Tråden om 8th Sin

8th Sin går ut hårt med sin musik, de är tydligen svenska och det kanske man inte tror först. Påminner mig lite om Pain när jag först hör dem och jag vet inte om det beror på de taggtrådsliknande gitarrerna eller om det är för att det är så att han har jobbat ihop med honom eller för att de bara är två i gruppen. Men detta skall inte ta ifrån Michael hans musik som kanske kan klassas som industrimetal eller något i den stilen. Gary Numan kanske är en förebild för honom för i en del av låtarna låter det faktiskt så. Mycket olika ljud i låtarna och här har de verkligen haft roligt i studion när de fingrat på alla knappar de har kunnat komma till.

På omslaget finner vi en rakad och lätt skelögd IT som leende masserar tinningarna. I bakgrunden har de placerat en massa streck, två rektangelliknande objekt och en sol. Jag antar att det ska se modernt ut. Texthäftet i övrigt är utformat i samma stil. Däremot kunde det lugnat ner sig på bandbildsfronten. Räknar man med omslaget är det inte mindre än åtta olika bilder på IT och för enkelhetens skull kan vi väl säga att alla inte blev skitbra. All musik är skriven, inspelad och producerad av en gammal räv vid namn Michael Bohlin, känd från bland annat STEEL ATTACK och BREJN DEDD. All lyrik är författad av IT. Just texter var ju alltid lite av ITs grej, därför är det lite märkligt att texterna inte står med i häftet. Om man inte räknar med några korta strofer som är placerade lite här och där förstås. De kunde ha fimpat minst fyra av bilderna och inkluderat lyriken. Att Michael, som de facto gjort i stort sett allt, inte fick vara med på bild är även det gåtfullt.

1. ”Karaoke life”.
Jag hinner inte ens reflektera inför låttiteln innan jag kastas in i ett inferno av tuggande nedstämda gitarrer och pumpande datatrummor. IT sjunger på det där sättet som alla band i den här genren sjunger. Högt, tydligt och lite bajsnödigt. Vi snackar industrimetall typ ROB ZOMBIE och närbesläktade musikaliska kollegor, fast inte lika kompetent. Oj, ja detta är ju inte min genre, men jag hade förväntat mig något betydligt värre, typ DE INFERNALI.

2. ”Hello Japan”.
Nu blev det lite syntigare. IT sjunger om ”a new smell” och ”nukeman”, men jag kan höra helt fel. En trånande kvinnoröst rimmar på ”dust” och ”lust”. Gitarrerna tuggar vidare och databasen stånkar på ett genretroget vis. Ja, gillar man sådan här musik låter det i alla fall ungefär som det ska. Dessvärre rodnar jag så kinderna värker när det kommer till lyriken. Minns ni Tommy Nilssons gamla hit ”Vill du ha sex med mig?”? Tänk er den fast i ett taktfast industridoftande framtidsformat med diaboliska undertoner. Låttiteln då? Ja, det är ju inte ”Turannum bellux eventus alci exeo-sivium vitae carthaginis integra” precis.

3. ”Sometimes & Othertimes”.
Jag tror att jag räknat ut hur resten av den skivan kommer att låta. En stor nackdel är att det är för många stopp i slagdängorna. Drivet försvinner snabbt när det är syntblopp-vers-syntbloppstopp-riff-stopp-refräng och så vidare. Inte ens MARDUK hade så här många stopp i låtarna på ”Dark endless”. Fatta allvaret. Refrängerna hade även kunnat vara tydligare och fläskigare.