Du som lånar ut till privatpersoner, bryr du dig vart pengarna går nånstans?

Hur resonera du?

Bryr du dig vart pengarna går eller är det skit i samma så länge du får tillbaka pengarna?

Bryr du dig om det sker ofta?

Är det noga när pengarna ska tillbaks eller är det mer betala när du kan?

Hur mycket är det högsta du har lånat ut och brydde du dig om vart dom gick? Eller anser du att du inte har med det att göra så länge du får det tillbaka?

Har du alltid fått tillbaka pengarna eller har du blivit lurad?

Varför fortsätter du låna ut?

En gammal bekant hörde av sig minst ett par gånger per månad och ville jag skulle swisha två-trehundra, pengar som jag sedan verkligen fick tjata för att få tillbaka. Det var för övrigt den enda kontakten vi hade med varandra.

För kanske ett år sedan så hörde jag inte av mig om återbetalning, och fick naturligtvis ingen. Däremot hörde han efter några veckor av sig och ville låna igen. Svarade att jag ju inte fått tillbaka det han hittills lånad.

Har inte hört något sedan dess.

Har bara lånat ut ett antal tusingar i taget till vänner i knipa som behövt helt nödvändiga saker, dvs hyra, el, mat till dem och deras barn etc. Aldrig fått frågan om att låna ut till något fördolt ändamål.

Har inte haft deadline och inte blivit snuvad. När jag haft utrymme, har jag efterskänkt en del eftersom det ofta är svårt för folk att komma ikapp när de väl börjat låna.

Någon gång när någon velat låna en summa jag inte är bekväm med, eller där jag känt att jag inte är deras första instans eller vad man skall säga, har jag sagt "tyvärr kan jag inte", men givit bort ett par tusen till dem för att stötta dem, de har ju panik. Då har det varit personer som inte är så nära vänner, där jag vet/tror att det finns fler som kan hjälpa till.

Jag lånar ut eftersom/när jag kan eftersom människor jag bryr mig om lider när de hamnat i knipa. Ofta ligger det sjukdom bakom och långvarig ekonomisk stress. Jag tror inte att jag är en skrämmande person, men de som frågar behöver säkert ta ett djupt andetag ändå innan de lyfter luren. Det måste jag ändå beundra dem för.

Jag lånar aldrig ut, varken till familj eller vänner. Om någon behöver pengar och står min nära så ger jag personen pengarna i gåva istället (inom rimlighetens gränser naturligtvis).

Att låna ut pengar till nära och kära, eller gå i borgen för dem, är galenskap.

Jag har lånat ut pengar till vänner det kan var till hyra, glasögon osv, har alltid skriver kontrakt om när och hur pengarna ska betalas tillbaka det har alltid fungerat bra! Jag lånar inte ut till vad som helst!

Det är typiskt. Lånat ut 10000kr totalt men i småbelopp om 500-1000kr ”betalar vid löning” det enda man hör då är får jag låna 500 till lovar betala den 25e….


Jag kräver aldrgi tillbaka något dock, då jag vet hur det är i den sitsen, istället hoppas jag på att människan i personen ifråga kommer till insikt att den ska betala tillbaka.


Har även en annan person som jag lånade 12000kr till för 12 år sen, inte betalat tillbaka en krona.


Tycker bara de personerna är skamliga och bör skämmas eftersom de bara frågar men aldrig ger tillbaka ett öre.


Jag är inte snål och hjälper de som behöver, men det utnyttjas mycket!

Det är därför du aldrig ska låna ut något till någon som inte betalat tillbaka tidigare lån.

Så skönt att bara kunna säga det, du har ju inte betalat tillbaka det tidigare.

första gången nån frågar om de får låna pengar säg att du har det ganska hårt själv
inte många jag skulle tänka mig låna ut till ock de har oxå väldigt bra ekonomi så de frågar aldrig

Lånat ut små summor, 5-600, till vänner genom åren, inte brytt mig vad de använder pengarna till. Har hänt 3 gånger att jag inte fått tillbaka allt av olika personer och kort därefter bröts bekantskapen.

Nu när man är lite äldre umgås jag inte med fattiglappar och behovet av att låna ut till någon i samma ålder blir lite löjligt.

Största summan var runt 50 tusen.
Fick inte tillbaka det.
Lånat ut småbelopp mellan 500-3500 per gång/månad till en annan under ca 1.5-2 års tid.
Slutade med att jag fick låna till mig själv för att överleva som student då.
Fick tillbaka ibland, kanske hälften med orden “nästa månad får du det. Bara hjälp mig akut nu”.

Pengar kommer och går. Det finns värre saker att behöva utstå än pengaförlust.
Ex. Spel om människoliv, sexualbrott/trakasserier, intrång i personlig data, telefon, dator, olika former av bedrägeri som att vilseleda någon.

Pengarna som lånats ut har gått till hem och hushåll.
Att jag inte fått tillbaka allt jag lånat ut beror på att jag utgår från att folk vill göra rätt för sig, samt att jag hellre väljer lugn och ro än att behöva kriga för att få tillbaka.
En del personer är helt enkelt inte värda striden.

Gäller det småpengar som några hundra så switchar ja utan att fråga varför om jag får ett datum när jag ska få tillbaka pengarna, om det inte är ett "lån" mellan riktigt goda vänner eller familj.

Lite större summer skulle jag nog fråga om varför iallafall. Sen om den som lånar inte vill berätta behöver det ju inte vara en dealbreaker.

Man märker fort om det är någon som försöker utnyttja en och då har man lärt sig något om den personen som kan vara värt förlusten av lite pengar i slutändan.

Vet inte riktigt som mest men på en gång men runt 50k kanske.

Skulle man slå ihop allt som folk lånat genom livet och inte betalt tillbaka skulle det nog bli rätt mycket. Lätt någon miljon eller två. Tur man inte minns allt i livet.

Försöker se det som att den som ber mig om hjälp ger mig en gåva i att få hjälpa och insikt i vad de är för sorts person. Någon att lita på eller inte.

Lånar aldrig ut pengar till privatpersoner, "lånar" ut pengar till Bluestep, Upplandspar, Viaspar och diverse andra mer eller mindre seriösa kreditbolag.
Skiter i vad låntagarna gör med mina pengar så länge jag får tillbaka pengarna plus ränta.

Sist jag lånade ut till en "kompis" 500kr, ca 25år sedan fick jag inte igen det och förlorade en "kompis" Därefter var det slutlånat för alla "kompisar" från Herr Onan.