Vilka låtar ger dig starka känslor?

Jag har märkt att jag får mer känslor av musik än vissa andra i min krets. En sorglig låt kan skära rejält i bröstet medan en glad låt gör mig så jäkla exhalterad, eller ett brutalt breakdown gör mig aningens upphetsad, för att nämna några få känslor.

Sorglig låt: Trail of broken hearts, Pain remains 1,2,3
Glad låt: Safety dance
Upphetsning: Domination, Prison of flesh, Pursuit of vikings etc etc
Har ni några såna här exempel? Mvh!

Har en här
Shania Twain. You`re still the one

Vanligtvis spelar jag musik på väg hem på fredagar i arbetsbilen, det blir som en liten markör för veckan som gått och att helgen kommer.
Roligt nog var pursuit of Vikings en av låtarna som var mest upphetsande.

Jag gråter endast av musik, av låtar som tex nutshell (alice in chains) black, (pearl jam, unplugged) black lodge (anhtax)

Glad blir jag av vodka (korpikaani) i was only kidding (weird al yankovic)
Stolt och rakryggad blir jag av brothers of metal (manowar) en livstid i krig (Sabaton)

Det är två låtar som får mig berörd till tårar.

Who let the dogs out.
Fånt ja en körv så höppar jag i älva.

stark - känsla: "Scotland the brave"

Möcke känslor:

'Sverige', med txt av Verner v. Heidenstam, tonsatt av Wilhelm Stenhammar.

'De Fyra årstiderna' av Antonio Vivaldi, med konduktör Mr. Neville Mariner och Academy of St. Martin-in-the-fields. Men det måste vara på lätt knäppande vinyl i Deutsche Grammophones klassiska inspelning från året 1975.

Nära nog allt av konstmusikkompositör Arvo Pärt. Som en under Sovjet-åren gömd jukebox med dold bakdörr till Himmelen.

Górecki - Symphony Nr 3
Mycket sorglig.

Henryk Góreckis Symfoni nr 3 - även känd som Symphony of Sorrowful Songs (Sorgens sångers symfoni) från 1976 - handlar om sorg, förlust och moderskapets smärta.

”Hero of War” av Rise Against.

Den kunde jag bli väldigt sorgsen över att höra ibland, när sinnestillståndet var ”rätt” och man t.e.x sitter ensam i bilen och lyssnar.
Den där känslan över hur meningslöst det är med krig och alla som dör och anhöriga som lider helt i onödan.

Det är dock inte mer än 4-5 låtar som gett mkt känslor. De flesta låtar glider bara förbi som trallvänliga eller nåt sånt.

Pärt är mycket bra; en av mina favoriter.
Hans kompositioner har inspirerat bl.a Philip Glass.

Musiken som Franz Schubert gjorde de sista åren i livet innan han dog vid 31 års ålder.

Låtar jag växte upp med har den tendensen...
Sorgsen: Song for 'gay'.
Glad: Kodachrome.
Upphetsning: Reckless.
Besviken: Suite sister mary.
Förbannad: Killers.
Trött: I'm only sleeping.
osv...

Massor av låtar, så klart. Klassisk musik. Men en låt som kröp under skinnet var egentligen något buddhistiskt mantra, den spelades i Trädgårdstider. Typ akustisk gittar och kvinnor som sjöng samma ord om och om igen. Den var direkt obehaglig för mig som kristen. Inte så att jag har något emot andra religioner, men jag har ju min redan.