ptsd efter anhörigs självmord - behov av att se skjutna människor

En mycket nära anhörig sköt sig med hagelgevär i huvudet. Jag såg personen efteråt.
Det hemsökte mig genom fruktansvärda flashbacks och mardrömmar i flera år. Skakningar, panik, ryckningar i kroppen, livrädd. Nu när bilden bleknat något, söker jag ofta efter bilder på skjutna människor, som om jag vill se det igen. Är det någon som varit med om samma sak? Varför "vill" min hjärna återuppleva traumat? Fick aldrig hjälp med min ptsd. Lever nu med symtom som extrem lättskrämdhet, katastroftankar, vredesutbrott och självmordstankar. Har precis fått psykolog och ska prata med denne om det här men tänkte se om fler känner igen sig. Känner mig helt sjuk i huvudet som googlar på hagelgevär och skjutna människor men kan liksom inte låta bli. Antar att hjärnan vill se för att förstå. Det jag såg var fruktansvärt, ögat hängde en decimeter ut ur ögonhålan, ansiktsskelettet krossat, blod. Men minns inte längre exakt och det liksom är som min hjärna vill ha tillbaka den otäcka synen.. ha kontroll? Varför gör jag det här, det är så destruktivt.

Det finns en del roliga klipp att se om man googlar rejält. Tidigare när LiveLeak och Kaotic fanns kunde man få se både det ena och det andra. Ett klipp jag särskilt kommer ihåg är en långhårig man i svart skinnjacka som livestreamade sitt självmord på Facebook, också det med hagelbössa. Det var en kraftig amerikansk sådan och den fullkomligt pulvriserade hela huvudet jämns med nacken när han stoppade pipan i munnen och blåste av salvan i en mörkröd dimma av blod och materia. Det var alltså en kraftigare bössa än vad din anhörige använde.

Det är fullt rimligt att söka efter svar på sånt man inte förstår och att studera sånt som skrämmer. Det är inget konstigt. Jag tycker att du ska fortsätta med detta eftersom det kommer att trubba av känslan av skräck och äckel med tiden. Har du sett tillräckligt många självmord kommer du bara att se det som en naturlig övergång från ett stadie till ett annat, istället för som moderna människor idag som aldrig sett en död människa som får panik och psykiska skador. Vi levde närmare både livet och döden förr och det var inget märkligt när släktingar i olika åldrar levde nära inpå varandra att man bekantade sig med döden med jämna mellanrum. Människor och djur dog och nya föddes, det var inte mer än så. Och det var i fredstid. Tänk då hur det är i krig.

Det finns ett likande fenomen inom litteratur.

Jag är med i olika amerikanske litteraturgrupper på Facebook. Och det är inte helt ovanligt att tonåringar och kvinnor som haft traumatiska liv med misshandel, våldtäkt etc, vill läsa böcker där tonåringen/kvinnan i boken varit med om eller är med om likande. Men att de sen går starka ut ur det hela.

Jag förmodar det är ett sätt att bearbeta det hela.

Problemet i ditt fall är ju att du inte kan låta bli att leta upp sånt. Det går ju liksom inte att undvika nätet.

Hur känns det inombords när du ser såna bilder?

Nu skulle jag inte kalla dem roliga. Jag gråter och lider när jag ser saker som påminner. Men det andra du skriver låter rimligt. Jag tror det är så. Hjärnan vill förstå och veta. Och jag har aldrig haft svårt för sådana saker, se blod och kroppsdelar. Det som är svårt är lidandet, att veta hur anhöriga kommer må när de får veta att deras älskade har tagit sitt liv. Smärtan de får leva med resten av livet. Att se ett dött barn på bild gör ont för jag kan känna smärtan föräldrarna måste känna. Är väldigt empatisk och ibland önskar jag att jag var mer kall. Livet hade varit enklare då. Men svårare för dem omkring mig, hade varit en usel förälder utan empati.

Jag får hjärtklappning, får ångest, blir ledsen och saknar min anhörig. Frågar mig varför även om jag förstår på något sätt.

Du säger att du saknar din anhörige. Kanske det där är ett sätt att minnas din släkting? Ett bisarrt sätt förvisso, men hjärna tänker inte logiskt och i raka linjer.

Finns det andra sätt att minnas din anhörige? Bilder? Videor? Skriva ner minnen i en skrivbok?

Personligen kan jag tycka att vi i det moderna samhället fokuserar alltförmycket på mående och känslor. Det blir liksom att precis alla förväntas må dåligt hela tiden, för allting. Det finns alltid något som är hemskt eller obehagligt, men vem har sagt att livet ska vara behagligt alltid? Inte helt oväntat är den psykiska ohälsan skyhög i västvärlden. Folk känner efter för mycket.

Ett annat exempel. En nära släktings bror tog livet av sig när hon var barn. Det var en stor familj och många i hushållet, allt från yngre barn till tonåringar. Den här pojken var bland de äldre och avslutade sig själv hemma i källaren utan att berätta något för någon. Det var min morfar som hittade honom. Idag hade detta blivit ett horribelt trauma för hela familjen med åratal av sorg och dysfunktionella liv som resultat. Då, på sent femtiotal, hände inte så mycket. Naturligtvis sörjde familjen men det blev liksom inte mer med det. Begravning hölls och sedan repade man mod och gick vidare och alla de övriga syskonen blev normala människor utan psykisk ohälsa. Tidsandan var sådan att man inte kände efter så himla mycket. Man höll ihop och tittade mot horisonten istället för att stirra på den egna naveln. Vi har en del att lära sig av det idag. Empati och känslosamhet är inte enbart positivt.

Som någon annan nämnde tidigare, det är ett sätt att återuppleva sitt trauma under kontrollerade former vilket gör det lättare att bearbeta.

Den typen av undermedveten traumabearbetning är vanlig inom BDSM-svängen.

Tänker på ovan (fetade), och håller med om att vissa grupper av människor hamnar i ett ältande av känslor och självkritik och, ja som du säger känner efter för mycket. Men tänker dom personer behöver lära sig något annat....hur dom ska förhålla sig till det för att inte fastna..

Sen tänker jag att de finns människor som är alldeles för dåliga på att känna efter. Som inte har lärt sig det alls. Kanske inte kunnat sätta ord på känslor eller pratat om det. Vilket kan skapa problem när relationen behöver använda ett språk för att förstå varandra och varandras behov osv.

Sen har jag insett en sak ju mer vi går igenom våra känslor, och särskilt våra negativa känslor desto mer upplever vi vår vardag som hemsk ( förvisso uppenbart kanske men). Vi tenderar att minns året, eller våra relationer på ett för negativt sätt för minnet förankras i känslor. För människor som har dålig kontakt med sina känslor tror jag tenderar att glömma mycket, och kan uppfattas som obrydda/likgiltiga kanske.

Finns många anledningar till ovan. Men som sagt har man varit med om något riktigt traumatisk så riskerar man tappa sin egna förmåga att reglera känslor som kommer när man exponeras för liknande situationer som påminner om hot/våldet - hjärnan vill ju skydda dig från allt som kan uppfattas obehagligt och skickar ut stress signaler(förenklat) Fight or flight varpå man kan få alla möjliga tillstånd (vredesutbrott m.m

Du får ha empati med dig själv också. Det är väl en bearbetningsfas du går igenom, något din hjärna greppar tag i som ett sätt att vara nära din anhörige, på ett sätt delaktig med denne i dens sista stund. Det är kanske ett sätt för dig att dela lidandet med personen, som om personen inte var ensam i sin sista stund. Om man tänker mycket på något får man ju behov av att vara mitt i det, som att se monstret i vitögat. Det blir en känsla av lugn för att du inte då kan överraskas av den obehagliga tanken på synen av din anhöriga död, du har redan en liknande bild framför dig och har "blottat" tanken.

Högst förklarliga skäl hursomhelst. Men eftersom du är medveten om att det är destruktivt så kan du också välja att sluta. Annars tror jag att det är en fas som sagt, som går över. Du får försöka förlika dig med att du aldrig fullt ut kommer kunna förstå och det är inte målet heller. Du har ditt liv att leva sen ska vi alla dö förr eller senare ändå.

Har läst, om jag fattat det rätt, att om man varit med om något hemskt som påverkar en så vill hjärnan söka sig tillbaka till liknande situationer för att typ ändra utfallet, alltså inte det faktiska som hände utan ens reaktion på det. Inte helt logiskt men det ska tydligen vara en form av respons. Ju mer man ser något desto tryggare blir man i det (även om det är hemska saker) och hjärnan vill kanske liksom gå vidare genom att möta det hemska och se att det går att överleva det.

Jag såg inget lika grafiskt som dig men däremot kvarlevorna av en nära anhörig efter en hemsk olycka. Minsta lilla skymt av "nsfw"/gore gjorde mig traumatiserad i veckor tidigare i livet men efter detta så fann jag mig själv helt plötsligt sitta och kolla på splatter från Ukrainakriget under frukosten. Nej, har inget svar men tycker ämnet är intressant eftersom jag uppenbarligen reagerat på nått snarlikt vis direkt efter händelsen.