Varför verkar många ha traumatiska upplevelser av tandvården som barn i Sverige?

I Sverige har det generellt funnits – och finns – en stark förståelse för barn. Myndigheter och samhället i stort utgår ofta från att ”barn är barn” och att de ska bemötas med tålamod och omtanke.

Samtidigt upplever jag att tandvården sticker ut. Där verkar många barn, särskilt förr, ha blivit bemötta på ett sätt som snarare skapat rädsla än trygghet. Det har lett till att vissa blivit skrämda för livet och i vissa fall behövt så kallad ”specialtandvård” senare, där personalen måste arbeta extra försiktigt på grund av tidigare trauman.

Jag själv hade tydligen en sådan upplevelse som liten. Jag har inga egna minnen av det, men enligt min familj träffade jag en tandläkare som var väldigt elak. När jag började gråta blev situationen bara värre. Det slutade med att vi bytte till en mottagning som arbetade pedagogiskt och lugnt. Vid första besöket visade de allt på en docka, lät mig själv visa vad som skulle göras och såg till att jag förstod – just för att visa att det inte var något att vara rädd för.

Jag har även hört liknande historier från andra. En tjej i mellanstadiet berättade att hon också haft en elak tandläkare, och jag har återkommande hört 90-talister berätta om hårda, stränga eller aggressiva tandläkare under barndomen. Det verkar vara förvånansvärt vanligt.

Min fråga är därför:
Varför verkar just tandvården ha haft – eller fortfarande ha – ett sådant problem med bemötandet av barn, när resten av vården och samhället i stort ofta präglas av förståelse och hänsyn till barns behov?

Det handlar väl om att det alltid - oundvikligen - gör ont. Även om man får bedövning, så gör själva bedövningen ont. Dessutom gör det ont när nya tänder växer ut.

Jag syftade på att tandläkare/personalen i tandvården inte beteende sig snällt mot barn. Jag har hört historier ifrån andra, som upplevt elakheter från personalen som jobbade på tandvården.

Många tandläkare är nog sadister, i vissa fall verkar de njuta av att åsamka smärta.

Skitsnack, hade jag haft en normal tandläkare under min barndom hade jag aldrig haft problem med att gå till tandläkaren idag.

Bedövningssprutan åkte 7!! Gånger upp i gommen med otroligt våld för att han missade, blodet bara spruta i princip och inte fick man klaga heller.
Hela insatsen tog 1.30 tim för att laga EN tand.
Riktigt dryg och elak person för den delen med.

Samma gjorde så jag fick mer tandproblem än vad jag hade innan, har svårt idag att hitta tillit för att detta kommer tillbaka gång på gång.

Låter väldigt anekdotiskt då jag hört det motsatta så kanske inte värt att gå på.

Det är snarare som PatricHbg skrev om smärta men jag vill tillägga rädsla. Allt låter väldigt högt i munnen, speciellt borrande och vattenrengöring. Det blir onekligen obehagligt om inte rent av läskigt när dessa sker och du vet att det är i din mun samtidigt som du försöker akta tungan och att inte kväva dig själv på allt saliv som bildas. Lägg därtill att det är barn som inte fattar allt än så är det verkligen inte konstigt att det kopplas till rädsla vilket såklart kan (men inte alltid) bilda trauma.

OJ!!! Jag beklagar! Har du också fått träffa psykolog eller kurator p.g.a din upplevelse?

Jag beklagar!

Det känns som om tandläkarna förr var mer brutala i sitt hantverk jämfört med idag. Jag minns den där jävla bedövningssprutan som stor och klumpig. Tjock nål och de brydde sig inte om att ta det lugnt heller. Var väl nån form av folkhems-grej med kultur som levt kvar sen Vipeholm-skandalen. Samma med fluortanten som dök upp i klassrummet och det var fan inte tal om att man inte skulle skölja. Klagade man så fick man utskällning. Och det här är inte så sent som det kan låta, kanske mitten/sent 80-tal.

Har inte behövt laga tänder knappt i vuxen ålder, men fick bedövning häromdagen för att fixa lite annat. Då var det en riktigt liten och smäcker spruta hon använde. Hon var försiktig och den kändes knappt alls.

Tillägger en annan aspekt här. I tandvården är de ju så "måna" om att skapa en bra grund för barnen och att man ska arbeta bort rädslan. Även om barnen inte ens uppvisar någon rädsla och inte behöver något stöd. Deras metoder tenderar tyvärr en motsatt effekt. Skapar en rädsla som inte fanns där från början och daltar med barnen ända upp i tonåren. Istället för att behandla barnen som de människor de egentligen är...

Hörde en man berätta om tandläkare på 70-talet och tidigare.
Borren var remdriven och det var snudd på ett helt sorteringsverk som skulle få plats i munnen plus tandläkarens tjocka fingrar. Sura var gubbarna också och de hade väl helst ägnat sig åt att sätta på tandsköterskorna än att jävlas med ungarnas trasiga tänder.
Så både attityd och utrustning har nog blivit mycket bättre med åren.
Ursprungligen så var det regementena som höll sig med tandläkare.
Beväringar som fick tandvärk fick tänderna utdragna på förmiddagen, sedan gick tandläkaren till officersmässen där han åt och drack sig berusad.
När Folktandvården startade så hamnade en del av det gamla gardet från regementena där och det är väl i det som detta med våldsam behandling hos tandläkaren tar sin form.
Jag har aldrig tagit bedövning och aldrig känt mig orolig för att gå till tandläkaren.
De har alltid varit glada och trevliga.
Tyvärr blev jag blåst av SMILE vid ett tillfälle. Gissar att det var i samband med att riskkapitalisterna gav sig in i branschen. Fick en jävligt dyr behandling som egentligen bara skulle vara ett besök hos tandhygienisten. Hon "hittade en trasig tand", men som tur var så fanns det (av en händelse) en ledig tandläkartid så jag kunde få den lagad på en gång. Frågade senare en annan tandläkare om den tanden hade behövt "lagas", varpå hon svarade att det var högst tveksamt.

OT men..
Tror du är något på spåret där.
Många föräldrar överför sin oro till barnen.
Curlandet gör att barnen tycker att allt är svårt och obehagligt.
Förr fick ungarna en utskällning för att de cyklat omkull och förstört byxorna.
- Skrapsår svider och de får man tvätta rena med tvål o vatten. Lär dig cykla och se dig för så slipper du att det gör ont.
Idag så ska ungens pårökta och halvnojiga morsa köra till akuten när ungen kommer hem och grinar.
För tänk om lilla Wille-pille har skadat något väsentligt organ.

Aldrig hört. Jag har hört om skräckberättelser från folktandvården från före ww2.

Mina föräldrar har sina egna tänder (farsan har en brygga fäst i sina tänder som han gjorde när pengarna flöt in) och fyller i år 88.

Men mormor och farfar hade skräck för folktandvården.

KAnske har det blivit värre efter min tid med curlade barn?