Jag upplever att jag redan sedan jag varit väldigt ung alltid brottats med en stress kopplat till att alltid ta ett stort socialt ansvar i alla typer av situationer. Speciellt stressad blir jag när man själv är den gemensamma nämnaren och befinner sig i en grupp av människor där övriga inte alltid känner varandra sedan tidigare. Det är såklart helt och hållet naturligt att uppleva stress i situationen ovan, men jag tycker även att denna känsla smyger sig på även fastän jag inte är den "gemensamma länken", om ni förstår vad jag menar.
Det känns samtidigt nästan lite fånigt att gå runt och ha "ångest" över en sån här grej, då man målar upp sig själv som ett socialt geni. Om du som läser detta tänk dra igång någon form av pajkastning mot mig i stilen med "var nöjd med att du ha många vänner" eller dylikt får du skipa att lämna ett svar. Jag förstår att det är mesigt, men jag känner att jag blir så otroligt utmattad av att alltid vara den som ska komma på nya samtalsämnen när det blir tyst, alltid vara roligast i rummet, alltid skratta och hålla med andra människor i alla situationer osv. Kanske grundar det sig i en djupare känsla av osäkerhet, inte vet jag.
Min Mamma är precis likadan, högutbildad, brottats med alkoholism och jag misstänker att jag ärvt någon form av mindre ångest-kopplad problematik ifrån henne. Även jag har svårt att hantera drickandet ska sägas liksom har väldigt mycket prestationsångest kopplad till min högskoleutbildning/ligger ofta och vrider mig om nätterna då hjärnan konstant aldrig kan slappna och tankarna flyger höger vänster.
Jag tror aldrig att jag kommer komma över denna känsla, och heller inte att någon av er här på flashback kommer råda bot på den. Men om det är någon som har samma bekymmer eller några tips så tycker jag det hade varit skönt att då diskutera. Jag känner nog ingen av mina vänner som jag hade kunnat diskutera detta med, även fast jag har nära och bra vänner så tenderar diskussioner som dessa att tönt-förklaras i våran gemensamma macho-jargong. Om du har något taskigt att säga snälla skippa det då jag mår dåligt atm.
Mvh
Det känns samtidigt nästan lite fånigt att gå runt och ha "ångest" över en sån här grej, då man målar upp sig själv som ett socialt geni. Om du som läser detta tänk dra igång någon form av pajkastning mot mig i stilen med "var nöjd med att du ha många vänner" eller dylikt får du skipa att lämna ett svar. Jag förstår att det är mesigt, men jag känner att jag blir så otroligt utmattad av att alltid vara den som ska komma på nya samtalsämnen när det blir tyst, alltid vara roligast i rummet, alltid skratta och hålla med andra människor i alla situationer osv. Kanske grundar det sig i en djupare känsla av osäkerhet, inte vet jag.
Min Mamma är precis likadan, högutbildad, brottats med alkoholism och jag misstänker att jag ärvt någon form av mindre ångest-kopplad problematik ifrån henne. Även jag har svårt att hantera drickandet ska sägas liksom har väldigt mycket prestationsångest kopplad till min högskoleutbildning/ligger ofta och vrider mig om nätterna då hjärnan konstant aldrig kan slappna och tankarna flyger höger vänster.
Jag tror aldrig att jag kommer komma över denna känsla, och heller inte att någon av er här på flashback kommer råda bot på den. Men om det är någon som har samma bekymmer eller några tips så tycker jag det hade varit skönt att då diskutera. Jag känner nog ingen av mina vänner som jag hade kunnat diskutera detta med, även fast jag har nära och bra vänner så tenderar diskussioner som dessa att tönt-förklaras i våran gemensamma macho-jargong. Om du har något taskigt att säga snälla skippa det då jag mår dåligt atm.
Mvh
