Ni som har psykisk ohälsa och jobbar, hur klarar ni det?

Jag själv mår dåligt och försökte, men klarade inte det. Det är en jävla byråkrati och bli sjukskriven tycker jag. Ni som jobbar trots ni har psykisk ohälsa och även om ni jobbar halv eller deltid, hur klarar ni av det?

Prövningen som heter livet. Tro på högre makt hjälper, men det anses vara en galnare form av galenskap i finare sammanhang.

Ångest varenda dag innan jobbet och väl på jobbet så känns det som att allt man gör är fel och att alla tittar snett på dig och tycker att du är otillräcklig.

Har väl lärt mig leva med det till viss del, det är liksom normaltillståndet och jag minns knappt hur livet var innan.

Det var bra att du försökte, prova igen!

En del saker blir lättare med tiden. Sen beror det på vad man jobbar med och hur mycket och så vidare

Kanske kan jobba i någon mening hjälpa i sig självt, med lite fasta rutiner och liknande...

Spring inte till vita rockar med din "psykiska ohälsa" och jaga piller och diagnoser, hamnar du i klorna på psykiatrin som kommer ditt liv raseras, ingen har kommit bättre ut från den diaboliska psykiatrin.

Att må dåligt ibland är en del av att vara människa, det är inte en sjukdom att vara orolig över livet, stressad, nedstämd, detta är känslor som uppstår av alla möjliga anledningar och hör tyvärr livet till.

Du behöver omge dig med riktiga människor och ha riktiga relationer, fika, gå på en bio, häng med kompisar och familj, hälsa på en granne, riktigt umgänge med riktiga människor är en väldigt underskattad medicin!

Gör mitt jobb och försöker inte överprestera. Är perfektionist så kommer ändå hem besviken...

Jag fortsätter bara tills det säger stopp känner jag. Har vart sjukskriven till och från, men försöker verkligen. Det enda läkarna vill göra är att jag ska höja dosen på sertralin som jag redan äter

Jag tvingade mig.
Tog mediciner.
Gick i terapi
Gjorde livsstilsförändringar
----------
Jag visste att jag var tvungen att förändra något i mitt liv å det var väldigt svårt att göra något som inte utgjorde en märkbar förbättring dag till dag.
Så jag tvingade mig till arbetet med en förhoppning om att förändring möjligtvis skulle göra livet en smula bättre och att sjukskrivning på sikt skulle leda till katastrof om jag i8nte använde sjukskrivnimgen till personlig utveckling utan gick in i ett zombieliv
------------
Mina problem var social fobi, ångest och panikattacker och det var ett helvete.

För mig så hjälper jobbet en med ohälsan. Den får en på andra tankar, håller en upptagen så att man kan undvika det som deprimerar en.

Måste ha råd med öl. Förövrigt har jag lyckats hitta ett jobb där jag behöver träffa minimalt med människor.

Det hjälper oftast med att jag har jobbet.

Innan jag tar mig dit så är det oro/stress/ångest FÖR att jag ska ta mig dit, men så fort jag tagit mig iväg känns det bättre. Då kan jag skapa lite mental distans till allt som pågår hemma, och förhoppningsvis känna att jag är behövd, uppskattad och gör nån slags nytta.

Sen så är det skönare att äntligen få komma hem efter ett arbetspass... Man har heller inte samma sociala press på sig när man har en sysselsättning, ryggen är fri eller hur man ska säga. Inga myndigheter osv som flåsar mig i nacken på samma sätt. Det i sig är ganska befriande att slippa.

Det är antingen att ha pengar och vara miserabel i livet eller inte ha pengar och vara miserabel i livet. Närmaste "botemedlet" är självmord men funkar inte det måste man ju leva ändå. Du behöver mat, husrum, etc. Bara att trycka genom skiten och hoppas på ngt bättre.

Skaffa en hobby så du har ngt annat att se fram emot iaf. Det hjälper avsevärt som ett "jag har iaf det här att leva för" i huvudet. Sen tror jag att de flesta mår som de gör idag pga att de saknar en bra partner. Jag menar inte vem som helst såklart. Bara att få lite fitta är inte lösningen. Det ska vara ngn man faktiskt fungerar väl med på alla plan. Svårt det där dock.

Men men, ett intresse av ngt slag är det näst bästa.