Att starta upp livet på nytt efter destruktiv relation

Hej. Jag lämnade för några månader sedan min sambo tillika barnens far.

Vår relation har varit dålig, han har brutit ner mig bit för bit under många år. Det har varit kontroll och psykiskt våld framförallt. Men även ekonomiskt då han tagit hand om mina pengar, och även belånat mig för att själv använda pengarna.

Jag har i princip själv tagit hand om barnen, med glädje på ett sätt då de är mitt livs enda ljuspunkt.

Nu är vi boende i en liten hyresrätt. Jag arbetar heltid men med liten inkomst. Vi har det mycket knapert mest för att jag försöker betala av lånen, lånen där jag aldrig fått en krona …

Jag drömmer om att kunna låta barnen gå på ridskola och dans eller kunna köpa paket när de blir bjudna på kalas. Vi lever så enkelt vi bara kan och barnen är väldigt tacksamma för ingenting vilket känns så fel. De förstår att vi har det knapert helt enkelt.

Mitt psykiska mående är under isen, jag drömmer mardrömmar och har magkatarr ständigt. Utan barnen skulle jag inte orkat mer.

Fler i min situation?

Jag förstår att det känns tungt och jobbigt just nu, men det blir bättre, bit för bit, dag för dag.

Jag var barn i en sådan situation, när mamma flyttade från min destruktiva pappa så hade hon nästintill ingenting och vi barn var väldigt medvetna om detta men vi mådde inte dåligt utav det. Min mamma var så nedbruten så hon ville inte leva (vi barn fick reda på det i vuxen ålder), men kämpade på med det hon kunde.

Av min erfarenhet så skulle jag vilja säga att det bästa du kan ge dina barn är att vara en stabil (och vuxen/mogen) stöttepelare för dina barn, ffa när ditt ex börjar härja. Hans destruktivitet kommer gå ut över barnen och det kan du inte stoppa, men du kan vara en bra förebild. Vara där för dom när dom behöver, checka läget när de har varit hos pappa hur de har haft det. Men trashtalka inte ditt ex, han får gräva sin egen grav.

När man är uppväxt i en fattig miljö som barn så lär man sig mycket annat i livet och njuter av saker på ett annat sätt som vuxen. Dina barn kommer inte vara söndercurlade/bortskämda, de kommer lära sig vad som är verkligen värt i livet. I fattigdom skapas också kreativitet.

Sen till sist, ta det försiktigt när du träffar en ny så att det inte blir liknande problem igen. Det blir ju bara jobbigt för alla. Hitta ditt värde på dig själv först och ta inte första bästa som ”väljer dig”, utan du ska välja också - vad som är faktiskt bra för dig och dina barn.

Tusen tack för detta perspektivet. Det var fint att läsa. Min stora oro är att mina barn behöver bli stora för fort av det de ändå varit med om. Men jag tror och hoppas vår tid får ljusning framåt.
Det kommer inte komma in någon man i mitt liv på mycket mycket länge. Vet ärligt inte hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen 😢

Det låter som du gör ett fantastiskt jobb med att lösa ut situationen trots att det är en kämpigt och orättvist.

Det finns många många andra som sitter i liknande sits och vill lämna sina relationer men som inte är lika modiga som du. Tänk på det; du är ett föredöme! Att dina barn får kärlek från sin mamma är det viktigaste.

Alla barn vill ha saker som föräldrar behöver neka dem pga ekonomi eller annat, när de blir lite äldre kommer de förstå det ännu bättre. Vi hade i princip inga pengar alls när jag växte upp, men det jag framförallt saknade var mer kärlek (min mamma hade tyvärr svårt att visa kärlek). Bristen på den typen av uppmärksamhet är det som idag gör mig skör, aldrig någonsin har mitt mående som vuxen påverkats av att jag inte kunde delta i dyra sporter när jag var barn.

Det låter oroande att du mår så dåligt. Tillåter ekonomin att du sjukskriver dig ett tag?

Jag beklagar hela situationen:-(
Jag vet andra som haft det likadant och med tiden har de kunnat återhämta sig.
Har du kollat upp om det finns fonder du kan söka pengar från? Men då gäller väl kanske att det inte finns några skulder med i bilden?
Jag känner till gruppen Women to Remember på Facebook och dit kan du också vända dig. Många swishar till personer i din situation:-)
De har också en hemsida och den vägen kan man också nå dem.
Känner med dig❤️

Tack . Borde lämnat för flera år sedan dock, men det är inte lätt. Kärlek får dem, mina små.
Nej, kan absolut inte vara hemma. Går på knäna och det blir redan en och annan vabdag

Tack. Nej det har jag inte direkt, när jag bläddrar lite känns det som man måste bo i storstad tyvärr för det. Ska kolla den gruppen. Tack för tips.

Beklagar verkligen. Läs på om PTSD, det tar nog bara fem minuter så ser du om du känner igen nästan alla symptomen. När man har blivit traumatiserad så blir allt annorlunda med hur psyket fungerar, och framförallt så släpper inte depressioner som dom brukar (dvs om man bara får ta det lugnt och vila ut). Så det kan vara bra att ha koll på det.

Och när man har blivit traumatiserad så håller man ständigt på och skuldbelägger sig för allt möjligt ("borde ha lämnat tidigare", "barnen är tacksamma för ingenting vilket är tragiskt"), så man får aldrig någon återhämtning. Dessutom så befinner man sig i en ständig rädsla eftersom man inte längre kan lita på sitt eget omdöme längre.

Sen en grej som jag tror gäller 9/10 som hamnar i en destruktiv relation, är att vi nästan alltid har något slags problem med våra anknytningsmönster. Kolla gärna upp vad "anknytningsmönster" innebär, det tar nog också bara fem minuter så kommer du att kunna se vilken typ du och barnens pappa tillhör.

Ofta så hamnar tex en person med "otrygg/undvikande" anknytning tillsammans med någon som har "otryggt/ambivalent" anknytningsmönster, och då blir det lätt en toxisk dans. Men om man har en otrygg anknytning så går det att träna sig själv till trygghet.

Till en väldigt stor del handlar det om att hitta ett sätt att förlåta sig själv för allt man har låtit sig bli utsatt för. Och så länge som man är i konflikt med sig själv så är det nästan omöjligt för läkningen att börja.

Du behöver kort sagt börja bli vän med dig själv igen, och förlåta dig själv. För det är inte ditt fel att du fick med dig ett otryggt anknytningsmönster från barndomen. Oftast ärver vi samma anknytningsmönster och dysfunktionella relationsmönster som våra föräldrar hade. Och när man inser det så blir det mycket lättare att förlåta sig själv och sina föräldrars dysfunktionalitet.
Eller åtminstone blev det det för mig.

Och även om vägen tillbaka är lång (flera år), så lovar jag dig att livet kommer att bli mycket bättre så fort som det börjar vända för dig. Dvs i samma ögonblick som du börjar öva på att se på dig själv som en kompis som förtjänar kärlek och omtanke. Istället för att du ser på dig själv som skulden till allt ditt elände.

Lycka till och hoppas att det vänder för dig snart!

Tack, ja det är nog inte helt otroligt att det är så. Jag skammar mig själv minst tio gånger varje timme. Tusen tack för ditt långa kloka svar.
Jag hoppas jag någon gång blir snäll mot mig själv igen

Idag är ångesten riktigt påtaglig.

Ibland tar man fel beslut i livet. Man väntar med att göra förändringar trots att magkänslan säger att man skall göra det. Vid stora beslut är det vanligt att man tvekar innan man tar ett stort beslut då det gäller så mycket. Klandra inte dig för mycket, var stolt över att du tog dig ur relationen.

Dina barn kommer att klara sig utmärkt. Du verkar ha ett gott hjärta och behandlar dina barn rätt. Jag kommer från en liknande bakgrund som du. Min mamma skiljde sig från en besvärlig relation till min pappa. Skuldsatt och ensam med två barn. Arbetslös i perioder. Vi växte upp fattiga, mamma bakade bröd för att det var billigare än att köpa i affär. Vissa dagar prioriterade hon mat till oss barn, än till sig själv. Detta på 90-talet. Jag är tacksam över den uppväxten, blev inte bortskämd och är tacksam för det lilla jag har i livet.

Allting blev bättre så småningom. Så kommer det även bli för dig. Prioritera dig själv och dina barn just nu. Skuldbelägg dig inte för mycket. Alla människor tar fel beslut i livet. Det är inte det felaktiga beslutet som betyder något, utan att man inser felet och gör något åt det, vilket du har gjort.
Bravo.

Har du nåt samtalsstöd? Annars tycker jag att du ska ha det, alltså det är helt nödvändigt. Finns via soc, vc och kvinnojourer. Kvinnojourer brukar kunna ge snabbast hjälp. Kolla unizons hemsida, många jourer har chat.

Bra jobbat att du lämnade! Inget av detta är ditt fel, släpp skuld och skam. Det är skit svårt att lämna, bl a pga normaliseringsprocessen.