Hur fungerar historier som lins för all perception?

Tänk dig någon av dina vänner.

Ni har en gemensam historia ihop. Den kan vara olika lång, olika betydelsefull i olika sammanhang och olika fragmenterad sett över tid och platser. Med betydelsefull menar jag konkret att olika minnen av din historia med denna vän väcker olika känslor av välbehag eller olust i olika delar av, eller organ i din kropp.

Dessutom är denna historia och dess associerade känslor i olika grad sammankopplad med andra historier du har med andra vänner, familjemedlemmar och bekanta.

Du har inte denne vän i ditt fokus, utan verkar i ett annat sammanhang för tillfället. Låt säga att du håller på och förbereder en viktig och lyxig flerrätters middag. Vad gäller en av rätterna som du är osäker på hur du skall tillreda så aktualiseras minnet av denna vän som har någon kunskap om ingredienser, eller tillredning som du behöver.

Innan du ringer denna vän för att be om hjälp så processerar du automatiskt hur din historik av denna vän harmonierar med historiken av deltagarna på den kommande middagen. Om du känner att vännen kommer bli avundsjuk på att inte blivit bjuden, eller arg för att någon specifik kommer så frågar du dig istället om andra vägar att passera hindret i matlagningen.

Detta var ett exempel på hur historier styr vår perception.

Är historier alltid den lins som bestämmer vilken fakta som vi känslomässigt engagerar oss i för varje given stund? Om inte, vad annars avgör vilken fakta som vårt medvetande fokuserar på? Hur ser förhållandet mellan den fria viljan/väljandet och relevanta historier i varje situation ut? Är historier generellt en form av karta som vi använder för att lösa problematiken av att ta sig från punkt A till B i olika sammanhang?

Är det någon fundamental skillnad vad gäller hur historier styr perceptionen om vi talar om en levande vän, en idehistoriskt relevant person, ett djur eller ett verktyg som aktualiseras av ditt rådande sammanhang?

Bonusfråga: Är våra gemensamma kulturbärande historier A och O för hur vårt samhälle fungerar och håller samman, eller finns något av betydelse för sammanhållningen förutom relationen till de mest betydelsefulla mytologiska, idéhistoriska och politiska historierna?

Jag tycker att du fångar någonting viktigt, nämligen att vår perception inte är ”rå-data”, utan att vi har inre modeller som tolkar det data som våra sinnen tar in, och att dessa tolkningar representeras i själva perceptionen. På din frågeställning om huruvida historier är en ”lins” för all perception beror svaret till stor del på hur man definierar ”historier”. Om man definierar historier som levda erfarenheter och gemensamma berättelser som är känslomässigt laddade, så finns det även andra typer av modeller som tolkar vår perception och som snarare är biologiskt programmerade. Till exempel tycks hjärnan automatiskt rikta uppmärksamheten mot plötsliga förändringar i det sensoriska inflödet. I situationer präglade av smärta, omedelbart hot eller stark lust verkar dessutom mer rudimentära modeller än historier styra vad vårt medvetande fokuserar på. Men om man även inkluderar biologiskt programmerade modeller i begreppet ”historier”, kan man argumentera för att historier i någon form alltid styr vår perception.

Historier och narrativ fungerar som ett sätt att förenkla den värld vi upplever och skapa ett sammanhang som gör det möjligt för oss att navigera och agera i den. Utan sådana förenklande strukturer vore världen för komplex och kaotisk för att kunna hanteras på ett meningsfullt sätt. Problemet är dock att historier och narrativ kan ha utvecklats i situationer och historiska kontexter som inte längre är relevanta för den situation vi står inför. I sådana fall riskerar de att bli dysfunktionella.

Ett exempel på en sådan dysfunktionell historia är berättelsen om elefantungen som bands med ett hundkoppel. Den kämpade för att komma loss, men lyckades inte. Med tiden blev den större och starkare, men även i vuxen ålder kunde den hållas fast med samma koppel, eftersom den hade utvecklat en historia om att den inte kunde komma loss och därför inte längre försökte. Huruvida denna berättelse är bokstavligt sann ur ett zoologiskt perspektiv eller inte vet jag inte, men den fungerar som en god metafor för hur människor kan utveckla narrativet ”jag kan inte” och därmed missa möjligheten att leva sin fulla potential.

Samtidigt är vi inte nödvändigtvis fångar i de historier som formar vår perception. Genom reflektion kan vi ta oss ur dysfunktionella narrativ och ersätta dem med mer funktionella sådana. Till exempel kan berättelsen ”jag kan inte” ersättas med ”jag behärskar ännu inte denna färdighet, men med tillräckligt med tid, disciplin och träning kan jag lära mig den”. Även på kollektiv nivå har vi historiskt lyckats förändra gemensamma narrativ. Ett exempel är hur Västvärlden under 1800-talet utvecklade en stark aversion mot slaveri och i stor utsträckning påverkade och i vissa fall påtvingade resten av världen att kriminalisera det, även om illegal slaveri fortfarande existerar.



Jag tror att våra gemensamma berättelser är mycket viktiga men inte tillräckliga för samhällets sammanhållning. De skapar mening och en gemensam identitet. Men utan gemensamma institutioner som möjliggör konkret samarbete, gemensamma vardagliga upplevelser och gemensamma intressen riskerar dessa berättelser att bli abstrakta, polariserande och att skapa samhällskonflikter. Sammanhållning och gemenskap uppstår inte enbart ur gemensamma berättelser, utan genom en gemensamt upplevd vardag, samarbete och vardagliga handlingar där empati får möjlighet att växa.

För att dessa vardagliga upplevelser verkligen ska leda till bättre samarbete och gemenskap är det dock viktigt att utveckla gemensamma institutioner och gemensamma berättelser som uppmuntrar till fredlig samexistens, produktivitet och vinn-vinn-samarbeten, samt som avskräcker från att ställa till elände för varandra. Kvaliteten på våra gemensamma berättelser är därför av stor betydelse för vilka samhälleliga mönster som växer fram – såsom frihet eller förtryck, produktivitet eller stagnation, gemenskap eller långvariga konflikter – för att nämna några exempel. Och berättelserna behöver kunna relateras till konkreta situationer i vardagen för att de ska ha någon verklig mening.

Harari och Mcgilchrist…

Det är precis vad Kahneman går igenom i Tänka, snabbt och långsamt: vi är neurologiskt betingade att snabbt skapa sammanhang och berättelser av fragment och av händelser utan samband. Det hjälper ofta men stjälper ibland och skapar bias som gör att vi fattar dåliga beslut.

På samhällsnivå är kulturbärande berättelse ett klister men stabilitet kräver också institutioner, regler och ritualer. Man kan också fundera över hur mycket en tydlig idé och vision betyder för sammanhållning, "Put a man on the moon by the end of the decade", "Here´s to the crazy ones..."

När narrativet går bananas är Baudrillard och hans idéer om simulacra och hyperrealitet ett befriande motgift! En representation - en berättelse, ett fotografi - av verkligheten är inte längre verkligheten utan en egen ännu verkligare verklighet. En underhållande bok om detta är Umberto Ecos Travels in hyperreality.

Detta känns som ett vansinnigt svårt ämne att säga något vettigt om, men jag har ställt frågan och ska göra ett försök att leda den vidare. Min första betraktelse, eller fråga är väl om inte varje historia vi bär på är representerad av, eller går att se tecken på, av att vara en “biologiskt programmerad modell”? Det torde dock vara tämligen avgörande skillnader om vi talar om minnet av en berättelse vi fått berättad/illustrerad till oss, som “Askungen” på julafton, eller personligt genomlevd som vår första romantiska kärlekshistoria av verklig betydelse, eller i form av de mest basala instinkter av kamp/flykt reaktioner?

Ovan namedroppas några forskare som eventuellt har något vettigt att säga om saken. Den som klarar att formulera något eget relevant om saken för denna tråd är givetvis välkommen, även av typen klumpigt stapplande.

Min association till saken kanske mest framkallar skratt och skämt hos många vid första anblick. Även hos mig som man så dyker en del minnen av och föreställningar om hur detta förslag kan skämtas bort. Den viljan till skämt och skratt om saken säger dock något om ämnets laddade och polariserade natur. Håll i er nu, min association är till den gamla brittiska författaren Jane Austin och särskilt det enda verk som jag minns namnet på “Stolthet och Fördom”!

Min egna undanflykt till att verkligen ge den filmen, eller boken en chans är att den tycks mig handla om nästan ingenting. Ändå är det till de personer som har denna eller liknande typer av “banala romanser”, gärna i vår del av världen från adligt brittiska sammanhang som jag personligen och säkert även ovan nämnda forskare och typ alla läsare av denna post vänder sig till i form av tröstande och stöttande mentorsskap i anledning av våra djupast gripande personliga historier.

Jane Austins miljöer är utanför filmernas fokus av mycket avgörande betydelse runt jorden i form av den tidens kolonialmakt. Hur harmoniskt, eller disharmoniskt historierna Jane belyser är har därför betydelse i andra maktpolitiska skeenden runt jorden. Jane Austin med sina djupa personporträtt/förståelse av sina karaktärers historier blir därmed en form av mentor åt mentorerna.

Jag föreställer mig att den kanske viktigaste publiken för Austin är kvinnor i, eller efter klimakteriet. Den grupp av oss människor i samhället som har mest och närmast erfarenhet av samspelet mellan växten av liv i alla dess stadier och bäst överblick över hur livshistorier på detaljnivå hör samman med framväxten av nytt liv.

Pratade nyss med en relevant kvinna om detta och det blev kanske mest så att jag la ut min text om detta. Sedan sa hon bara något på slutet att när man har ett barn i magen så har man en känsla kring detta barns karaktär som bär och stämmer överens med dess fortsatta karaktär genom livet. Där vi kommer in på frågan om det finns en andlig karaktär, konkret då historia av en själ, eller liansamspel mellan medvetande och väljande som spelar in här? Eller om det bara är materiell biologisk representation och dess historia som ligger i denna känsla av karaktär hos barnet som en gravid kvinna kan uppleva.

Har du några reflektioner om detta? Finns det till och med någon Jane Austin-fan därute som vill försöka sig på att bidra med några personliga visdomsord om filosofin kring historiers samverkan med livets växt och vår perception kopplad till detta?

En annan fråga, handlar också inte kontemplativt resonerande mycket om att välja mellan olika historier, eller olika personers perspektiv på en historia? Det vill säga att det är just i väljandet mellan olika historier att se på en aktuell tvistefråga som vi har en typ av fri vilja?

Jag tror absolut att det finns viktiga skillnader mellan olika nivåer av ”berättelser”. Kamp/flykt är mera automatiska system där vi ofta inte har stor valfrihet och tid för reflektion i vårt agerande. Självbiografiska berättelser (såsom första kärleken) eller kulturella berättelser (såsom askungen) fungerar mer som tolkningar som formar mening, identitet och normer över tid. Sen tycks det som att våra självbiografiska och kulturella berättelser är djupt rotade i människans psykologi, t.ex. Carl Jungs arketyper (såsom hjältens resa) som tycks återkomma i klassiska berättelser (sorry för namedroppingen, tyckte bara att det var relevant i detta sammanhang 😊 ).

Nu är jag själv inget Jane Austen-fan och har inte läst boken Stolthet och fördom (har dock sett filmen för något årtionde sedan). Men på ett mer abstrakt plan håller jag med om att god fiktion och karaktärsutveckling i berättelser kan hjälpa oss att förstå djupare hur perception och livsval formas av t.ex. stolthet/skam, sociala roller och självbedrägeri. Och vi kan leva oss in i olika karaktärer och uppleva vad dessa fiktiva människor upplever.

Jag har aldrig upplevt graviditet och kan därför inte riktigt relatera till den upplevelsen eller ge någon djuplodad personlig reflektion kring det. Men exemplet du tog upp är intressant. Den här känslan av “barnets karaktär” kan tolkas biologiskt (anknytning, kroppssignaler, mönsterigenkänning), narrativt (man börjar forma en bild av barnets historia redan innan det är fött), eller för den som vill även andligt. Men oavsett tolkning är det ett starkt exempel på hur våra modeller av verkligheten inte bara är tankar – de formar vad vi faktiskt upplever.

”Väljandet” mellan olika historier eller perspektiv är nog inte helt fritt, vissa berättelser fastnar mer än andra, och som jag nämnde i början så tycks våra berättelser vara djupt rotade i människans psykologi. Oavsett hur man ställer sig i frågan kring ”fri vilja” så tycks vi ha förmåga att reflektera över vårt eget tänkande, och observera våra egna tankar. Men min egen erfarenhet är att man behöver träna på det och göra det till en vana för att kunna observera sina egna tankar medvetet. Men ju bättre man blir på det, desto lättare kan man skapa mellanrum mellan impuls och handling. Och då kan vi få syn på vilken historia som just nu styr oss och är i en god position att välja en annan och bättre historia.

Alla tankar är föränderliga för evigt, vilket kommer till dig själv och din egna uppfattning om allting som går att lära - så även skillnaden mellan dig och annan, eller dig själv och andras uppfattningar. Någonstans görs en gränsdragning mellan dig och annan i oavsett vad saken gäller inom möjlig uppfattning sinsemellan. Vilket är livet själv, annars saknas poäng, syfte och mening för dig själv och andra. Om du bortser från andra blir det svårt att förverkliga mänskliga drömmar, även de som verkar omöjliga att uppnå.

Fri vilja i det relativa är ofta smärtsamma illusioner och insikter av nödvändighet för det som är sant och vad sanningen är avgör du själv, vilket senare för dig mot vilseledning. Med andra ord är du vilseledd för att kunna ställa frågor som ger dig mer och mer svar, där du är den som avgör vilket svar som korrelerar bäst med din egna uppfattning.

Det här kan såklart förnekas, beivras eller tas i anspråk på in absurdum, på alla möjliga tänkbara sätt. Existensen är därför gränslös genom människor som tror sig förstå bättre än andra, men bara på egna villkor. Du kan inte förstå varenda uppoffring för dig själv, det kan inte förklaras genom ord utan att du själv behöver uppleva det. Vilket är en väldigt liten del av allt som är möjligt och där det som är möjligt tas för sanning.

Är det skrivna någonting absolut? Kanske för vissa, hur ska det egna jaget kunna veta det?

Detta är såklart upplagt för oändligt många missuppfattningar, där bara jag förstår det jag själv vill få sagt.