Har ni upplevt en egodöd? Vad har ni känt efteråt?

Hallå där!
För drygt en vecka sen så intog jag en normaldos svamp, drygt 2,5g kanske, på tom mage. Trippen i sig var helt okej, i vissa stunder kände man säg väl lite konstig, men jag antar att det hör till. Iallafall, det jag vill komma till är ämnet 'egodöd', och nu var det inte en riktigt egodöd jag upplevde, men någonstans runt peaken så la jag märke till att rösten i huvudet blev betydligt lägre, samt att tanken av att dö dök upp och gav en lugn och befriande känsla.

Det är visat att den delen av hjärnan som ansvarar för ens jag (egot), är den enda delen av hjärnan som blir mindre aktiv, så det kanske var en riktig egodöd, men definitivt något på spektrummet.

Så, nu till frågan. Var på 'egodöd-spektrummet' har ni hamnat, på vilken psykadelika, och vilken dos? Samt, vad är effekter från upplevelsen ni observerat hos er själva i efterhand (kan även räkna med effekter från upplevelser utan egodöd)?

Ja. Jag var en helt annan personlighet innan. Bokstavligt talat. Oskyldig, väldigt pirrig och förtjust i precis allt, alla och alla delar av livet. Världens snällaste varelse som aldrig skulle sätta ner foten eller säga ifrån.
Jag minns också en ganska intensiv lycka och kärlek som jag kände konstant - precis allt var det bästa som hänt mig.

Idag finns inga av de här delarna av mig kvar. Inte ens lite.

Familj och vänner har väldigt svårt att tackla hela ”grejen”, de vet inte längre vem jag är, hur jag är eller hur jag fungerar.
Det har resulterat i att många vänskaper och familjeband har splittrats.

Jag var för snäll, liten och levde för mycket i en glittrande rosa bubbla för att kunna tackla världen.

Egodöden räddade egentligen mitt liv, eftersom jag idag kan tackla världen på ett annat sätt och är en hårdare personlighet.

Jag var mycket mer osjälvisk innan.
Men egodöden var nog så extrem en egodöd kan bli.

Jag tror att det behövde hända mig för att jag skulle klara av livet och den riktiga världen utanför min rosa bubbla.
Jag ville ofta dö så fort jag fick se den riktiga världen.

Jag minns hur jag grät hysteriskt och upprepade ”jag kommer aldrig klara det här själv. Jag kommer aldrig överleva världen”

Det var på svamp.
Och idag kan jag överleva den verkliga världen.

Det tog ifrån mig det bästa med mig men gjorde mig även kapabel att överleva.
Idag är jag istället oförmögen att känna något alls.

Har enbart nått det stadiet på höga doser ketamin

Mitt medvetande och min kropp upphörde. Jag slutade tänka och jag slutade vara. Min kropp fann inte mer. Jag hade gått vidare till nästa steg, det som kommer efter våran fysiska existens.

En väldigt befriande känsla. Jag accepterade och var bekväm med iden att jag aldrig skulle återvända till jordelivet. Detta var mitt nya normaltillstånd och det skulle se ut så i all evighet.
Jag upplöstes i atomer och var på samtliga platser i universum samtidigt.
Tankar och upplevelser från min födsel till detta ögonblick blev synliga för blotta ögat och jag kunde träda in i dem som jag ville. *Precis* som i slutet på Interstellar.

Någonstans där fick jag dock en sorgsen förnimmelse, jag kände empati för min familj som fortfarande var kvar i denna mörka kalla värld och jag hoppades att vi skulle ses igen.

På en redig dos LSD liggandes i skogen kände jag också hur jag hamnade bakom kulisserna ett ögonblick. Utanför all den materia vi delar i vanliga fall.
Jag fick en inblick i hur allt ser ut där bakom och jag kände att livet aldrig kommer kunna bli detsamma igen.


Jag har inte observerat någonting i efterhand. Dessa känslor är så otroligt skeva och svåra att beskriva att jag nästan direkt efteråt glömmer bort hur det var.
Jag har liksom inga referenspunkter. Det ligger utanför det vanliga spektrumet.

Hur beskriver man tillstånd som inte existerar i nyktert tillstånd?

Inte egodöd men jag lämnade min kropp för ett kort ögonblick. Hann nätt och jämnt bli skraj innan jag var tillbaka i den igen.
Efteråt var jag tacksam, och är fortfarande, över att jag har en kropp att bo i, om så bara för ett antal år här på jorden.

Jag hade slängt i mg ca 50 toppisar, på ett ganska respektlöst sätt. Det kanske inte är någon jättedos, men det var mer än tillräckligt för mig.
Och jag uppfattade det som att svampen gav mig en liten läxa pga min respektlöshet.

Under samma tripp så fick jag även uppleva en känsla av att hela min hjärna hade blivit raderad. Mitt ego var kvar, och jag hade kvar känslan av att jag fortfarande kunde tänka, men det var som att alla filer var låsta. Det var en jobbig och skrämmande känsla, och jag kände tydligt att det var mitt eget fel pga respektlösheten. Men som tur var så gick det över.

Efter den resan så har jag inte känt nåt behov att experimentera med så höga doser igen. Numera tar jag dock varken svamp eller annat, inte ens kaffe faktiskt. Förutom en joint vid rätt tillfälle.

Det där låter inte som egodöd. Jag brukar alltid beskriva det som att man smälter och blir en pöl av allting och ingenting på en och samma gång. Lite som The Great Link är för Odos folk, för den som har sett Deep Space Nine.

Jag tycker att det låter som en rätt typisk +++upplevelse på Shulgin-skalan.

Egodöd är inget spektrum, det är väldigt tydligt om man har upplevt det. Det finns liksom inga tvivel på det man har upplevt. Det är en fundamentalt andlig upplevelse som förändrar en.

Jag förstod/kände/upplevde att allt är en del av samma sak. Därefter så ville jag göra så lite skada som möjligt på min omgivning. Därför blev jag vegan.

Från hinduismen:
Rama frågar Hanuman:
Vad är du? Är du en man eller en apa?
Hanuman tar ett andetag o svarar:

När jag inte vet vem jag är, så tjänar jag dig.

När jag vet vem jag är, så är vi en och samma.

Alla de här pratar om andra saker.

Egodöd handlar om att förlora. Om att uppleva kanten av att uppgå i något annat, och att ta språnget i att inte längre vara dig själv. Att inte vara ingenting. Inte alls det här.

Fuck vi försöker ju förklara samma sak, du får väl ta det för vad det är.

Rösten som du kallar ego är inte du.
Du är den som observera rösten.
Kan hålla med om att rösten är en tanke men inte du.

Intressant. Aldrig hört talas om uttrycket förut. Om jag förstått det rätt så innebär det att man "glömmer bort" sig själv eller inte är medveten om sig själv längre. Men utöver det, vad händer mer som gör att man får denna "andliga upplevelse"?

Det går inte att beskriva på ett rättvist sätt.

Tror jag upplevde egodöden. Jag förlorade hela min identitet och visste inte vem jag var över huvud taget. Alla minnen, alla jag trodde mig känt ett helt liv var plötsligt bara påhittade. Allt kändes som det var en dröm och att jag vaknat upp precis. Men det fanns ingenting annat där istället. Jag hade inte den blekaste aning om vem jag var, vad jag egentligen hette eller hur mitt liv egentligen såg ut. Bara tomhet.

Känslan var hemsk och fascinerande på samma gång. Helt omöjligt att egentligen beskriva känslan och insikten så här i text.

Jag fick koncentrera mig och fundera på vad jag gjort under dagen. Hur dagen började och vad jag faktiskt gör just nu. Kunde till slut förstå att jag befann mig mitt i en mega-tripp lyckades pussla tillbaka verkligheten någorlunda så jag kunde slappna av.

Kanske avbröt jag då egodöden så vet inte hur det skulle ha spelat ut sig om jag bara legat i den och låtit den göra sitt jobb.