Kan nån ha en diagnos innan de får den?

Sett från ett psykologiskt håll så bör en inte slänga sig runt med diagnoser förrän en utredning har gjorts.När utredningen är gjord så kan en ibland säga att någon haft en diagnos hela livet.
Just för att den diagnosen har existerat hela tiden.
Ett exempel är en vuxen som får en adhd diagnos.

Men en kan ibland komma undan genom att tala om drag. Det finns tex studier som antyder att ca 20 procent av befolkningen har drag av adhd.
En skulle kunna säga att trump har narcisistiska drag.
Men det är fel att säga att han är en narcissist utan en diagnos.

Det är väl en språkfråga ja. Får mig att tänka på att man numera inte bara kan ha diagnosen autism, eller vara "autistisk" utan det senaste är att man kan "vara autist". Det är ju förvillande likt det som t.ex. Zara Larsson lider av. Jag tänker på ordet "artist". På skånska måste det låta identiskt.

Fast det är ju inte bara språkligt. Det säger nåt om hur vi tänker. Man "är autist", alltså det är en del av identiteten, från födseln. Det finns också människor som pratar om att de uppfattar sig själva som autister utan att ha en diagnos. Nu är vi alltså inne på diagnoser som en identitet i klass med sexuell läggning. Det väcker frågan: har var och en rätt att bli bemött med den diagnos de uppfattar sig själva ha? I programmet "min partner har autism" på P1 dyker en kvinna upp som säger att hon visserligen inte har blivit diagnosticerad, men uppfattar sig som bärare av en viss diagnos. Eller hur hon nu uttryckte sig. Programmet handlar också om ett homosexuellt par där en part har diagnosen autism. Men det framstår som om det handlar om att komma ut ur garderoben med en ny dimension av sin identitet.

Så när vi säger att nån "är autist" så har det att göra med en syn tror jag på diagnosen som en identitet i analogi med sexuell läggning. Det leder iallafall in på de tankebanorna.

Men isåfall kan man ju fråga sig: med vilken rätt dikterar en läkare någons identitet? Så vi har isåfall kommit väldigt långt från den ursprungliga betydelsen av "diagnos".

Och ligger inte hela problematiken med diagnoser här? Sammanblandningen mellan en formalitet - en läkares resultat när hen följer en mall för diagnosticering, och en identitet, hur andra uppfattar någon, kanske hur en biståndshandläggare ska uppfatta någons behov av hjälp, eller hur någon uppfattar sig själv och önskar bli bekräftad. Och språkbruket både speglar och orsakar den sammanblandningen.

Jag förstår verkligen inte hur du tänker? En diagnos ställs av sjukvården.
Man kan iofs diagnostisera sig själv men självdiagnostisering har liksom ingen bäring förutom i en individs egen tanke eller förståelse för sig själv.
Sjukvården använder sig av senaste versionen av dsm där diagnoskriterier specificeras.

Självklart kan man tycka man hör hemma inom ett eller flera diagnoskriterier utan minsta inblandning av sjukvården. Frågan är bara om det kommer stjälpa eller hjälpa dig som individ att verkligen få en diagnos på pappret.
Därom tvistar de lärde.