Citat:
Ursprungligen postat av
Fraggelrock
Att man vill nå ut som man. Ha kontakt. Kommunicera. Koppla upp sig. Med sin penis.
Man vill kontakt. /doktor glas. \ Med Hemmet. Friden. Friheten som man känner den. Man vill bli fri. Men det är en sjuhelsikes härva i vägen. En liten fnurra på tråden.
Sen kan man ta till andra medel som droger. När man märker att det krävs lite mer finess.
Hur tänker ni?
(Jag tyckte denna kunde passa här, under Filosofi)
Känns som man började "tänka" med penisen. Utskottet. Petter Niclas.
Det är lite som ska stämma. Allt ska med.
Tänkte bara om vi kunde diskutera lite filosofi kring penis. Utskottet.
Kuken är hjärnans (specifikt prefrontala cortexen) hårda motståndare genom livet. Hjärnan är en drömmare och flytter omkring i rökmoln till ideer, men kuken tvingar den att krascha mot marken med strikta order som går emot den fria viljan. Alla drömmar om att vara en moralisk ängel kraschlandar genom kukens gravitation, liksom att vara en stoisk soldat, eller en sokratisk intellektuell som separerat sig från sin biologiska verklighet. Aptiten vinner alltid, och det är inte magens aptit som är ens värsta tyrann.
Vi valde aldrig kuken, den fanns där i väntan när vi var barn och en dag så hörde vi den tala till oss som Luther hörde Gud genom stormen eller Moses genom den brinnande busken. Zeus talade till oss genom åska och storm och tvingade oss att knäa inför dess makt och sedan dess så blev inget sig likt.
Innan det fanns alltid föraningar om denna hemliga vilja givetvis, i lekar som vi små hade där vi brottades mot varandra i skolgården och begravde varandra i snön. Blodiga lekar som vi trodde handlade om nuet, men bara var en förbereddelse inför mer seriösa lekar efter att vi hade hört rösten tala till oss.
Och någonstans återstår mysteriet som hålls i liv, om några som övervunnit kukens falska löften om paradiset på jorden så att vi möjligen kan se en mer platonisk och evig paradis bortom alla sinnens falska chimär.
Män som lyckats vara perfekta familjefäder i monogama relationer med hårda väggar, trots att de lätt hade kunnat hoppa över staketet.
Sanna intellektuella som funnit något som underhåller dem mer än kuken någonsin kunde.
Spirituella övermänniskor vars följare inte överraskas av en hård kuk mot deras röv när de sätter sig ner för att be eller meditera med den vise gurun.
Konstnärer som varit villiga att fängsla sin kuk i en mörk fängelsehåla för sin att skapa sann skönhet med den euforiska fågelsång som tillslut kommer från den som fängslats i en bur.
Vi vill alla tro på att kuken även kan tjäna oss och inte bara tyranniskt ge oss order, men paradoxen återstår; med vilken vilja ska vi övervinna kuken när det tycks våra roten till vår eviga vilja?
