Gå på min f.d. väns pappas begravning?

Behöver råd och resonemang från Flashback.

Har en f.d. vän som jag sa upp bekantskapen med för c:a 4 år sedan. Vi hade känt och umgåtts med varandra i 22 år innan dess.

Grejen är att min f.d. vän i princip förstod att jag inte ville ha mycket mer att göra med honom, men kanske inte riktigt anledningen varför vänskapen avslutades. Nåväl killen är narcissist där i princip allt handlar om honom och jag stod väl ut med hans vidriga beteende och nedvärderande kommentarer etc till en viss gräns ibland. Jag troddd ju ändå vi var "vänner". Sveket och största anledningen kom väl när jag på riktigt blev sjuk i flera månader och då bad denne om hjälp med en enkel uppgift. Att hjälpa mig formulera ett brev till myndigheter för att få sjukersättning då min hjärna inte fungerade riktigt som den skulle och jag kunde inte formulera tankar eller argument i mitt huvud för brevet och var ganska hjälplös.

Jag bad vännen om hjälp och denne ville inte hjälpa mig med att skriva brevet och fick i princip tvinga personen hjälpa mig med några meningar. (Narcissister brukar sällan vilja hjälpa någon utan att det gynnar de själva på något sätt). Nåväl efter det såg jag inte personen som vän längre och en person som skulle hjälpa mig om det någonsin skulle upstå någon annan krissituation och jag ville inte umgås med han längre och gjorde mig av med han. Jag fick aldrig någon sjukersättning förresten.

Nu 4 år senare så hör denne av sig att hans farsa gått bort och när begravningen kommer äga rum. Träffade hans pappa lite grann medan denne levde, men var ingen direkt relation/kontakt oss emellan.

Finns det någon vikt bakom de 22 åren då jag ändå trodde vi var vänner och bör jag gå på begravningen?

Tacksam för råd och erfarenheter.

Behöver råd och resonemang från Flashback.

Har en f.d. vän som jag sa upp bekantskapen med för c:a 4 år sedan. Vi hade känt och umgåtts med varandra i 22 år innan dess.

Grejen är att min f.d. vän i princip förstod att jag inte ville ha mycket mer att göra med honom, men kanske inte riktigt anledningen varför vänskapen avslutades. Nåväl killen är narcissist där i princip allt handlar om honom och jag stod väl ut med hans vidriga beteende och nedvärderande kommentarer etc till en viss gräns ibland. Jag troddd ju ändå vi var "vänner". Sveket och största anledningen kom väl när jag på riktigt blev sjuk i flera månader och då bad denne om hjälp med en enkel uppgift. Att hjälpa mig formulera ett brev till myndigheter för att få sjukersättning då min hjärna inte fungerade riktigt som den skulle och jag kunde inte formulera tankar eller argument i mitt huvud för brevet och var ganska hjälplös.

Jag bad vännen om hjälp och denne ville inte hjälpa mig med att skriva brevet och fick i princip tvinga personen hjälpa mig med några meningar. (Narcissister brukar sällan vilja hjälpa någon utan att det gynnar de själva på något sätt). Nåväl efter det såg jag inte personen som vän längre och en person som skulle hjälpa mig om det någonsin skulle upstå någon annan krissituation och jag ville inte umgås med han längre och gjorde mig av med han. Jag fick aldrig någon sjukersättning förresten.

Nu 4 år senare så hör denne av sig att hans farsa gått bort och när begravningen kommer äga rum. Träffade hans pappa lite grann medan denne levde, men var ingen direkt relation/kontakt oss emellan.

Finns det någon vikt bakom de 22 åren då jag ändå trodde vi var vänner och bör jag gå på begravningen?

Tacksam för råd och erfarenheter.

Behöver råd och resonemang från Flashback.

Har en f.d. vän som jag sa upp bekantskapen med för c:a 4 år sedan. Vi hade känt och umgåtts med varandra i 22 år innan dess.

Grejen är att min f.d. vän i princip förstod att jag inte ville ha mycket mer att göra med honom, men kanske inte riktigt anledningen varför vänskapen avslutades. Nåväl killen är narcissist där i princip allt handlar om honom och jag stod väl ut med hans vidriga beteende och nedvärderande kommentarer etc till en viss gräns ibland. Jag troddd ju ändå vi var "vänner". Sveket och största anledningen kom väl när jag på riktigt blev sjuk i flera månader och då bad denne om hjälp med en enkel uppgift. Att hjälpa mig formulera ett brev till myndigheter för att få sjukersättning då min hjärna inte fungerade riktigt som den skulle och jag kunde inte formulera tankar eller argument i mitt huvud för brevet och var ganska hjälplös.

Jag bad vännen om hjälp och denne ville inte hjälpa mig med att skriva brevet och fick i princip tvinga personen hjälpa mig med några meningar. (Narcissister brukar sällan vilja hjälpa någon utan att det gynnar de själva på något sätt). Nåväl efter det såg jag inte personen som vän längre och en person som skulle hjälpa mig om det någonsin skulle upstå någon annan krissituation och jag ville inte umgås med han längre och gjorde mig av med han. Jag fick aldrig någon sjukersättning förresten.

Nu 4 år senare så hör denne av sig att hans farsa gått bort och när begravningen kommer äga rum. Träffade hans pappa lite grann medan denne levde, men var ingen direkt relation/kontakt oss emellan.

Finns det någon vikt bakom de 22 åren då jag ändå trodde vi var vänner och bör jag gå på begravningen?

Tacksam för råd och erfarenheter.

Behöver råd och resonemang från Flashback.

Har en f.d. vän som jag sa upp bekantskapen med för c:a 4 år sedan. Vi hade känt och umgåtts med varandra i 22 år innan dess.

Grejen är att min f.d. vän i princip förstod att jag inte ville ha mycket mer att göra med honom, men kanske inte riktigt anledningen varför vänskapen avslutades. Nåväl killen är narcissist där i princip allt handlar om honom och jag stod väl ut med hans vidriga beteende och nedvärderande kommentarer etc till en viss gräns ibland. Jag troddd ju ändå vi var "vänner". Sveket och största anledningen kom väl när jag på riktigt blev sjuk i flera månader och då bad denne om hjälp med en enkel uppgift. Att hjälpa mig formulera ett brev till myndigheter för att få sjukersättning då min hjärna inte fungerade riktigt som den skulle och jag kunde inte formulera tankar eller argument i mitt huvud för brevet och var ganska hjälplös.

Jag bad vännen om hjälp och denne ville inte hjälpa mig med att skriva brevet och fick i princip tvinga personen hjälpa mig med några meningar. (Narcissister brukar sällan vilja hjälpa någon utan att det gynnar de själva på något sätt). Nåväl efter det såg jag inte personen som vän längre och en person som skulle hjälpa mig om det någonsin skulle upstå någon annan krissituation och jag ville inte umgås med han längre och gjorde mig av med han. Jag fick aldrig någon sjukersättning förresten.

Nu 4 år senare så hör denne av sig att hans farsa gått bort och när begravningen kommer äga rum. Träffade hans pappa lite grann medan denne levde, men var ingen direkt relation/kontakt oss emellan.

Finns det någon vikt bakom de 22 åren då jag ändå trodde vi var vänner och bör jag gå på begravningen?

Tacksam för råd och erfarenheter.

Det är bra att du har den inställningen.
Hur funderar du nu; vad känns bäst att göra?

M v h
RFT (f d parterapeut och familjerådgivare)

Det är din relationer till den döde som ska avgöra om du ska gå på begravningen eller ej.

Narcissister är experter på att plantera känslan av att man står i skuld till dem och borde göra saker för dem. Även om det är precis tvärtom.

Begravningen kommer bara bli en plattform för din "vän" att försöka återuppta umgänget och utnyttjandet igen.

PS. Ni har olika kön eller hur? Så det finns något mer här än enkel vänskap.

Jag är f d p g a att jag uppnått pensionsåldern.

Jag håller med dig. Det är inget krav att ge en motivering. Ibland kan det dock vara befogat av artighet eller kanske omtanke om den sörjande.

Men du tycks inte ha läst mitt inlägg så noga. Det kommer därför en gång till här nedanför.

Om du väljer att säga nej, kommer du att behöva motivera ditt nej eller räcker det med att du säger nej tack? Du kände tydligen inte hans pappa så väldigt nära och det kan väl vara en orsak till att säga nej

Uppmärksamma att jag ställer en fråga, i vilken jag tycker att TS själv ska fundera över huruvida han behöver ge en motivering eller ej. Och i den påföljande meningen föreslår jag en tänkbar motivering.

När jag skriver i tråden, så har jag precis som alla andra endast det TS själv skriver att förhålla mig till. Jag anser att jag vet för lite för att kunna ge några direkta råd. Därför har jag istället försökt hjälpa TS genom att föreslå några saker han kan fundera kring och förhålla sig till.

M v h

RFT (f d parterapeut och familjerådgivare)

Du verkar vara en märklig person, skriver mer om relationen till sonen än till pappan som ska begravas? Det är väl ändå det tråden ska handla om? Dessutom är det väldigt lätt att kalla andra narcisist även om det är väldigt få som lider av prognosen.Att avsluta en vänskap på 22 år för ett jävla brev säger väl också en del om dig. Jaja nog om omogna dig, Det är din relation till f.d polares pappa som ska räknas om du ska gå eller inte, även om du skriver lite lätt "ingen relation alls" finns det kanske mer än så? Du kanske var med på någon födelsedagsfest eller satt vissa kvällar och spelade spel tillsammans? Har ni bara hälsat någon gång finns det ingen anledning att gå då kan du skicka blommor eller enbart skicka ett beklagande kondens till din polare! Hur gammal är du?

Behöver råd och resonemang från Flashback.

Har en f.d. vän som jag sa upp bekantskapen med för c:a 4 år sedan. Vi hade känt och umgåtts med varandra i 22 år innan dess.

Grejen är att min f.d. vän i princip förstod att jag inte ville ha mycket mer att göra med honom, men kanske inte riktigt anledningen varför vänskapen avslutades. Nåväl killen är narcissist där i princip allt handlar om honom och jag stod väl ut med hans vidriga beteende och nedvärderande kommentarer etc till en viss gräns ibland. Jag troddd ju ändå vi var "vänner". Sveket och största anledningen kom väl när jag på riktigt blev sjuk i flera månader och då bad denne om hjälp med en enkel uppgift. Att hjälpa mig formulera ett brev till myndigheter för att få sjukersättning då min hjärna inte fungerade riktigt som den skulle och jag kunde inte formulera tankar eller argument i mitt huvud för brevet och var ganska hjälplös.

Jag bad vännen om hjälp och denne ville inte hjälpa mig med att skriva brevet och fick i princip tvinga personen hjälpa mig med några meningar. (Narcissister brukar sällan vilja hjälpa någon utan att det gynnar de själva på något sätt). Nåväl efter det såg jag inte personen som vän längre och en person som skulle hjälpa mig om det någonsin skulle upstå någon annan krissituation och jag ville inte umgås med han längre och gjorde mig av med han. Jag fick aldrig någon sjukersättning förresten.

Nu 4 år senare så hör denne av sig att hans farsa gått bort och när begravningen kommer äga rum. Träffade hans pappa lite grann medan denne levde, men var ingen direkt relation/kontakt oss emellan.

Finns det någon vikt bakom de 22 åren då jag ändå trodde vi var vänner och bör jag gå på begravningen?

Tacksam för råd och erfarenheter.