Slavoj Žižek har i Krossa framsteget lyckats skriva en bok som känns som att scrolla genom någon som just upptäckt både kvantmekanik och Lacan samma kväll – och bestämt sig för att allt hänger ihop, bara inte hur.
Grundidén är att vi lever i ett hologram och att vi måste ”skriva om det förflutna” för att upphäva ödet. Det låter som en pitch till en Netflixserie som aldrig blev av, men här är det tänkt som politisk filosofi. Resultatet är ungefär lika sammanhängande som en tråd där halva gänget är vakna och resten kör sömngångspostning.
Žižek erkänner själv att han inte kan kvantmekanik. Han erkänner också att han inte kan relativitetsteori. Det hindrar honom inte från att använda båda som om de vore fria metaforer att kasta runt när argumenten börjar ta slut. Fysiker har fortfarande inte lyckats förena teorierna – men Žižek gör det genom att helt enkelt strunta i detaljerna.
Politiskt är det samma gamla blandning av vänsterpopulism, Lacan och domedagsprofetior. Han har redan sagt att det är ”för sent att vakna”, att världen är på väg mot tre katastrofer och att allt är kört. Men ändå ska vi ”hålla hoppet uppe” genom att dagligen konfronteras med nederlaget. Det är oklart om han försöker vara djup eller bara har fastnat i en loop.
När han väl lämnar fysiken för att prata samhälle blir det inte bättre. Klassbegreppet relativiseras bort. Klimatfrågan kräver enligt honom centraliserade och kanske diktatoriska metoder – som han själv inte vill ha – men ändå behövs en ”ny kommunism”. Logiken är ungefär som när någon i en tråd skriver ”jag är inte rasist men…” och sedan fortsätter i full fart åt motsatt håll.
Alternativa idéer avfärdas på löpande band: ekomarxism, nedväxtkommunism, lokalism, radikal ekologi, naturromantik. Allt är fel, utom Žižek själv. Till och med reella konflikter – som Gaza och Ukraina – avfärdas som ”pseudo”. Det är en intellektuell genväg som mest liknar att rage-quitta en diskussion.
Mot slutet landar han i att ”vi är biomassa” och att lösningen är att acceptera ”verklighetens objektiva skönhet” i kaoset. Det är oklart om han försöker vara poetisk eller bara har gett upp.
Grundidén är att vi lever i ett hologram och att vi måste ”skriva om det förflutna” för att upphäva ödet. Det låter som en pitch till en Netflixserie som aldrig blev av, men här är det tänkt som politisk filosofi. Resultatet är ungefär lika sammanhängande som en tråd där halva gänget är vakna och resten kör sömngångspostning.
Žižek erkänner själv att han inte kan kvantmekanik. Han erkänner också att han inte kan relativitetsteori. Det hindrar honom inte från att använda båda som om de vore fria metaforer att kasta runt när argumenten börjar ta slut. Fysiker har fortfarande inte lyckats förena teorierna – men Žižek gör det genom att helt enkelt strunta i detaljerna.
Politiskt är det samma gamla blandning av vänsterpopulism, Lacan och domedagsprofetior. Han har redan sagt att det är ”för sent att vakna”, att världen är på väg mot tre katastrofer och att allt är kört. Men ändå ska vi ”hålla hoppet uppe” genom att dagligen konfronteras med nederlaget. Det är oklart om han försöker vara djup eller bara har fastnat i en loop.
När han väl lämnar fysiken för att prata samhälle blir det inte bättre. Klassbegreppet relativiseras bort. Klimatfrågan kräver enligt honom centraliserade och kanske diktatoriska metoder – som han själv inte vill ha – men ändå behövs en ”ny kommunism”. Logiken är ungefär som när någon i en tråd skriver ”jag är inte rasist men…” och sedan fortsätter i full fart åt motsatt håll.
Alternativa idéer avfärdas på löpande band: ekomarxism, nedväxtkommunism, lokalism, radikal ekologi, naturromantik. Allt är fel, utom Žižek själv. Till och med reella konflikter – som Gaza och Ukraina – avfärdas som ”pseudo”. Det är en intellektuell genväg som mest liknar att rage-quitta en diskussion.
Mot slutet landar han i att ”vi är biomassa” och att lösningen är att acceptera ”verklighetens objektiva skönhet” i kaoset. Det är oklart om han försöker vara poetisk eller bara har gett upp.
