Jag har funderat över ett faktum som är rätt tråkigt: Det som påverkat samhället mest kan ibland vara banalt, tråkigt, odramatiskt, svårgreppat, inaktuellt eller rentav förnedrande och därför passar det inte in i det populärhistoriska narrativet där drivkrafterna är annat. Jag vill därför i denna tråd att vi lyfter fram mindre kända händelser som har stor betydelse för landets utveckling. Här vill jag lyfta fram tre händelser som jag anser är förbisedda men enormt viktiga för Sveriges utveckling
1. Kungavalet av Magnus Eriksson 1319
Efter de turbulenta åren mellan 1306 och 1317 under de så kallade Håtunaleken och Nyköpings gästabud hade Sverige splittrats upp och tack vare de två hertigarna Erik och Valdemars död var landet i väldigt nära att splittras upp i tre olika delar. Detta skedde aldrig utan istället samlades eliten från hela Sverige till kungaval där den framlidne Eriks blott treåriga son Magnus Eriksson valdes till kung av ett enat Sverige. Hela rikets stormän var samlade till detta kungaval, något som tidigare bara hade varit svearnas rätt, av den anledningen att splittringen i riket krävde att den nya kungen hade en rikstäckande legitimitet.
Betydelsen av detta kan inte underskattas. Först och främst var detta något av en tidig form av Riksdag där representanter från hela riket samlades till val av kung (tidigare hade enbart det idag inte klart definierade begreppet Svearna haft rätt att välja och vräka kung men nu gavs den rätten till samtliga stormän i riket oberoende av om de var svear eller något annat). Men sen visar detta att ambitionerna hade skiftat enormt de senaste 100 åren. Hade detta skett år 1219 är det mycket sannolikt att Sveriges splittring hade accepterats, men nu kunde för första gången stormännen visa att det faktiskt fanns en tydlig legitimitet för ett enat Sverige, något som visade att Sverige som konkret idé hade etablerats och givits enormt genomslag. Om man ska vara krass kan man säga att Kungavalet av Magnus Eriksson 1319 var sista pusselbiten i Sveriges riksenande, något som troligtvis påbörjats redan under vikingatiden.
Varför är då detta bortglömt och förbisett? Anledningen är enkel: Detta saknar dramaturgin av ett fältslag eller en mordisk maktkamp likt den tidigare brödrastriden mellan Birger, Erik och Valdemar. Därför är denna bieffekt av denna strid mest sedd som en parentes eller ges som mest någon eller några meningar i en podcast om Sveriges historia.
Freden i Knäred 1613 och Älfsborgs andra lösen
Efter det idag relativt okända Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark som pågått sedan 1611 skulle nu de två stridande länderna samlas för fredsförhandlingar i Knäred. Vid fredsförhandlingarna ville Danmark förhindra uppkomsten av Göteborg, som på sikt kunde konkurrera mot Danmarks handel i Öresund. Sverige å sin sida ville till varje pris att Älfsborgsområdet, som det då hette, skulle bli svenskt. Av denna anledning uppnåddes en kompromiss mellan Sverige och Danmark:
- Danmark skulle hålla Älfsborgsområdet i pant
- Sverige skulle på sex år betala en summa av 1 miljon Riksdaler (värdet av hela Sveriges skörd under fyra år)
- Lyckades inte Sverige betala inom tidsfristen skulle Danmark behålla Älfsborgsområdet och all den summa Sverige betalat
Samtidigt låg Sverige i krig med både Ryssland och Polen-Litauen, så utgångsläget var minst sagt problematiskt för Sverige. Detta låter alltså som Sveriges absolut sämsta deal genom tiderna. Men genom enorma ansträngningar, bland annat att man reformerade hela samhällsapparaten med nya myndigheter som skulle övervaka de skatteintäkter som tänkas kunde finnas dolda i riket, man skapade en centralstyrd förvaltning och genom att förändra militära strategin så Sverige faktiskt kunde börja vinna istället för att förlora, lyckades Sverige skramla ihop denna summa och betala klart hela summan 1619 (med mycket snar tidsmarginal).
Det går inte att underskatta betydelsen av detta för det var tack vare denna i princip värdelösa deal som Sverige tvingades till förändringar vilket ledde till reformer som på sikt stärkte Sverige och är den direkt bidragande orsaken till att Sverige faktiskt tillslut hade råd att gå med i det Trettioåriga kriget och så småningom bli en stormakt i Europa. Man kan faktiskt säga att det var Freden i Knäred som lade grunden till den starka myndighetstradition som än idag är högst rådande. Vill man kan man faktiskt hävda att denna myndighetstradition är grunden till att det blev möjligt att genomföra välfärdsreformer på 1900-talet i Sverige. Ändå är denna fred nästan helt bortglömd, och anledningen till detta är enkel: Sverige förlorade Kalmarkriget. Hade Sverige vunnit hade vi troligtvis vetat mer om denna fred men eftersom Sverige faktiskt i någon mening förolämpades i denna fred vill vi inte komma ihåg den.
Pommerska kriget 1757-1762
Sveriges bidrag till Sjuårskriget blev knappast någon framgångssaga. Tillsammans med ryssarna slogs Sverige mot Preussen i det så kallade Pommerska kriget 1757–1762. Officiellt ingrep man för att upprätthålla Westfaliska freden, då Preussens invasion av Sachsen bröt mot den tyska fredsordningen men i verkligheten ville Hattpartiet expandera i Pommern och om möjligt återupprätta Sveriges forna glans som stormakt.
Kriget blev ett fullständigt fiasko. Sverige vann inga nya territorier och kom aldrig tillbaka som stormakt. När den närmaste allierade Ryssland bytte sida och slöt fred med Preussen våren 1762 tvingades Sverige snabbt att göra detsamma – ett fortsatt krig hade varit hopplöst utan rysk hjälp. Redan här kanske man kan förstå varför detta krig till stora delar är förbisett. Det var ett militärt fiasko, det skedde inga spektakulära slag, inga karismatiska kungar och dessutom gick Sverige tomhänta ur kriget… Nästan. En viktig detalj gör att jag ändå anser att detta krig hade en enorm betydelse för Sveriges fortsatta utveckling: potatisen!
Potatisen hade visserligen funnits i Sverige sedan 1600-talet (Olaus Rudbeck odlade den 1655, Jonas Alströmer propagerade för den från 1724), men det var inte en etablerad folkgröda. När svenska soldater under Pommerska kriget kom i kontakt med ryssarna lärde de sig bland annat att bränna brännvin på potatis – och när soldaterna kom hem tog de med sig både knölar och kunskap. Det blev en vändpunkt. Potatisen fick äntligen genomslag på allvar. Och potatisen är en av de absolut viktigaste komponenterna till Sveriges demografiska expansion under 1700- och framför allt 1800-talet, vilket i sin tur låg bakom mycket av den moderna världen: urbaniseringen som skedde tack vare överbefolkningen på landsbygden, industrialiseringen som möjliggjordes tack vare den stora arbetskraften, och migrationen till Amerika.
Kort sagt: utan detta till synes onödiga och misslyckade krig i norra Tyskland hade Sveriges demografiska expansion troligtvis försenats med decennier – och kanske aldrig blivit lika stark som den sedermera blev.
Skriv ner era sådana exempel.
1. Kungavalet av Magnus Eriksson 1319
Efter de turbulenta åren mellan 1306 och 1317 under de så kallade Håtunaleken och Nyköpings gästabud hade Sverige splittrats upp och tack vare de två hertigarna Erik och Valdemars död var landet i väldigt nära att splittras upp i tre olika delar. Detta skedde aldrig utan istället samlades eliten från hela Sverige till kungaval där den framlidne Eriks blott treåriga son Magnus Eriksson valdes till kung av ett enat Sverige. Hela rikets stormän var samlade till detta kungaval, något som tidigare bara hade varit svearnas rätt, av den anledningen att splittringen i riket krävde att den nya kungen hade en rikstäckande legitimitet.
Betydelsen av detta kan inte underskattas. Först och främst var detta något av en tidig form av Riksdag där representanter från hela riket samlades till val av kung (tidigare hade enbart det idag inte klart definierade begreppet Svearna haft rätt att välja och vräka kung men nu gavs den rätten till samtliga stormän i riket oberoende av om de var svear eller något annat). Men sen visar detta att ambitionerna hade skiftat enormt de senaste 100 åren. Hade detta skett år 1219 är det mycket sannolikt att Sveriges splittring hade accepterats, men nu kunde för första gången stormännen visa att det faktiskt fanns en tydlig legitimitet för ett enat Sverige, något som visade att Sverige som konkret idé hade etablerats och givits enormt genomslag. Om man ska vara krass kan man säga att Kungavalet av Magnus Eriksson 1319 var sista pusselbiten i Sveriges riksenande, något som troligtvis påbörjats redan under vikingatiden.
Varför är då detta bortglömt och förbisett? Anledningen är enkel: Detta saknar dramaturgin av ett fältslag eller en mordisk maktkamp likt den tidigare brödrastriden mellan Birger, Erik och Valdemar. Därför är denna bieffekt av denna strid mest sedd som en parentes eller ges som mest någon eller några meningar i en podcast om Sveriges historia.
Freden i Knäred 1613 och Älfsborgs andra lösen
Efter det idag relativt okända Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark som pågått sedan 1611 skulle nu de två stridande länderna samlas för fredsförhandlingar i Knäred. Vid fredsförhandlingarna ville Danmark förhindra uppkomsten av Göteborg, som på sikt kunde konkurrera mot Danmarks handel i Öresund. Sverige å sin sida ville till varje pris att Älfsborgsområdet, som det då hette, skulle bli svenskt. Av denna anledning uppnåddes en kompromiss mellan Sverige och Danmark:
- Danmark skulle hålla Älfsborgsområdet i pant
- Sverige skulle på sex år betala en summa av 1 miljon Riksdaler (värdet av hela Sveriges skörd under fyra år)
- Lyckades inte Sverige betala inom tidsfristen skulle Danmark behålla Älfsborgsområdet och all den summa Sverige betalat
Samtidigt låg Sverige i krig med både Ryssland och Polen-Litauen, så utgångsläget var minst sagt problematiskt för Sverige. Detta låter alltså som Sveriges absolut sämsta deal genom tiderna. Men genom enorma ansträngningar, bland annat att man reformerade hela samhällsapparaten med nya myndigheter som skulle övervaka de skatteintäkter som tänkas kunde finnas dolda i riket, man skapade en centralstyrd förvaltning och genom att förändra militära strategin så Sverige faktiskt kunde börja vinna istället för att förlora, lyckades Sverige skramla ihop denna summa och betala klart hela summan 1619 (med mycket snar tidsmarginal).
Det går inte att underskatta betydelsen av detta för det var tack vare denna i princip värdelösa deal som Sverige tvingades till förändringar vilket ledde till reformer som på sikt stärkte Sverige och är den direkt bidragande orsaken till att Sverige faktiskt tillslut hade råd att gå med i det Trettioåriga kriget och så småningom bli en stormakt i Europa. Man kan faktiskt säga att det var Freden i Knäred som lade grunden till den starka myndighetstradition som än idag är högst rådande. Vill man kan man faktiskt hävda att denna myndighetstradition är grunden till att det blev möjligt att genomföra välfärdsreformer på 1900-talet i Sverige. Ändå är denna fred nästan helt bortglömd, och anledningen till detta är enkel: Sverige förlorade Kalmarkriget. Hade Sverige vunnit hade vi troligtvis vetat mer om denna fred men eftersom Sverige faktiskt i någon mening förolämpades i denna fred vill vi inte komma ihåg den.
Pommerska kriget 1757-1762
Sveriges bidrag till Sjuårskriget blev knappast någon framgångssaga. Tillsammans med ryssarna slogs Sverige mot Preussen i det så kallade Pommerska kriget 1757–1762. Officiellt ingrep man för att upprätthålla Westfaliska freden, då Preussens invasion av Sachsen bröt mot den tyska fredsordningen men i verkligheten ville Hattpartiet expandera i Pommern och om möjligt återupprätta Sveriges forna glans som stormakt.
Kriget blev ett fullständigt fiasko. Sverige vann inga nya territorier och kom aldrig tillbaka som stormakt. När den närmaste allierade Ryssland bytte sida och slöt fred med Preussen våren 1762 tvingades Sverige snabbt att göra detsamma – ett fortsatt krig hade varit hopplöst utan rysk hjälp. Redan här kanske man kan förstå varför detta krig till stora delar är förbisett. Det var ett militärt fiasko, det skedde inga spektakulära slag, inga karismatiska kungar och dessutom gick Sverige tomhänta ur kriget… Nästan. En viktig detalj gör att jag ändå anser att detta krig hade en enorm betydelse för Sveriges fortsatta utveckling: potatisen!
Potatisen hade visserligen funnits i Sverige sedan 1600-talet (Olaus Rudbeck odlade den 1655, Jonas Alströmer propagerade för den från 1724), men det var inte en etablerad folkgröda. När svenska soldater under Pommerska kriget kom i kontakt med ryssarna lärde de sig bland annat att bränna brännvin på potatis – och när soldaterna kom hem tog de med sig både knölar och kunskap. Det blev en vändpunkt. Potatisen fick äntligen genomslag på allvar. Och potatisen är en av de absolut viktigaste komponenterna till Sveriges demografiska expansion under 1700- och framför allt 1800-talet, vilket i sin tur låg bakom mycket av den moderna världen: urbaniseringen som skedde tack vare överbefolkningen på landsbygden, industrialiseringen som möjliggjordes tack vare den stora arbetskraften, och migrationen till Amerika.
Kort sagt: utan detta till synes onödiga och misslyckade krig i norra Tyskland hade Sveriges demografiska expansion troligtvis försenats med decennier – och kanske aldrig blivit lika stark som den sedermera blev.
Skriv ner era sådana exempel.
__________________
Senast redigerad av JagheterHenrik 2026-02-27 kl. 11:21.
Senast redigerad av JagheterHenrik 2026-02-27 kl. 11:21.
