Tjänstefel när polis återlämnade minneskort vid skyddsobjekt?

Har polisen i Jokkmokk begått ett tjänstefel genom att återlämna ett minneskort som innehållit filmer och bilder från ett militärt skyddsklassat flygfält, till två utländska medborgare, efter att först ha ”raderat” innehållet?

Under fredagen (2026-01-16) stoppades två utländska medborgare av polis efter att ha flugit drönare över ett militärt skyddsobjekt utanför Jokkmokk. Enligt uppgifter rör det sig om militärens flygfält, som omfattas av skyddslagen och där strikt fotoförbud råder.

Händelsen uppmärksammades under fredagsförmiddagen av en boende på orten, som såg två personer stå med en drönarkontroll i handen i direkt anslutning till flygfältet. När personen försökte fråga vad de höll på med svarade männen på engelska och uppgav sig inte förstå att de gjorde något fel, trots att de befann sig alldeles intill tydligt skyltade markeringar för både fotoförbud och skyddsobjekt.

Den boende slog larm till polisen och följde därefter efter männen när de lämnade platsen i bil. Polisen kunde senare stoppa och omhänderta dem i centrala Jokkmokk. Vid kontrollen anträffades både drönare och mobiltelefoner i männens bil.

Efter förhör raderades det filmade materialet och bilderna från drönarens minneskort, varefter männen släpptes. En anmälan om brott mot skyddslagen har upprättats.

Samtidigt väcker polisens hantering allvarliga frågor. Att minneskortet återlämnades efter radering kan ifrågasättas, då raderat material i många fall är tekniskt möjligt att återskapa.

Om männen dessutom skulle ha agerat på uppdrag av främmande makts underrättelsetjänst framstår beslutet som särskilt problematiskt. I sådana fall hade en mer korrekt och säkerhetspolitiskt rimlig åtgärd varit att förverka lagringsmediet för att säkerställa att skyddsklassad information inte kan spridas.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Rr77qd/aftonbladet-direkt?pinnedEntry=1439068
https://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/artikel/dronarflygning-vid-skyddsobjekt-i-jokkmokk/lyv4786l

Har svårt att se att polisens agerande i sig skulle utgöra tjänstefel. För tjänstefel krävs enligt 20 kap. 1 § brottsbalken att polisen klart åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Om ärendet hanterades som ett ordinärt brott mot skyddslagen, utan konkreta underrättelseindikationer om spioneri eller hot mot rikets säkerhet, finns inget generellt krav på att lagringsmediet måste förverkas eller hållas kvar efter att det aktuella materialet säkrats.

Polis och åklagare ska göra en proportionalitetsbedömning vid beslag. Bedömdes syftet vara uppnått genom att materialet raderades, är återlämnande inte nödvändigtvis rättsstridigt. Däremot kan hanteringen kritiseras ur säkerhets- och försiktighetssynpunkt, eftersom raderat material ofta kan återskapas och ett fortsatt beslag hade varit mer robust vid misstanke om allvarligare brottslighet.

Sammanfattningsvis framstår beslutet som tveksamt ur säkerhetsperspektiv, men det når sannolikt inte upp till nivån för tjänstefel i juridisk mening.

Du har nog rätt i den strikt juridiska bedömningen, är nog så att det sannolikt inte når upp till tjänstefel enligt brottsbalkens definition.

Men det som skaver är att praxis och teknik inte verkar ha hängt med verkligheten. Att utgå från att skyddsvärt material är ”borta” bara för att enskilda filer raderats. Eller ens att ett minneskort formaterats är i dag ett föråldrat synsätt.

I ett läge där man flyger drönare över ett militärt skyddsobjekt, med utländska medborgare som uppger sig ”inte förstå” trots tydlig skyltning, borde försiktighetsprincipen väga tungt.

Ur ett juridiskt kanske korrekt, men ur ett samtida säkerhets- och underrättelseperspektiv framstår hanteringen som naiv.

Och det är just det glappet mellan lagens miniminivå och dagens hotbild som är problemet här.

Dom skulle helt enkelt fått minneskortet, kanske t.o.m. även drönaren förverkade.

Kanske domstol skulle pröva händelser som denna, till ny praxis? Och om den vägen inte går, att riksdagen beslutar om en lagändring.

Det där glappet du beskriver är reellt, men det fylls inte genom att polisen ”borde” agera hårdare än lagen medger. Förverkande och fortsatt beslag kräver rättsligt stöd och proportionalitet i det enskilda fallet, inte en allmän försiktighetsprincip kopplad till hotbild i stort. Utan konkreta omständigheter som pekar på spioneri eller rikets säkerhet kan varken polis eller domstol skapa ny praxis genom att tänja på reglerna. Praxis utvecklas genom lagstiftning eller prejudikat i faktiska mål, inte genom att myndigheter agerar utifrån vad som känns säkerhetspolitiskt rimligt.

Vet du hur det raderades? Flashade man hela kortet eller tog man bara bort det som bedömdes som olagligt?

För man borde ha flashat hela kortet.
Kan oavsett inte se att det når upp till tjänstefel. Blir ju teknikerna som varit inkompetenta då.

Minneskortet i sig har väl ett endast försumbart värde för den enskilde frånsett innehållet. Att ge den misstänkte ett nytt möte minneskort eventuellt med lagliga bilderna kopierade skulle vara likvärdigt med att ge tillbaka det aktuella minneskortet men med betydligt lägre säkerhetsproblematik.

Resonemanget är i grunden rimligt ur ett säkerhetsperspektiv, men juridiskt är utgångspunkten en annan. Beslag ska vara proportionerliga och får inte gå längre än vad som behövs för utredningen. Om polisen bedömer att själva lagringsmediet saknar självständigt bevisvärde och inte ska förverkas, finns det inget lagstöd som tvingar myndigheten att ersätta egendomen med ett nytt minneskort i stället för att återlämna originalet. En sådan lösning hade varit mer försiktig, men är inte ett rättsligt krav utan en praktisk och säkerhetsmässig avvägning.

Rimligen informeras SÄPO och de får sedan avgöra om det är en fråga för nationell säkerhet eller inte.
Om inte så bör det behandlas som vilket brott som helst.