Problematisk åldersskillnad???

I detta fallet så är det högst illegitimt allt du hittar på. Enklare uttryckt off topic, som vi säger här på Flashback.

Visst kan det finns problem hit å dit. Men det har inte med saken att göra. Samma problem som du tar upp kan finnas om hon träffar en man som är 25 år. Det kan finnas andra eventuella problem som du missar. Han kan vara psykiskt sjuk, han kan vara gängkriminell, han kan vara massmördare etc. Sånt som också gäller olika åldrar.

Träffar hon en kille som är 18 år så kan det också finnas många eventuella problem.

Men det är helt irrelevant för den här tråden. Att du har hållningen att det kan finnas massa problem betyder att du är en väldigt negativt lagd person. Är det verkligen bra samtidigt som du är läkare?

Att du själv är 28 år, kvinna och läkare begriper jag inte ett dugg vad det har med saken att göra? Men jag har alltså mer livserfarenhet och högre utbildning än dig. Betyder det något i sammanhanget?

Det här är inte "off topic". Det ÄR topic. Tråden handlar om huruvida åldersskillnaden är problematisk. Du försöker nu göra ålder irrelevant genom att rada upp hypotetiska extremer (gängkriminell, massmördare etc.). Det är ett klassiskt whataboutism-argument och det tillför noll analys.

Ja – risk finns i alla relationer. Skillnaden är att ålder och livsposition är den enda kända, verifierbara faktorn i just den här tråden. Därför är det rimligt att diskutera dess konsekvenser. Att jämföra med okända, hypotetiska faror är intellektuellt slarvigt och improduktivt.

När du säger att samma problem “kan finnas” vid andra åldrar missar du poängen: frågan är inte om risk existerar, utan hur den fördelas och vem som bär den. Där spelar ålder och erfarenhetsövertag roll, vare sig du vill det eller inte.

Att kalla konsekvenstänkande för “negativism” är inte analys – det är ansvarsflykt. (Jag återkommer till det nedan.)

Och nej, din påstådda livserfarenhet eller utbildningsnivå betyder ingenting här om den inte används till att föra ett sammanhängande resonemang. Auktoritet utan argument är irrelevant.

Om du inte vill diskutera ålderns betydelse, säg det rakt. Men sluta påstå att frågan är illegitim bara för att den är obekväm.


------------------------

Till slut behöver jag även påtala detta:

Dina svar säger mycket - inte om sakfrågan - utan om hur du tänker och försvarar dig.

Du klarar inte av att hålla två nivåer i huvudet samtidigt: jag talar om struktur (ålder → makt/tempo/ansvar). Du svarar på individnivå (”det kan finnas problem i alla relationer”).

Jag ser alltså ett kognitivt glapp hos dig. Du verkar uppriktigt ha svårt att förstå hur strukturella faktorer fungerar. Troligtvis är det därför du upplever mitt resonemang som “påhitt” och “off topic”.

Du ersätter även analys med extrem-exempel: när du drar in "gängkriminell" och "massmördare" är det ett tecken på att du saknar verktyg för gradskillnader. Det brukar vara typiskt för någon som: tänker binärt (risk / ingen risk), upplever nyanser som hot mot den egna positionen och inte förstår sannolikhet eller systematik.

Jag skönjer alltså inte enbart ovilja från ditt håll, där finns även intellektuell förenkling.

Du förväxlar på ett mycket tydligt vis försiktighet med negativism. För dig blir varje form av riskbedömning lika med att “vara negativ”. Det tyder på låg tolerans för ambivalens: du verkar eftersöka ett ja/nej-svar som bekräftar din känsla. Allt annat upplevs som angrepp.

Du gör det personligt när argumenten tar slut: "pastor", avundsjuka, ifrågasättande av min yrkesroll, tävlan om utbildning och livserfarenhet – allt detta är statusförsvar. Sådant uppstår när människor känner sig hotad i sin självbild men saknar sakargument.

Du upplevs även mycket enveten, men inte på ett produktivt sätt. Det rör sig alltså inte om principfasthet - det är rigiditet. Du har bestämt dig för slutsatsen (“åldern är perfekt”) och sorterar bort allt som stör den bilden.

Det intressanta är att du själv sätter gränsen vid livsposition: du hade inte valt en 18-åring som 33-åring, och du menar att åldersskillnaden passar bättre senare i livet. Det är i praktiken samma poäng jag gör – att ålder i sig inte är allt, men att tajming och asymmetri spelar roll, särskilt tidigt i vuxenlivet.

Jag instämmer till fullo i det du skriver. När jag var 32 träffade jag en tjej som just fyllt 18. Hon var deltagare i en utbildning där jag var utbildare och jag tyckte väldigt bra om henne från att hon började där redan som nyss fyllda 17, jag höll det dock för mig själv så länge utbildningen pågick. Dagen efter att kursen var slut ringde hon mig och frågade om vi kunde ses för hon behövde prata om en sak. Hon berättade att hon hade varit förälskad i mig sedan dag 1 och att hon väntat på att kunna säga något efter att utbildningen var färdig. Hursomhelst, vi blev ett par och jag kan så här i efterhand konstatera att det var den bästa tiden i mitt liv så länge det varade. Hon var rätt mogen för sin ålder men med en underbar ungdomlig nyfikenhet och energi som bara unga människor kan ha. Många av våra respektive vänner hade åsikter men vi brydde oss inte, det var vi mot världen. En underbar tid och ett minne jag vårdat ömt.
Med tiden blev det dock uppenbart att vi befann oss på helt olika ställen i livet och när hon skulle börja på universitetet 40 mil bort bestämde jag mig för att släppa taget om henne. Jag ville inte att hon skulle behöva offra studentlivet för att sitta och skumpa på ett tåg hem varenda helg. Likaså ville hon planera för att tågluffa sommaren efter.. Alltså, det gjorde ju jag nästan 15 år tidigare och jag var ju klar med sådana saker för länge sedan. Jag kan absolut fortfarande tänka på den tiden med saknad men åldersskillnaden där och då var FÖR stor. Jag träffade henne av en slump några år senare och hon var precis lika fin då men vi var båda upptagna på annat håll så det fick stanna vid en kram och ett leende.
Ett antal år senare träffade jag kvinnan som sedermera blev min hustru och vår åldersskillnad är lika stor, 14 år, men i vår ålder (56 och 42) är det liksom inte samma sak. Däremot funderar jag fortfarande på vad sjutton jag ska göra de 14 åren när jag är pensionär men min hustru måste upp och jobba på dagarna.

Tack för att du delar detta. Jag uppskattar verkligen att du både kan hålla det som var fint – och samtidigt vara tydlig med varför det inte var jämlikt i den livsfasen. Det är just den distinktionen jag tycker ofta försvinner i sådana här diskussioner.

Jag tror också att många underskattar eller blundar för de ”weird” situationerna som uppstår även i det dagliga livet. Exempelvis att mina vänner (män) uttryckte ”ve och fasa” över att jag förledde en liten flicka, när deras respektive 30+ fruar var i närheten. När vi var själva var de mest avundsjuka, ”Fan vad man hade velat knulla en tonåring någon mer gång i livet- är hon tight?”
Fruarna som aldrig ens försökte släppa in min flickvän/sambo i gemenskapen utan behandlade och tilltalade henne som om hon var min dotter snarare än sambo (typ frågade MIG om Linda äter det eller det istället för att fråga Linda själv som står precis bredvid mig) vilket såklart gjorde mig arg och henne ledsen så pass att jag helt kapade bandet till min kompiskrets under denna tiden.
Bara en sådan sak som att gå på krogen blev svårt! Jag har ingen aning om hur det fungerar idag men på den tiden var åldersgränsen mellan 20 och 25 där vi bodde och de flesta ställena var hårda eftersom de inte ville riskera alkoholtillståndet. Det fanns ett enda ställe med 18-årsgräns men där var ju å andra sidan jag den enda över 25 och betraktades som farfar.
Hennes mamma blev mamma som ung så min flickvän var 18, jag var 32 och min ”blivande svärmor” var 36.. det kändes också väldigt konstigt såklart när vi träffades för familjemiddag.
Allt ovanstående och mer därtill gjorde att vi blev rätt så isolerade och höll oss mest för oss själva, laga mat ihop, träna tillsammans, titta på film i soffan istället för att leva uteliv. Rätt mysigt EGENTLIGEN men det kändes som att framförallt hon gick miste om det som hör den perioden till i livet.
Hon var kanske mitt livs kärlek men motståndet och problemen blev övermäktiga (för oss, kanske andra klarar det) när det uppstod i vardagen gång på gång och det behöver man vara medveten om när man ger sig in i en sådan relation.
Hursomhelst hoppas jag att hon har ett bra liv idag och önskar henne allt gott i framtiden.
Om du mot förmodan skulle läsa detta och känna igen dig: Nej, du heter inte Linda men det vet du.

Uppdatering:

Jag lånar min kompis konto nu för att jag raderade mitt eget Flashback-konto.

Det har nu gått typ åtta månader sedan jag, (TS), berättade för min kollega att jag var kär i honom. Sen dess har vi varit tillsammans och i början var det jobbigt att berätta för folk (föräldrar, vänner, etc.), men nu har alla kommit över det och stöttar oss. Vi har till och med flyttat ihop och pratar om att skaffa katt. Åldersskillnaden märks knappt förutom när vi ska på krogen och jag blir leggad men inte han.🤷

Vi får se vad framtiden bringar, men tills dess är vi otroligt lyckliga tillsammans.❤️

Det bästa är ju om båda är medvetna om hur det ligger till och hur ni känner för varandra, och det verkar ni ju ha koll på.
Jag är lite över 40 och träffade e 19 åring i somras som jag fortfarande har kontakt med, vi brukardra ut med våra hundar och så ibland och för nån vecka sen frågade hon om jag ville följa med henne utomlands i oktober.
Har inte bestämt nåt än men jag ser inget fel i att umgås på bra sätt om båda är med på det.
Farligt blir det först när den äldre utnyttjar/manipulerar den yngre.

Hur har du tänkt om familj/barn?
Gissar du inte tänker på det förän du är kanske 25-30 men då kommer ju han vara ganska gammal pappa i så fall.

Exakt! Det är precis så jag tänker också!
Och asså jag o han har ju självfallet snackat om det också. Jag har blivit utnyttjad i relationer förut av folk som varit i min ålder. Han vet detta och har koll på att jag känner igen alla potentiella varningsflaggor samt att jag tydligt kommunicerat med honom och med mina föräldrar(och vänner) vad som skulle hända om jag börjar känna av några varningssignaler. Vi känner varandra väl och är så himla kära. Vi har inte bråkat än(vet att det säkert kommer senare men ändå) och vi tycker lika om allt! Jag älskar honom så himla mycket och är oändligt glad över att jag lyssnade på min magkänsla och berättade för honom hur det låg till!

Ja, jo. Beroende på hur situationen ser ut så siktar jag på barn mellan 25-28(typ). Vi pratar mycket öppet om det också och sen får vi se om vi ens vill skaffa barn i slutändan!