Alla vet att det finns en stor överrepresentation av vänstersympatier hos journalister. I privata medier så är det kanske främst en fråga för redaktionerna. I offentliga medier (s.k. public service) finansieras hela karusellen med skattemedel. Då är frågan om det är rimligt att en så stor del av journalisterna röstar på t.ex. MP eller V - och dessutom ofta bor på Södermalm eller i övrigt centralt i Stockholm. Bor de inte där så bor de förvånansvärt ofta i stället i Majorna i Göteborg och jag antar att de bor kring Möllevångstorget i Malmö på liknande sätt. Mönstret går igen.
När journalistkåren tycker så annorlunda gentemot övriga folket, så blir det lätt att massmedias rapportering fokuserar på frågor som berör en viss endosocial grupp. Med endosocial menar jag här en grupp som är starkt sammansvetsad och oftast umgås i samma kretsar. Det handlar också om liknande bostadsområden, inkomster, klassposition, klassbakgrund m.m. Dels blir fokuset på vissa frågor, dels blir också vinkeln på ett ganska likvärdigt sätt.
Lilla saltsjöbadsavtalet är en myt som har spridits om svenska medieoligarkin. Den gick ut på att medierna samordnat bestämde hur man skulle rapportera om mångkultur, migration, rasism och liknande frågor. Någon sådan central samordning verkar inte ha skett (i vart fall saknas det bevis för det). Jag tror personligen aldrig på att något sådant avtal har funnits heller. I stället tror jag att vi fick den likriktningen i media (som vi hade fram till 00-talets slut) eftersom journalisterna var en endosocial gruppering i samhället. Nu har åsiktskorridoren luckrats upp lite, framför allt efter flyktingvågen 2015. Dock är det i mångt och mycket samma personer som jobbar i media, det är bara det att verkligheten kom ikapp några av dem.
Om man ska låna från Gramsci så fanns det aldrig någon diktatur där kritiska journalister tystades med våld från att rapportera om invandringsrelaterade ämnen i media på ett sätt som var politiskt inkorrekt. I stället upprätthölls ett samstämmigt agerande av en stark ideologisk hegemoni. Journalisterna bodde nära varandra, de jobbade ihop och gick på samma fester. Troligen låg de med varandra och skaffade barn med varandra. Om någon bytte jobb så kände de förmodligen de nya kollegorna sedan innan via informella sammanhang. Att avvika åsiktsmässigt i denna yrkeskår var inte bara en fråga om ett personligt ställningstagande. Det här var (och är väl fortfarande i viss mån) en yrkeskår som anser det som sin uppgift att läxa upp de obildade plebejerna i resten av befolkningen. Att avvika ansågs troligen som ett svek mot även yrkesetiken.
Yrkesetiken, manifesterad i pressetiska riktlinjer bland annat, utgår ofta från ett perspektiv där journalisten granskar makten. Det är en logik som inte är partipolitisk, men många som står till vänster ser nog stora likheter mellan pressetiken och sin egen övertygelse. Utifrån en intersektionell analys så anses kvinnor vara utsatta i relation till män, invandrare i förhållande till svenskar, på liknande sätt kan man lyfta upp HBTQIA eller psykiskt störda och allt möjligt. Att skriva om invandring och mångkultur på ett negativt sätt ansågs nog för många journalister som ett brott mot en ideologi som man lätt lät färga av sig på pressetiken.
Det sistnämnda illustreras bäst av att Jerzy Sarnecki (förvisso inte journalist men likväl en del av PK-eliten) reagerade på att det släpptes rapporter om invandrares brottslighet inför ett riksagsval. Han menade att den typen av debatt skulle gynna SD och därför var olämplig. Vill man dra en parallell till media så kan man jämföra med Peter Wolodarskis idéer om att DN skulle bedriva agendasättande journalistik. Wolodarski var ju också en av de som blev helt chockad när han insåg att han skulle behöva debattera mot påstådda rasister på lika villkor. I stora delar av media ansågs det kontroversiellt att ens ge rasister en plattform. Det är en retorik som lika gärna hade kunnat vara hämtad från AFA eller Ung vänster.
Även om det är uppenbart att det finns en del judar som tittar fram här och var så kan man inte blunda för att stora delar av denna PK-elit är vanliga svenskar som heter Johanna och Erik, har blont hår samt käkar köttbullar och julskinka. En endosocial gruppering baserat på starka överlappningar mellan politisk ideologi och karriärism; det tror jag är en bättre förklaring än någon konspiration oavsett om den skulle vara judisk eller medieoligarkisk (eller som ofta framhävs - både och).
På samma sätt som nämndemän tillsätts politiskt så¨skulle man också kunna ha politiskt tillsatta journalister. Då blir det i alla fall transparent var journalisterna står, det blir en jämn spelplan. Vi skulle förmodligen också få en mycket mer allsidig rapportering i frågor som rör invandirng, klimat och mycket annat. Som det är idag så kontrolleras en stor del av nyhetsrapporteringen av främst vänsterjournalister. Med en leninistisk term så skulle man kunna säga att vänstern kontrollerar en av samhällets ideologiska kommandohöjder genom att de är så starkt överrepresenterade inom journalistiken.
Chang Frick är skön och jag välkomnar någon lågutbildad lantis från SD att göra reportage om hur invandrare utnyttjar systemet eller är kraftigt överrepresenterade inom våldtäkter. Den typen av inslag ska visas lika ofta som snyftreportage om någon invandrarflicka som ska utvisas av Migrationsverket. Det här handlar för mig inte om att jag vill ha en viss typ av rapportering - jag vill att det ska finnas en stor bredd av rapportering inom SVT och SR. Narrativ som är vänster, feministiska, HBTQ+ m.m. ska givetvis också få finnas. Det ska finnas olika perspektiv inom public service och det ska ställas frågor från alla håll och kanter.
Är det här en bra idé?
Finns det andra sätt att hantera problemet att journalister har så stark slagsida åt vissa politiska sympatier?
När journalistkåren tycker så annorlunda gentemot övriga folket, så blir det lätt att massmedias rapportering fokuserar på frågor som berör en viss endosocial grupp. Med endosocial menar jag här en grupp som är starkt sammansvetsad och oftast umgås i samma kretsar. Det handlar också om liknande bostadsområden, inkomster, klassposition, klassbakgrund m.m. Dels blir fokuset på vissa frågor, dels blir också vinkeln på ett ganska likvärdigt sätt.
Lilla saltsjöbadsavtalet är en myt som har spridits om svenska medieoligarkin. Den gick ut på att medierna samordnat bestämde hur man skulle rapportera om mångkultur, migration, rasism och liknande frågor. Någon sådan central samordning verkar inte ha skett (i vart fall saknas det bevis för det). Jag tror personligen aldrig på att något sådant avtal har funnits heller. I stället tror jag att vi fick den likriktningen i media (som vi hade fram till 00-talets slut) eftersom journalisterna var en endosocial gruppering i samhället. Nu har åsiktskorridoren luckrats upp lite, framför allt efter flyktingvågen 2015. Dock är det i mångt och mycket samma personer som jobbar i media, det är bara det att verkligheten kom ikapp några av dem.
Om man ska låna från Gramsci så fanns det aldrig någon diktatur där kritiska journalister tystades med våld från att rapportera om invandringsrelaterade ämnen i media på ett sätt som var politiskt inkorrekt. I stället upprätthölls ett samstämmigt agerande av en stark ideologisk hegemoni. Journalisterna bodde nära varandra, de jobbade ihop och gick på samma fester. Troligen låg de med varandra och skaffade barn med varandra. Om någon bytte jobb så kände de förmodligen de nya kollegorna sedan innan via informella sammanhang. Att avvika åsiktsmässigt i denna yrkeskår var inte bara en fråga om ett personligt ställningstagande. Det här var (och är väl fortfarande i viss mån) en yrkeskår som anser det som sin uppgift att läxa upp de obildade plebejerna i resten av befolkningen. Att avvika ansågs troligen som ett svek mot även yrkesetiken.
Yrkesetiken, manifesterad i pressetiska riktlinjer bland annat, utgår ofta från ett perspektiv där journalisten granskar makten. Det är en logik som inte är partipolitisk, men många som står till vänster ser nog stora likheter mellan pressetiken och sin egen övertygelse. Utifrån en intersektionell analys så anses kvinnor vara utsatta i relation till män, invandrare i förhållande till svenskar, på liknande sätt kan man lyfta upp HBTQIA eller psykiskt störda och allt möjligt. Att skriva om invandring och mångkultur på ett negativt sätt ansågs nog för många journalister som ett brott mot en ideologi som man lätt lät färga av sig på pressetiken.
Det sistnämnda illustreras bäst av att Jerzy Sarnecki (förvisso inte journalist men likväl en del av PK-eliten) reagerade på att det släpptes rapporter om invandrares brottslighet inför ett riksagsval. Han menade att den typen av debatt skulle gynna SD och därför var olämplig. Vill man dra en parallell till media så kan man jämföra med Peter Wolodarskis idéer om att DN skulle bedriva agendasättande journalistik. Wolodarski var ju också en av de som blev helt chockad när han insåg att han skulle behöva debattera mot påstådda rasister på lika villkor. I stora delar av media ansågs det kontroversiellt att ens ge rasister en plattform. Det är en retorik som lika gärna hade kunnat vara hämtad från AFA eller Ung vänster.
Även om det är uppenbart att det finns en del judar som tittar fram här och var så kan man inte blunda för att stora delar av denna PK-elit är vanliga svenskar som heter Johanna och Erik, har blont hår samt käkar köttbullar och julskinka. En endosocial gruppering baserat på starka överlappningar mellan politisk ideologi och karriärism; det tror jag är en bättre förklaring än någon konspiration oavsett om den skulle vara judisk eller medieoligarkisk (eller som ofta framhävs - både och).
På samma sätt som nämndemän tillsätts politiskt så¨skulle man också kunna ha politiskt tillsatta journalister. Då blir det i alla fall transparent var journalisterna står, det blir en jämn spelplan. Vi skulle förmodligen också få en mycket mer allsidig rapportering i frågor som rör invandirng, klimat och mycket annat. Som det är idag så kontrolleras en stor del av nyhetsrapporteringen av främst vänsterjournalister. Med en leninistisk term så skulle man kunna säga att vänstern kontrollerar en av samhällets ideologiska kommandohöjder genom att de är så starkt överrepresenterade inom journalistiken.
Chang Frick är skön och jag välkomnar någon lågutbildad lantis från SD att göra reportage om hur invandrare utnyttjar systemet eller är kraftigt överrepresenterade inom våldtäkter. Den typen av inslag ska visas lika ofta som snyftreportage om någon invandrarflicka som ska utvisas av Migrationsverket. Det här handlar för mig inte om att jag vill ha en viss typ av rapportering - jag vill att det ska finnas en stor bredd av rapportering inom SVT och SR. Narrativ som är vänster, feministiska, HBTQ+ m.m. ska givetvis också få finnas. Det ska finnas olika perspektiv inom public service och det ska ställas frågor från alla håll och kanter.
Är det här en bra idé?
Finns det andra sätt att hantera problemet att journalister har så stark slagsida åt vissa politiska sympatier?
