Under 80-talet var nyliberalismen på frammarsch, vilken är vänster, men det är en annan sorts vänster än 60-70-talets.
Att den åldrande 60-tals-hippien blev 80-tals-yuppien är ett mindre steg än det kan låta. Individuell emancipation i båda fallen, fast med olika medel.
När det gäller arbetarklassvänstern har väl mycket av denna flödat till populisterna så som SD och Front National, snarare än till nyliberalism a lá Timbro, Milton Friedman och Johan Norberg?
Jag tror det finns olika personliga temperament som mynnar ut i olika politiska åskådningar, som dock kan uttrycka sig olika beroende på tid och rum.
Dock påverkas man mer av sin omgivning när man är ung.
Jag var vänster när jag var ung fast en form av elitistisk vänster; hade svårt med flumvänstern. Med tiden har jag blivit höger (konservativ), p.ga. ökat intresse för verkliga samhällsproblem på bekostnad av ideologiska fantasier och, antar jag, eftersom det faller sig naturligt när man är elitistisk. Men jag har alltid haft en drömsk och en faktaorienterad sida, men vilken som fått tonvikt har skiftat med tiden.
En tanke är teknologins inverkan. Som 80-talist funderar jag ibland på hur min politiska åskådning sett ut om jag varit varit född tidigare och internet fått genomslag först när jag blivit äldre. Min pappa tror allt han hör från SVT, vilket delvis är en generationsfråga.
__________________
Senast redigerad av GusFring 2026-02-08 kl. 09:25.