Lastbilschaufförer släpp offerkoftan och inse att ni är problemet!

"Lastbilschaufförer släpp offerkoftan och inse att ni är problemet!"

Har bott i förort till Stockholm hela livet och tycker trots allt att här är de vanliga privatbilisterna det största problemet. När jag var ung på 60-talet så var det ingen som kom på tanken att skjutsa barn till skolan i bil. Inte heller till deras fritidsaktiviteter. Det gick alldeles utmärkt för barnen att cykla vår och höst och åka buss på vintern. Nu är det många föräldrar som nödvändigtvis ska skjutsa sina barn.


De flesta som arbetade i centrum åkte buss och tåg till jobbet. Det var naturligt på den tiden.

Har aldrig haft bil men tänker ibland när jag de senaste åren åkt buss i rusningstid som blivit försenad p.g.a. köer med hundratals privatbilister som rör sig framåt i snigelfart. Tänk om bara hälften av dessa skulle åkt kollektivt i stället. Då skulle man kunnat köra en el buss per minut i stället för en buss var 15 minut och köerna skulle i stort sett försvinna helt.

Åh din magkänsla är ju naturligtvis den rätta!
Kan det vara som så att du är lastbilschaufför?

Nej den är inte rätt, men den är precis på mikrometern lika mycket värd som din. Så.imgen av oss har varken rätt eller fel.

Nej jag är inte chaufför. Men jag har inte heller problem med dem i någon nämnvärd utsträckning

Det fanns på 40 - 60 talet men fasades ut succesivt från 70 talet fram till sekelskiftet. Lär inte komma tillbaka.

Det finns en märklig sekt i trafiken där självbilden är helig, skulden alltid extern och självkritik betraktas som landsförräderi. Den kallas: lastbilschaufförskåren.
Här är alla hjältar. Alla offer. Alla missförstådda. Samtidigt.

Mantrat kommer snabbt, nästan reflexmässigt, som ett religiöst svar på all kritik:
”Utan lastbilar stannar Sverige.”
Jaha? Och utan internet stannar också Sverige – men vi låter inte IT-tekniker köra över folk på E6:an för det. Det där uttrycket är så uråldrigt att det borde pensionerats tillsammans med kassettband, telefonkiosker och tron på att det aldrig blir kö på Hallandsåsen. År 2026 är logistik mer än “stor bil kör rakt fram”. Men fortsätt gärna låtsas som om ni personligen bär hela nationen på era axlar.

När någon ändå vågar ifrågasätta beteendet kommer nästa standardursäkt:
“Det är de utländska chaufförerna.”
Fantastiskt bekvämt. Som om dålig körning vore en importvara. Nej. Det är människor som kör lastbil. Idioti har ingen nationalitet. Arrogans kräver inget pass.

Och så till favoritnumret: omkörningen.
Den långsamma. Evighetslånga. Självupptagna.

En lastbil bestämmer sig för att kasta sig ut i omkörningsfilen för att köra om en annan lastbil – med exakt samma hastighet, minus två kilometer i timmen. Resultatet?
Kilometerlånga köer.
Total trafikförlamning.
Stress, ilska och olycksrisk.

Men föraren sitter där högt upp i sin hytt och tänker:
“Alla andra kan vänta. Jag har ett viktigt egoärende här.”

Det är inte bara farligt.
Det är respektlöst.
Det är nonchalant.
Det är narcissism med släp.

En lastbil i omkörningsfilen är trafikens motsvarighet till någon som ställer sig mitt i dörröppningen och blir arg när folk vill förbi.

Hallandsåsen. Glumslövsbacken. Samma fars varje gång.
Lastbilar som inte orkar. Inte är rustade. Inte är anpassade. Ändå ska de upp. Till varje pris.
När det sedan blir stopp i kilometer efter kilometer är det aldrig lastbilens fel. Aldrig chaufförens ansvar. Alltid bilister som “inte kan köra”.

Och samtidigt – låt oss tala om miljön, denna ständigt bortglömda detalj i lastbilsromantiken. Tung lastbilstrafik är en av de största bovarna när det gäller utsläpp, partiklar, buller och vägslitage. Diesel som bränns, motorer som går på tomgång i köer som lastbilarna själva skapat, vägar som mals sönder och ska repareras om och om igen. Ändå behandlas miljöargument som något irrelevant så fort de råkar peka mot lastbilar.

Alla ska rädda klimatet – så länge det inte innebär att någon bakom ratten behöver ändra sitt beteende.

Att envisas med massiv daglig lastbilstrafik genom tätbefolkade områden är inte bara ineffektivt, det är direkt skadligt. Mer utsläpp. Mer buller. Mer stillastående trafik. Ändå ses varje förslag om nattkörning, omfördelning till järnväg eller smartare logistik som ett personligt angrepp. Som om miljöhänsyn vore en åsikt, inte ett ansvar.

Och det mest fascinerande av allt:
Frågar du en lastbilschaufför så kan en lastbilschaufför inte göra fel.
Inte praktiskt.
Inte teoretiskt.
Inte ens i tanken.

Lastbilschauffören: alltid professionell.
Alla andra: alltid idioter.

Min åsikt är därför enkel och rationell: lägg huvuddelen av lastbilstrafiken på nätterna.
Inte som straff. Som lösning.
Dagtrafiken fungerar uppenbart inte när tung trafik blandas med pendling, skolresor och vanligt liv. Och nej – inget OB-tillägg. Det är inte en hjälteinsats att inte sabotera samhällsflödet. Det är grundläggande hänsyn.

Och innan offerkören sätter igång:
Nej, detta är inte hat.
Det är kritik.
Och kritik känns alltid som hat för den som vägrar ta ansvar.

Så släpp offerkoftan.
Sluta skyll på alla andra.
Sluta bete er som om vägarna är era privata arbetsplatser där resten av samhället mest är i vägen.

För tills dess gäller en enkel sanning:
Ni är inte alltid offren.
Ni är inte alltid hjältarna.
Och alldeles för ofta är ni faktiskt problemet.

Tyvärr låter du mest som en butthurt svennebilist…..

Jag kör en massa tusen min över hela landet, genom Europa, och har så gjort i en massa år, med både personbilar fyraxliga enorma bussar, semitrailers och långtradare. Och känner faktiskt inte igen alls det du beskriver, ja annat än det ibland sker sådana situationer ja. Men det sker så sällan för mig att jag i princip aldrig upplevt det som nåt egentligt problem. Men, kanske det har lite med mig själv som förare att göra…

Jag är väldigt observant som förare, proaktiv, ser mycket tidigt hur situationen runt mig är och hur den utvecklas, och får en förståelse för vad för situationer det kan leda till i nästa skede. Och hur jag kan undvika att så sker, eller stedt drabbar mig.

Dessutom är jag klar över vad Trafikförordningen säger om en rad viktiga saker, som t ex attan skall visa extra hänsyn till tunga fordon. Och jag begriper att vi alla måste bidra till att vara flexibla och hänsynsfulla i trafiken då vi inte är ensamma utan måste samsas. Och jag får mycket ofta glada miner och gester från andra trafikanter för att jag är omdömesgill hjälpsam etc så det går smidigt för alla.

Det verkar som om du inte kört så mycket på natten när du verkar tro att det inte är tung trafik på vägarna på nätterna. För din kännedom så körs det enormt mycket tradare kors och tvärs genom landet på nätterna, just för att vi ska ha varorna på depåerna till morgonen där annan mer lokal distributionstrafik vidarebefordrar varorna.

Det sker såklart olyckor med tunga fordon inblandade, och ibland är det absolut deras fel på ett eller annat sätt. Men fortfarande står personbilar för den i särklass största delen av olyckorna, och är ofta skulden till olyckor där tunga fordon är inblandade.

Så tyvärr, jag ser din långa trådstart som mest bara gnäll för att du inte får som du vill.

Jag noterar att du lägger stor vikt vid din egen körvana och hur du personligen upplever trafiken. Det är förstås värdefullt — men det är inte ett svar på de konkreta punkter jag tog upp.

Min kritik gällde specifikt tre saker:
1. långsamma omkörningar som bygger köer över långa sträckor,
2. riskabla filbyten där andra trafikanter förväntas anpassa sig,
3. reflexmässig offerretorik när dessa beteenden ifrågasätts.

Inget av detta bemöts egentligen i ditt svar.

Att hänvisa till att personbilar orsakar många olyckor är ett sidospår. Det motsäger inte att även yrkesförare kan fatta beslut som skapar onödiga risker eller störningar i trafikflödet. Ansvar är inte exklusivt för en fordonskategori.

Du framhåller också vikten av hänsyn till tunga fordon. Det håller jag med om. Men hänsyn i trafiken är rimligen ömsesidig, inte ensidig. Att kräva förståelse utan att samtidigt acceptera kritik blir svårt att förena med den principen.

När det gäller benämningen “svennebilist” är det, om vi ska vara formella, ett personangrepp snarare än ett sakargument. Sådana etiketter tillför inget i en saklig diskussion och kan uppfattas som en härskarteknik — inte för att de övertygar, utan för att de flyttar fokus från innehåll till person. Jag väljer därför att bortse från den typen av kategorisering och hålla mig till sakfrågan.

Det blir därför en smula ironiskt att mitt ursprungliga tema — att kritik mot vissa beteenden ofta möts med avfärdande etiketter i stället för sakliga bemötanden — i praktiken bekräftas av ditt svar.

Min ståndpunkt är oförändrad: strukturell press i yrket kan förklara beteenden, men den upphäver inte det individuella ansvaret bakom ratten. Och just den distinktionen var kärnan i mitt inlägg.