Acceptera förlust

Jag blev nyligen av med ett gäng fotoalbum innehållandes bilder från alla mina resor gjorda i 20-års åldern, och i princip alla foton från den perioden öht.

Jag är betydligt äldre nu och lyckas inte komma över förlusten av fotona. Det känns som jag fått något amputerat, blivit av med en del av mitt liv och berövad på minnen.

Jag är väldigt nostalgiskt lagd och brukade tidigare vid ångest-dippar använda fotoalbumet att bläddra i när jag mådde dåligt för att må bättre. Nu kan jag såklart inte göra det.

Det är enormt tunga känslor jag bär på, känt att livet inte längre är värt att leva, och loop-tankar kring hopplöshet. Allt kopplat till att jag inte längre har dessa foton. På något sätt antar jag att jag kanske överdriver, men hjärnan är inte alltid rationell.

Har någon annan varit med om en liknande förlust? Tips på sätt att tänka på, och komma ur denna negativa spiral?

Rätt nischat problem kanske, men känner mig tröstlös och ensam.

Förstår dig till hundra procent (jag är likadan).
Du är helt säker på att albumen är borta?

Ok en psykolog hade sannolikt rekommenderat dig att acceptera och inte (mentalt) streta emot.
Denne hade också bett dig öva på medveten närvaro och att skriva dagbok om vad som var viktigt just med dessa bilder.

Medveten närvaro i nuet. Nostalgi kan vara en bra snuttefilt, men anledningen att det förflutna var så fantastiskt berodde ju på att du vid tillfället kände dig levande (och närvarande).

Du borde kanske prata med en psykolog för att komma vidare i livet

Ja kanske.. Det har bara gått en månad. Man brukar ju som människa komma över det mesta, eller lära sig leva med saker. Hoppas de tyngsta tankarna ska ge med sig lite med tiden.

Bara du som kan avgöra hur du vill göra, om du tror att det försvinner med tiden så är det bara och bita ihop. Men annars så är det ju bra att prata ut med nån om man känner en sorg

Förstår dig helt.

En kompis kille råkade förstöra hennes hårddisk så alla hennes bilder från barndomen försvann. Hon känner precis som du.

Så det är inget konstigt med det. Det finns ingen annan runt dig som kan ha några andra bilder som du kan kopiera? Så du har några iallafall/får tag i så många som möjligt igen.

Det sa min psykolog att jag skulle skriva ner alla känslor i en dagbok
Har testat men det funkar inte för mig då jag har jävligt svårt att få mina känslor skrivna på ett papper

Lev i nuet. Det är det enda viktiga. De där tankarna förstör det pågånde livet. Jag skulle verkligen inte bry mig. Tittar aldrig på gamla kort.

Jag är tvärtom, jag blir snarare deppad av att se bilder från förr. Är det bra minnen så känns det som att det är en förlorad tid som jag inte kan ta mig tillbaka till, en del ånger osv. Jag slängde en del grejer p.g.a. det. Bättre att försöka blicka framåt.

Svårt att accepter att det mesta betydde Zero.

Du känner att om du inte har fysiska bevis på att du levt och haft det bra så kanske det inte hänt ?

Det är eg det du faktiskt tänker även om det kan vara tufft att erkänna i en tråd på fb , men dina minnen av det är ju nästan samma sak !

Men du kan inte bevisa det längre och få någonform av bekräftelse från andra eller av dig själv att du varit med om !

Ditt minne kan blekna och då har bilderna gett tydligare minne när du tittat på bilderna igen

Självklart överdriver du betydelsen av detta och samtidigt inser du att livet är kanske väldigt betydelselöst i grunden?

Framrutan är större än backspegeln av en anledning. Acceptera det som har hänt och gå vidare. Hur den processen ser ut skiljer mellan alla individer. Prata med någon om varför det känns jobbigt, skriv ner eller bara sitt stilla och tänk för dig själv.