You Can Tell – This Is Umarell

The Living Sepulchre

I am a vault of vanished stars,
a vessel for the void’s ancient dust.

Within this bone-frame, brittle and brief,
sleep the cinders of a thousand suns,

whose light went out long before the world was woke.

Consider the carbon in the curve of a rib —
It may have been the marrow of a mind.

From a distant, drowned system,
a thinker of thoughts on a pale, perished moon,

whose atoms now pump in my pulse.

We are not the masters of this meat,
but the mourners and the makers both.

Every breath is a former being’s homecoming,
each and any drop of blood a river of relics,

flowing through the landscape of the now.

We do not walk toward the earth to find an end;
we carry the earth, the stars, and the silence within.

Look closely at the skin, this soft shroud —
See how the past persists in the present.

We are all the grave.

Herr Umarell, du uttrycker dig passande nog som någon står och betraktar universum och människan på samma sätt – och kommenterar hur allt är byggt av gammalt material.

Det stämmer, min gode herre.

Fint!
(Är dock inte herre. )

Bra!
(Inte jag heller)

Sedär!

(Kvinna här - ej icke-binär! (Men ur kosmiskt/geologiskt perspektiv - synnerligen efemär.))

Vilken är din relation till den fina texten förresten?

Jaha! Väl mött.
Jo, man är jag, men ingens herre. Tjejen skulle inte se med blida ögon på en sådan sak.
Texten är min, dock använde jag AI som skrivverktyg. Ungefär som en regissör använder skådespelare och ”film crew” för sitt skapande.
Strikt talat är det väl AI som har gjort jobbet eftersom lyrikbranschen är tämligen konservativ.