Israel och USA attackerar Iran 2026-02-28

Nu hade man ju Iran vid förhandlingsbordet även innan kriget - men då var USA i en starkare förhandlingsposition.

Och du måste ju vara något slags geopolitiskt geni om du är den enda som ser att Israel har vunnit på detta. Man har fått sämre relation med USA, och Iran har visat hur man genom Hormuzsundet kan inte bara kontrollera USA:s aggressioner men också få USA att sätta press på Israel.

Det är just detta du inte förstår, komma som en supermakt till en förhandling meas man har det absolut övertaget, det ser du via tullarna, även EU huka sig inför Usa.

Usa lättar upp stämmingen genom att ge dessa extremt förmånliga avtal, Iran visa i sin tur man inte är intresserade o förhandla även om avtalet är kraftigt vinklat, det är även Usa upplägg o visa, det spelar ingen roll hur förmånligt avtalet är vill inte Iran förhandla, genom detta vinner Usa europa, kina osv på sin sida.

Tja, tillsvidare är det faktiskt mest "signalpolitik".

Iran har släppt igenom alla fartyg som anmält sig till Iran, men skjuter drönare/missiler på fartyg som oanmälda försöker köra genom Hormuz. Det finns ingenting i MoU:n som stöder en "måste"-anmälan till Iran, det finns ingenting i MoU:n som förbjuder Iran att kräva en sådan anmälan och det finns inte heller nåt i MoU:n om att inte få skjuta på oanmälda fartyg (så länge de inte hör till USA).

Man kan tycka vad man vill om Irans agerande, men det är ett faktum att de har varit tydliga och konsekventa i sin syn på Hormuz och kontrollen av Hormuz i månader, och det kan inte komma som en överraskning för någon. Allra minst för USA, som förhandlat fram MoU:n (utan att det ingår nåt om Irans kontroll/icke-kontroll), eller för Gulf-länderna, som i förhandlingarna representerats av Qatar, med full insyn.

Så det man nu ser är "spelet om Hormuz:s framtid", inte MoU:ns förverkligande.

Detta sagt så bryter faktiskt de direkta amerikanska angreppen på Iran (och Trumps nya vansinneshot) mot MoU:n och det gör också de iranska angreppen mot amerikanska baser i Gulf-länderna, så rent formellt/tekniskt är MoU:n nu ur spel. Sen är det en annan femma att både USA och Iran blixtsnabbt bara kan komma överens om att "det är den ju inte alls", ifall de vill fortsätta förhandlingarna mot ett ikraftvrande fredsavtal.

Om man kollar tidslinjen efter att MoU:n undertecknats så blir det reaktioner på reaktioner, och den kedjan inleds av Israels agerande i Libanon, eller rättare sagt att USA inte fått till ett stopp på den israeliska aggressionen och inte en trovärdig plan för hur Israel dra tillbaka sin ockupationsarmé. Det nya frammaskinerade avtalet mellan USA, Libanon och Israel gör ju raka motsatsen.

Det fick Iran att signalera genom att börja skjuta på fraktfartyg som inte skaffat sig ett "passertillstånd" från Iran, där den egentliga signalen var "om ni inte tänker följa MoU:n så kommer Hormuz att stängas igen".

Det fick USA att angripa Iran direkt (typisk Trump-reaktion och -signal: "my dick is bigger than yours"), det fick i sin tur Iran att angripa amerikanska baser i Bahrein (signal: "we don't care about your tiny dick, we are prepared to destroy the global economy, if needed"), det fick USA att angripa Iran igen ("my US-dick IS bigger than your small iranian dick"), och det fick i sin tur Iran att igen angripa amerikanska baser, i två Gulf-länder den här gången ("this is not about your dick, you idiot, it is about the global economy").

USA försöker både maska sig ur delar av MoU:n och maska in nya komponter sidvägen (som att Irans missil- och drönarprogram indirekt ska bli en del av MoU:n genom att krav inkluderas i den fond på 300 miljarder USD som USA lovat att fixa). Iran tänker inte släppa greppet Hormuz och anser att MoU:n ska följas till punkt och pricka (eftersom de är rätt nöjda över sitt framförhandlade resultat).

Så basically är det två parallella processer på gång, en klassisk "chicken" (vem blinkar först, på svenska ) och samma kulturella frontalkrock och helt separata "målbilder" som ställt till det från start.

Den första processen ("chicken") är i all sin enkelhet tillräcklig för att fredsprocessen ska raseras, eftersom Trump (igen) förväntar sig att Iran ska blinka först (eftersom Trump upplever att han är "den starkare"). Iranierna har tvärtom under sin 2500-åriga utveckling lagt sig till med att det enda vettiga sättet att spela "chicken" är att aldrig blinka överhuvudtaget. De är 100% inne på den linjen att det är bättre att köra den processen in i kaklet än att nånsin blinka. Alla kan se hur det kan sluta, dessutom har vi sett den "chicken"-processen återkommande under de senaste månader (och varje gång har det slutat med att Trump blinkar, irriterad över att iranierna inte ens fattar hur det är meningen att spelet ska gå till ).

Den andra processen, "kulturkrocken + målbilden", är mer invecklad men också i sig tillräcklig för att leda till ett fullskaligt krig.

Kulturkrocken har varit på full display redan efter den första veckan, så det finns inget behov av att beskriva den i detalj. Det viktigaste är att man i Iran inte kan tänka sig att använda hot som en förhandlingsmetod, medan det för Trump är självklart att använda hot som förhandlingsmetod. Trumps egen (totaltöntiga) "maximum pressure" bygger dessutom på att kontinuerligt öka hoten, speciellt om motparten går med på vad man krävt (då hotar man och kräver ännu mer). Det är alltså två HELT inkompatibla syner på hur en förhandling ska gå till.

En förenkling av Trumps mål är att han själv och hans deal ska se tillräckligt bra ut (i media, han bryr sig inte om experter), att han undviker en global ekonomikrasch (vilket i historieböckerna skulle göra honom känd som den som kraschade den globala ekonomin), att allting är relativt och förhandlingsbart (inklusive "hur mycket pengar" den andra sidan får) samt att han kan nå bästa resultatet med "maximum pressure".

När det gäller Irans mål så bryr sig regimen skit i den globala ekonomin, annat än som påtryckningsmedel. Om den skulle krascha så skulle det dessutom över tid vara till Irans fördel, eftersom det skulle göra sanktionerna meningslösa. Iran skiter också helt i hur det ser ut och vad media tycker, eftersom den iranska regimen både kontrollerar den interna propagandan och kan begränsa tillgången till globala nyheter (genom att stänga av internetkontakten till omvärlden). Den iranska regimen ser pengar som ett medel att dels kunna visa för befolkningen att "vi vann" och därmed försöka lugna ner de inre oroligheterna, och som ett medel att snabbt rusta upp igen. Det Iran är ute efter är på sikt kunna återta och behålla sin (enligt Iran) "rättmätiga roll" som nyckelspelare, centrum och regional stormakt i Mellanöstern. Detta med en lätt religiös kryddning av "shia vs sunni".

Iran bryr sig egentligen skit om Israel, så länge Israel inte hotar Irans framtida roll. Till följd av den islamska revolutionen och den religiösa tyrannin i landet har Iran fastnat i en över 50 år gammal religiöst driven syn på Israel, en som de flesta muslimska länder i praktiken frångått sedan länge. Det styre som nu håller i trådarna skulle garanterat gärna låta den synen förfalla i historisk glömska, men det förutsätter att både Israel och området runt Israel lugnar ner sig och att Israel slutar tävla med Iran om vem som är den regionala stormakten i Mellanöstern.

Om man har nåt mellan öronen och nåt slags grundläggande kunskap om Mellanöstern och internationella förhandlingar så är allt det här väldigt tydligt, dvs. vad USA är ute efter och vad Iran är ute efter.

För den israeliska högern, som ställde till med allt fanskap genom att i enorm hybris angripa Iran och lura med USA, är det som nu utspelar sig ett existentiellt hot. Inte mot Israel, men mot deras egen sionistiska vision av ett "stor-Israel" som samtidigt, genom militärmakt, är Mellanösterns otvetydiga stormakt. Om MoU:n funkar och om det blir fred på riktigt så kommer Iran att köra ifrån Israel ekonomiskt, och om Iran så väljer också militärt.

Men Irans missiler och drönare är inte det största hotet mot den sionistiska versionen av stor-Israel, det är istället ett lugnt och stabilt Mellanöstern. Vilket i så fall oundvikligen "tvingar" Israel att ge upp sina olagligt annekterade och bosatta områden och pressar Israel tillbaka till sina internationellt godkända gränser. Om det sker är det dessutom för överskådlig framtid, har omvärlden väl löst ut den problematiken på ett för omvärlden acceptabelt sätt så finns det inget framtida utrymme kvar för någon israelisk aggression och ingen möjlighet att areellt utvidga sitt förhållandevis lilla och resursfattiga land.

Garanten för att det inte ska kunna hända har hittills varit USA, men nu verkar den "obrytbara alliansen" trots allt vara fullt brytbar. Dels är Israel som nation och det israeliska understödet i USA på väg åt helt motsatt håll, och dels har Trump och Vance redan lagt fram sådana hot. Ännu värre är att Trump väldigt tydligt ser Israel som en liten lydstat, medan den israeliska högern är beroende av att framställa dem som "partners" (med ett gemensamt, sionistiskt mål).

Så Israels sionistiska regering måste nu försöka sabba fredsavtalet (ingen större nyhet), men göra det så att det framstår som om det Irans (eller Hizbollahs) fel. Och i bästa fall få till nåt slags narrativ om hur "USA och Israel igen står sida vid sida mot den blodtörstiga barbariska fienden".

Det är vad som är på gång. Vilket för övrigt är tydligt att ett flertal av debattörerna redan uppfattat, men eftersom det sprids mängder med halv- och helgalen sionistisk propaganda så kan det vara bra att ta ett djupt andetag och tänka efter, själv.

Den som tror att USA bara genom att flygbomba kan besegra Iran, den vet NADA. Jag säger bara: Afghanistan!

Det USA-ledda kriget i Afghanistan slutade med ett av USA:s största utrikespolitiska och militära misslyckanden. Efter 20 års ockupation tvingades USA dra sig tillbaka under kaotiska former, varefter talibanerna återtog makten.

Trots massiva militära insatser och enorma ekonomiska resurser (uppskattningsvis närmare 1 biljon dollar) lyckades man aldrig besegra talibanerna.

Och N.B. Iran är en klart mäktigare motståndare än Afghanistan

1. Varför skulle USA vilja vinna över Europa och Kina på sin sida? Det har man inte visat något intresse av tidigare.

2. Europa och Kina kommer ändå inte vara på USA:s sida. Kina är ju aldrig det, och för Europa är sjöfarten i Hormuzsundet viktigare än Trumps krig.

Donald Trumps återkommande hot och kollapsade vapenvilor har försvagat USA:s ställning och stärkt Iran, vilket lämnar USA i en strategisk återvändsgränd. Hans ständiga ältande av ”segrar” och militära hot handlar i första hand om att samla politiska poäng hos sin egen politiska bas.

Hur exakt menar du att Iran ska gå om Israel? Vilken globalt konkurrenskraftig industri har Iran förutom export av råolja?

Om/när de börjar kriga igen så kommer Iran militärt att vara litet starkare än senast, USA kommer att vara litet svagare (ingen överraskningsfaktor och rätt tomt i missillagren) och Hormuz har kvar precis samma betydelse som senast.

För Europa är trafiken genom sundet faktiskt inte särskilt viktig. EU köper merparten av sin olja och gas från USA, Norge och Kazakhstan, inte från Mellanöstern, och bristen och ransoneringen av drivmedel och flygbränsle som det varnades om i början av konflikten har vi inte sett röken av. Merparten av den olja och gas som passerar sundet går till asiatiska länder och av Irans oljeexport går 80-90% till Kina.