Gå på min f.d. väns pappas begravning?

Tja i 22 år så hade vi ju hyfsad kontakt och umgicks en del, men dennes narcissism blev ju allt mer påtaglig med små elaka kommentarer som kom från ingenstans.

Som skrivet är min f.d. "vän" en narcissist där världen kretsar kring honom. Han kunde vara trevlig och ge goda råd och ha intressant umgänge med, men det var oftast för att jag är en så god lyssnare. Dvs publik för hans grandiosa självbild. Kunde bli lite långtråkiga monologer från han ofta, men sedan fick ju jag komma till tals och jag accepterade typ att det var så vår "vänskap" mestadels fungerade. Jag hade ju inte så många vänner så fick ju stå ut med beteendet, tills jag blev sjuk då och bad om lite empati och hjälp och denne tyckte det var för jobbigt att hjälpa mig med denna uppgift.


För de som inte vet hur en narcissist är så... några saker från Wikipedia.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Narcissistisk_personlighetsstörning

Saknar eller har bristande empati.
Tror att andra är avundsjuka på denne, men kan också själv vara avundsjuk på andra.
Beter sig högfärdigt eller arrogant.

Det blev ju för mycket arrogans och bristen på empati när jag hade en livskris blev ju för mycket för mig tillslut..

EDIT. Nej jag har frekvent kört NO CONTACT i 4 år som rådet från de flesta är hur man avslutar en relation med en narcissist, men samtidigt vill ju inte jag själv vara en skitstövel och ignorera situationen som uppkommit.

Behöver råd och resonemang från Flashback.

Har en f.d. vän som jag sa upp bekantskapen med för c:a 4 år sedan. Vi hade känt och umgåtts med varandra i 22 år innan dess.

Grejen är att min f.d. vän i princip förstod att jag inte ville ha mycket mer att göra med honom, men kanske inte riktigt anledningen varför vänskapen avslutades. Nåväl killen är narcissist där i princip allt handlar om honom och jag stod väl ut med hans vidriga beteende och nedvärderande kommentarer etc till en viss gräns ibland. Jag troddd ju ändå vi var "vänner". Sveket och största anledningen kom väl när jag på riktigt blev sjuk i flera månader och då bad denne om hjälp med en enkel uppgift. Att hjälpa mig formulera ett brev till myndigheter för att få sjukersättning då min hjärna inte fungerade riktigt som den skulle och jag kunde inte formulera tankar eller argument i mitt huvud för brevet och var ganska hjälplös.

Jag bad vännen om hjälp och denne ville inte hjälpa mig med att skriva brevet och fick i princip tvinga personen hjälpa mig med några meningar. (Narcissister brukar sällan vilja hjälpa någon utan att det gynnar de själva på något sätt). Nåväl efter det såg jag inte personen som vän längre och en person som skulle hjälpa mig om det någonsin skulle upstå någon annan krissituation och jag ville inte umgås med han längre och gjorde mig av med han. Jag fick aldrig någon sjukersättning förresten.

Nu 4 år senare så hör denne av sig att hans farsa gått bort och när begravningen kommer äga rum. Träffade hans pappa lite grann medan denne levde, men var ingen direkt relation/kontakt oss emellan.

Finns det någon vikt bakom de 22 åren då jag ändå trodde vi var vänner och bör jag gå på begravningen?

Tacksam för råd och erfarenheter.

men samtidigt vill ju inte jag själv vara en skitstövel och ignorera situationen som uppkommit.

Det är bra att du har den inställningen.
Hur funderar du nu; vad känns bäst att göra?

M v h
RFT (f d parterapeut och familjerådgivare)

Nja. Är ju ganska färskt om situationen som uppkommit. Att slänga bort någon från ens liv efter 22 år på grund av brist på respekt och ömsesidighet från denne var ju inget enkelt beslut som togs över en natt i heller. Är en liten stund tills begravningen sker så kommer ju behöva ta ett beslut så småningom, men har några dagars betänketid.

Jag skulle gärna veta varför din vän inte ville hjälpa dig att skriva brevet.

Du sade upp kontakten, din f d vän har nu hört av sig i en för honom svår stund.
Det verkar som att han fortfarande ser dig som en vän. Nu har hans pappa dött och han verkar fråga dig som tidigare vän om du vill komma på hans pappas begravning. Uppenbarligen betyder det en del för honom om du kommer.

Jag kan egentligen inte ge dig ett råd i detta, men jag kanske kan hjälpa dig att fundera lite.

Har du lovat honom att lämna besked huruvida du kommer eller ej? Om du väljer att säga nej, kommer du att behöva motivera ditt nej eller räcker det med att du säger nej tack? Du kände tydligen inte hans pappa så väldigt nära och det kan väl vara en orsak till att säga nej.
Om du väljer att inte gå, så kan du ändå visa din f d vän så mycket respekt att du skickar en blomma eller en enkel krans till begravningen.

Om du går, ja då kan du ju inte bara gå till kyrkan sitta där under akten och sedan gå därifrån. Du kommer ju bli tvungen att allra minst prata med din f d vän och beklaga sorgen. Hur gör du om han visar tecken på att vilja försöka återuppta kontakten? Det är nog bra om du är förberedd på det.


M v h
RFT (f d parterapeut och familjerådgivare)

Nja. Är ju ganska färskt om situationen som uppkommit. Att slänga bort någon från ens liv efter 22 år på grund av brist på respekt och ömsesidighet från denne var ju inget enkelt beslut som togs över en natt i heller. Är en liten stund tills begravningen sker så kommer ju behöva ta ett beslut så småningom, men har några dagars betänketid.

Förstår att du är f.d terapeut, finns absolut ingen anledning för TS att motivera varför han säger nej. Ett artigt och vänligt ”Nej, jag kommer inte, hoppas det blir en fin begravning”, duger gott.