Psykiatrin i Sverige

Ser ofta trådar om situationen, kvalitén och eventuella systematiska/organiserade oegentligheter inom psykiatrin.

Människor med psykisk ohälsa avfärdas lätt med att alla deras invändningar gentemot psykiatrins förfarande beror på denna ohälsa. Det kanske alla kan vara överens om? Oavsett hur jag vänder och vrider på det så återstår ett faktum: psykiatrin är vad man kan kalla, i grova drag, en ”skyddad verkstad”

Psykiatrin fyller dock en viktig funktion och fångar upp många, så jag skriver inte tråden för att argumentera. Det jag vill prata om är den utsatthet som drabbar psykiskt sjuka i kontakt med vården.

Vi tror att inom alla branscher finns det människor som medvetet missbrukar sin position, och de flesta kan därmed hålla med om att det förhåller sig så även inom sjukvården. Frågan är om det även omedvetet förekommer missbruk eller kanske också mer av ett bruk av position emellanåt. Att man hanterar patienter främst utifrån egna värderingar, på gott och ont, då.

Det finns en kåranda inom sjukvården och då även psykiatrin som innebär att man vill hålla varandra om ryggen och inte sätta dit kollegor för minsta fel. Som vi alla vet, tror jag, så finns det en social dynamik på alla arbetsplatser som liksom andra sammanhang leder till att man försöker hjälpa varandra att släta över problem, både konkreta och sociala, som uppstår, förutom när dessa problem blir påtagligt stora. För stora.

När det rör sig om en verksamhet som är svår att tangera som i detta fall, en verksamhet där man syftar till att behandla människors psyken. Psyken, som vi som samhälle kunnat uppfatta och upprätta kriterier kring vad som är friskt och sjukt, men de flesta kanske håller med om att mycket av psyket är outforskat, även om, som sagt, vi kan se när något inte stämmer. När det rör sig om en sådan verksamhet så funderar jag på (och tror) att en rad mänskliga sociala beteenden förstärks.

Jag vill diskutera människors uppfattning av Svensk psykiatri utifrån:

1. Goda upplevelser där man fått hjälp och om man tillskriver denna hjälp individuella faktorer hos behandlare, eller inte.

2. Utsikten att verkligen bota människors psykiska svårigheter utifrån en sorts mall över standardmänniskans behov. Kan vi som samhälle nöja oss med att ytligt behandla människor och göra dem mer hanterbara?

3. Slutligen, upplevelser av mänsklig förmåga eller oförmåga att inta den roll som ”god vårdgivare” som vi någonstans förutsätter att de som arbetar inom psykiatrin lever upp till. Både som individuell vårdgivare men också som arbetslag.

Även andra tankar om ämnet är välkomna.

Jag har aldrig varit där. Men någon i min närhet har det. Många behandlare är bra och lever upp till det dom pluggat. Patienter registrerar negativa saker oftare än positiva.

Det går inte att bota diagnoser. Man kan bara läka från diagnoser. Botas man av en diagnos så är det 1 på 10000.
Samhället kan inte hantera psykisk ohälsa.

Vi har kommit långt vad gäller medicinering. Men många patienter behöver träna kroppen att möta verkligheten. Rörelser, qigong, yoga, god kroppskontakt och att bearbeta minnen så att "brandvarnaren" i huvudet får ett lugnare tempo.

Varför är det så? Det fetade. Om man får hjälp så bör det ju innebära att man känner en tacksamhet. Du kanske menar att den grupp som upplevelser sig få hjälp inte skriver trådar på Flashback om hur psykiatrin hjälpt dem?

Du talar om en rad viktiga poänger som i många fall saknar evidens, mig veterligen.

Vad spännande om man nyttjade forum som fb åt att göra en opartisk omprövning.
Men även det skulle fallera om fel person/er satt på makten och där det fanns ett egenintresse att försvara en felaktig anklagelse.

Jag tror inte det här är en kategorin av människor som mår så bra... att uttrycka tacksamhet är väldigt svårt när man mår skit, en del klarar det förvisso, men inget som kanske skrivs upp eller registreras.

Det är ingen "quick-fix "inne på psyk för många, utan livslångt utvecklande.

Sen äre så... att många som upplever något positivt, skriver nödvändigtvis inte det. Utan jag tror dom som upplever situationen som negativ är dom som också lägger tiden på att klaga. Inte för att jag tror dom nödvändigtvis har fel, men det är många nyanser.

Jag tror alla med psykisk ohälsa behöver en privat vårdgivare som finns där för en dygnet runt tills man blir fullt frisk.

Individuell vård specialanpassad för precis varje patient.

Vården idag vill behandla alla via samma mall.

Men alla människor är unika och behöver unik, specialanpassad vård för just den aktuella patienten.

Men som en bas fungerar det ju med samtal och piller tills individen känner att han är stark nog att ta tag i sina problem helt själv.

Vilket är ett måste med dagens vård för folk med psykisk ohälsa.

Som du skriver glömmer många bort att lyfta det som är bra.
Där finns inget problem att lösa då och människan letar omedvetet alltid efter fara.
Vi har överlevt tack vara ångest och rädslor.

André Marx (läkare) har skrivit en intressant bok, "Älskade hatade antidepp" där han berättar en hel del om korruption mellan läkare och läkemedelsindustrin.

Sen läste jag något som ligger nära till hands i boken "Klinisk Neuropsykologi", en lärobok för läkare där man bekräftar att läkare registrerar få biverkningar vid medicinering, att de flesta registreringar görs av privatpersoner. Något socialstyrelsen (tror jag det var) ville få ändring på.

Jag har själv inte haft psykiska problem så jag behövt söka vård, däremot anhöriga. Har känt att man måste ligga på och tjata för att de ska uppmärksamma om något är fel i själva medicineringen.

Har själv fått känslan att man litar och skriver ut medicin allt för lättvindigt, och sedan finns det ingen direkt "endgame", någon plan för att avsluta medicinen. Idag går omkring 10% av befolkningen på någon form av anti deppresiv medicin, något som känns orimligt.

Det största misstag jag gjort i mitt liv var att söka hjälp hos svenska psykiatrin. Läste på själv och mådde bättre med alternativ medicin och annat men då var det för sent men jag lever pga. det iaf.

Utvecklar mer sen kanske. OS nu.

Vi i väst är fast i ett biologiskt standardnarrativ: mår du dåligt är det hjärnans kemi som ska justeras. Det är praktiskt, skalbart och passar ett vårdsystem som mäts i produktion. Piller är snabbare än relation, billigare än livsomställning och enklare än samhällskritik.

Samtidigt lever vi i en miljö som systematiskt driver upp psykisk stress – sociala medier som förstärker jämförelse och konflikt, medier som tjänar på polarisering, ett offentligt samtal där offerstatus ger moralisk tyngd och vissa grupper per automatik tillskrivs skuld. I den kontexten är det inte konstigt att allt fler medicineras. Frågan är om vi botar sjukdom eller gör människor mer funktionsdugliga i ett sjukt system.

Det är inget angrepp på enskilda behandlare. Det är en kritik av en struktur där det mest mätbara blir det mest använda. Vi talar gärna om serotonin, men mer sällan om incitament, kultur och samhällsdesign. Kanske för att det senare är betydligt mer obekvämt.

Omprövning av vad?

Av en patients diagnos utan personlig kontakt?

Ja, sen tror jag att vi har svårt att tänka och reflektera helt klart i stunder när vi mår som sämst. Att se saker från ett positivt sätt går ju liksom inte riktigt ihop med svåra psykiska sjukdomar.. Det ingår att se saker negativt och mörkt/grått. Men där igen inte för att dom nödvändigtvis alltid har fel i den upplevelsen men den saknar ofta nyanser, en förmodligen ofta omöjlig uppgift i dessa tillstånd..

Men jag ska säga att de finns väldigt många trasiga människor inne på psyk, det är sorligt.. det är många behov av hjälp, samtidigt som vården är byggd idag för att folk ska bli mindre hospitaliserade, och mer hemma. Så äre svårt att få vara kvar om man inte är en fara för sig själv eller andra. Det kan nog lätt kännas hopplöst och frustrerande.

Platserna/personal räcker inte till .. och systemet är idag uppbyggt på annat sätt.