Citat:
Att utilitarismen skulle vara universell, sägs emot av att att den faktiskt inte är det. Vore den det skulle alla följa den och inte sin inre moral. Det är inte heller så att man kan visa att moralen är likadan över tid och kultur, då den inre moralen inte ens är lokal, då den skiljer från person till person.
Att tycka att den borde vara universell(fast universum är stort och okänt) och se den som ett facit, över annan moral går inte heller egentligen. Då har man bara ett teoretisk etik, som kan ha ett filosofiskt men inte ett praktiskt värde.
Jag diskuterade med en marxist och menade att världen skulle vara bättre och människor lyckligare om ideologin försvann och han höll faktiskt med. Så där har man förstås något man kan motverka utilitaristiskt om man nu faktiskt tror på etiken i den. För det gäller förstås att de som ser den som ett regelverk, själva kan sätta sig in i och förstå hur andra människor känner.
Lite som när du tidigare försvarade att förtycka en majoritet att anse att trans var det kön de kände sig som, skulle vara utilitaristiskt. Men det innefattar då att man inte kan känna med de förtryckta och kan man inte det, går den inte att använda på det sättet. Lite som marxister idag, som faktiskt inte kan känna med förtryckta i marxistiska diktaturer utan hyllar ledarna. De kan aldrig handla utilitaristiskt eller ens bedöma vad som är det.
Så utilitarism utifrån hur människor mår, kräver en nästan total empati med andra människor. Inte teoretiska åsikter om det.
Det är liksom där Tennsjö går fel, även om idén är lite kul. För jag kan inte känna empati med lyckliga maskiner, utan tanken gör mig mest deprimerad. En värld utan liv. Däremot en framtid med lyckliga människor gör mig glad, speciellt om det är människor av min egen sort och ättlingar till dem. Ett framtida Sverige ersatt av andra lyckliga folk, ser jag till och med som obehaglig. För då har man raderat ut mig ur framtiden.
Kan du förstå det här, blir min fråga till dig? Kan du känna med alla andra och förstå dem. För det är där kärnpunkten ligger.
Att tycka att den borde vara universell(fast universum är stort och okänt) och se den som ett facit, över annan moral går inte heller egentligen. Då har man bara ett teoretisk etik, som kan ha ett filosofiskt men inte ett praktiskt värde.
Jag diskuterade med en marxist och menade att världen skulle vara bättre och människor lyckligare om ideologin försvann och han höll faktiskt med. Så där har man förstås något man kan motverka utilitaristiskt om man nu faktiskt tror på etiken i den. För det gäller förstås att de som ser den som ett regelverk, själva kan sätta sig in i och förstå hur andra människor känner.
Lite som när du tidigare försvarade att förtycka en majoritet att anse att trans var det kön de kände sig som, skulle vara utilitaristiskt. Men det innefattar då att man inte kan känna med de förtryckta och kan man inte det, går den inte att använda på det sättet. Lite som marxister idag, som faktiskt inte kan känna med förtryckta i marxistiska diktaturer utan hyllar ledarna. De kan aldrig handla utilitaristiskt eller ens bedöma vad som är det.
Så utilitarism utifrån hur människor mår, kräver en nästan total empati med andra människor. Inte teoretiska åsikter om det.
Det är liksom där Tennsjö går fel, även om idén är lite kul. För jag kan inte känna empati med lyckliga maskiner, utan tanken gör mig mest deprimerad. En värld utan liv. Däremot en framtid med lyckliga människor gör mig glad, speciellt om det är människor av min egen sort och ättlingar till dem. Ett framtida Sverige ersatt av andra lyckliga folk, ser jag till och med som obehaglig. För då har man raderat ut mig ur framtiden.
Kan du förstå det här, blir min fråga till dig? Kan du känna med alla andra och förstå dem. För det är där kärnpunkten ligger.
Med att utilitarismen är universialistisk eller universell avses inte att den omfattas av alla, utan att den gäller lika för alla kännande entiteter överallt och i alla tider. Nutid, dåtid och framtid.
Utilitarismen är ingen moralpsykologisk teori om hur folk tänker eller handlar i etiska frågor utan en normativ teori, eller teorier egentligen, om vad som faktiskt har ultimat värde, det vill säga som inte kan reduceras till något annat.
Förstod inte riktigt det där med marxismen.
Det jag främst påstått något om gällande transandet, utan framgång dock, är att den outtalade premiss i form av essentialism som argumentationen från kromosomfalangen vilar på är orimlig. Och utan den premissen blir köns-saken banal.
Gällande hur könstillhörighet och överskridanden i praktiken bör hanteras menar jag inget annat än att det bör ske i enlighet med nytta (utilitarism). Och nyttan diskriminerar ingen. Det är förvisso svårt att tro att kromosomessentialisternas intresse skulle övertrumfa de direkt berördas intressen. Man kan påminna om att jag i tillägg till det menade att transfrågan har placerats på en alltför ideologisk grund vid sidan av nytta.
Jag är ingen större vän av inslag av empati i moraliska beslutssituationer. Den känslan förleds av ovidkommande hänsyn. Det är ett av skälen till att emotiv moral, känslor och samvete inte är särskilt tilltalande verktyg i sammanhanget.
Den mer kallhamrade, sakliga och genuint ickediskrimerande utilitarismen framstår som överlägsen detta.
Du verkar snäva in dina omsorgscirklar. Den mänskliga trenden på det stora hela är lyckligtvis den motsatta. Cirklarna har växt från den ursprungliga släktbaserade stamgemenskapen via etnictet och nation till hela arten människa och steg tas nu även utanför arten och till kretsen av andra kännande organismer. Även om sistnämnda ännu ligger i sin linda.
Det är kanske svårt att "känna med" en upplevande artificiell intelligens, men när sådana en dag blir fallet så bör full moralisk hänsyn tas även till dem.
Att man "känner" mer för sin närmaste krets än för vemsomhelst är för övrigt mänskligt förståeligt.
