Vad är skillnaden på livet som singel vs i förhållande?

Hej alla,
Jag har funderat lite på hur livet kan skilja sig beroende på om man är singel eller i ett förhållande. Jag menar inte bara det uppenbara som att ha någon att dela vardagen med, utan mer i termer av frihet, ansvar, sociala vanor, personlig utveckling och känslomässigt stöd.

Så jag undrar: Hur skulle ni beskriva skillnaden på ens liv som singel jämfört med i ett förhållande? Finns det stora för- eller nackdelar? Har ert perspektiv förändrats med tiden?

Alla erfarenheter och tankar är välkomna!

Finns bara nackdelar med att vara ensam. Du får betala allt själv. Din ekonomi blir dålig. Du får runka istället för att knulla.

Ditt inlägg berättar mest att du är osjälvständig, har få intressen, är snål och rent av gniden och saknar kompass? Du tänker även att man inte kan knulla utan att vara i förhållande - vilket berättar att du är ganska snäv i ditt tänk?

Dålig ekonomi för att man är singel? Du berättar snarare att det är du, som har ett uselt jobb med en usel ekonomi. En normal människa har hygglig ekonomi, och är oberoende och självständig.

Ett tips, utbilda dig, klättra i karriären, som oss övrig i samhället. Lycka till med din trassliga vardag.

Ser jag på mina tjejkompisar så är de som levt som singlar länge väldigt starka och stabila personer, medans de tjejkompisar jag har som ofta eller länge levt i förhållande tappar bort sig själva och är generellt ganska osäkra eller har brist på egen personlighet.

Jag levde i två olika relationer, det första när jag var 14-22 och det andra typ 24-27 ungefär. Sen dess har jag varit singel och jag är mycket lyckligare, stabilare och starkare i mig själv nu än vad jag var när jag var ”beroende” av en annan människa. Nu var inte kille nummer 2 så mycket att hänga i granen då han gärna gick över och sov hos en gammal kk varför jag också avslutade relationen.

Idag är jag väldigt bekväm singel. Jag är nästan rädd för att träffa någon och det beror helt ärligt på att jag tycker det känns som en obekväm tanke att vakna upp med någon annan, samt att jag är livrädd för att personen ska ha en tro om att man kan lägga sig i hur den andra personen lever sitt liv.
Folk säger att man får göra uppoffringar vilket jag inte alls köper, jag är lagd åt att man ska acceptera varandra, varandras hobbys eller laster villkorslöst - annars får det fan vara alltså! Finns det något du inte gillar hos mig så kan du gå och leta efter vad du söker någon annanstans.

Jag får kuk varje vecka och jag älskar att slänga ut honom innan jag ska gå och lägga mig. Så jävla bekvämt att det känns löjligt.

Olika personer kan för all del lägga olika saker i sådana ord, men säger man ömsesidigt att man har ett förhållande och är pojkvän/flickvän tänker jag att de allra flesta uppfattar att ganska stort ansvar och stöd ska gå att få från den personen.

Till exempel är det någon du bör kunna räkna med att du får fira högtider och särskilda tillfällen med om du vill det. De ska iaf ha en bra anledningen om du inte "får" vara med dem om du vill då. Med andra ord, med en partner riskerar du inte att bli sittande helt själv vid sådana tillfällen som man kan göra även om man har vänner. Mår du väldigt dåligt eller något allvarligt händer dig bör du också kunna lita på att den personen ställer upp och stöttar dig. (Sen kan man inte ha en relation där en person HELA TIDEN mår dåligt eller har kriser och förväntar sig att den andra ska finnas där hela tiden, men behöver du åka in på en operation bör du kunna vänta dig att din partner hämtar dig från sjukhuset, som exempel).

Det saknas någon som kan kolla eventuella fästingar t.ex på ryggen, inget man tänker på innan. Att halvblind försöka vrida huvudet och få syn är inte det lättaste, för att inte tala om att avlägsna det lilla livet från svåråtkomliga ställen.

Vem ringer på hos grannen och … ” tror jag har en fästing runt anus, kan du kolla?”, inte ens lätt att fråga en nära vän när det gäller intimare delar.

Jag var singel länge och väl, hade i o f en del förhållanden och har väl aldrig haft direkt svårt att finna kvinnor. Men för mer än 15 år sen så träffade jag min fru. Vi gifte oss rätt snabbt, men det har hållit. Visst har vi väl haft lite tjafs men det har alla par, och vi har aldrig bråkat så särskilt mycket även om vi båda är rätt tuffa personer.

Med tiden så växer man ihop, i alla fall har vi gjort det, hon stödjer och hjälper mig och jag henne. Vi finns där för varandra. Jag är lika glad varje dag jag kommer hem från jobbet och frugan är hemma vilket hon nästan alltid är.

Jag ser det som en stor fördel att vara gift och ha en bra partner. Vi är varandras stöd och sällskap och vi har alltid trivts i varandras sällskap. Jag trivdes med singellivet när jag var ung, och visst har jag haft ett antal förhållanden genom livet, både bra och dåliga. Men jag är hellre singel än att jag lever i ett dåligt förhållande.

Visst är det så, jag har ett ansvar för min fru, och hon hade det jobbigt för rätt många år sen när hon vart arbetslös, men det var inga problem för jag jobbade och vi klarade oss gott. Dessutom har vi alltid resonerat som att allt mitt är ditt och vice versa. Vi delar på allt. Idag har hon slutat jobba och hon är mycket nöjd med det, och det är jag också. Så nu är det bara jag som jobbar, men det funkar hur bra som helst. Hon fixar hemmet till största delen, kan vara i stallet med hästarna när hon vill osv.

Sen är det viktigt att, precis som du nämner, att det inte går att leva med en människa som hela tiden mår dåligt och kommer med undanflykter för att ta ansvar för sitt mående. Det funkar en tid att gå in i en depression, men att leva med en konstant deprimerad, en missbrukare som vägrar ta ansvar och bli ren eller att leva med en anorektiker som vägrar ta emot hjälp tar till slut knäcken på den bäste.

En stor grej som jag tycker är bra att man lättare hamnar i olika sammanhang, vilket är svårare som singel. Skönt iofs att vara singel, men hittar man rätt person att leva med så synkar man sig väldigt bra. Ofta jag och min sambo kommer på att vi går och tänker på samma sak, hon kan exempelvis ta upp en grej som jag just för tillfället tänker på. Också får man ligga oftare, det är bra.

Är man singel kan man lägga mer tid på att spela Datorspel / Konsolspel och se Filmer / Serier

Det finns andra sidan också: Du slipper kompromissa och slipper dansa efter en halvfet kravkossas krav för att få knulla.

Som singel längtar man efter närhet, sällskap och mer sex .

Som gift saknar man frihet, nya kontakter och mer sex.

En man som är singel anses vara en loser.
Och ingen riktig man.
En riktig man har en kvinna. Han har ett värde, då han har blivit godkänd av andra kvinnor. Kvinnor attraheras av män som har en kvinna.
De bra männen är redan tagna.
Om han är singel så är han en av de som blev över. Vad är det för fel på honom som inte lyckas hitta en kvinna?