En 86-årig socialist kräker ur sig sin frustration över att hans livsgärning var bortkastad. Världen utvecklades inte som Liedman hoppades på 1960-talet. Inte alls, faktiskt. Den marxism som tog över var kulturell och identitetspolitisk och den motreaktion som följde på den får han också uppleva, glädjande nog.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven-Eric_Liedman
Citat:
Han kom tidigt att sympatisera med marxismen...
Sven-Eric Liedman har ibland lite tillspetsat sagt att han inte vill kalla sig marxist utan marxian. Med detta menar han att man normalt kallar efterföljare till tyskspråkiga filosofer -ianer eller -aner - till exempel lutheraner, kantianer, hegelianer, weberianer, freudianer, jungianer osv. Anhängare till franska filosofiska riktningar kallas däremot -ister, till exempel strukturalister, existentialister, postmodernister m.m. Eftersom det var en grupp franska Marxanhängare som först kallade sig marxister har detta blivit den vedertagna beteckningen på Marx efterföljare, något Liedman anser vara fel.
Nåja, han är snart död. Saknad av väldigt få. Är detta hans sista ångestskrik mot en värld han inte förstår? Låt oss hoppas det.