Var våra namn substantiv, verb och adjektiv förr eller hur funkar deras betydelse?

Fredrik betyder ju exempelvis härskare i fred, men det jag är nyfiken om är om "Fredrik" helt enkelt var ett substantiv förr i tiden, eller hur annda namns betydelse förr?

Gick folk runt och pekade på sin ledare och sa "han är vår Fredrik"?

Tolkar det som "rik på fred" eller "har mycket fred" eller bara "fredlig".

Det är snarare poesi, än normalt talspråk.

Fredrik är uppenbarligen ett substantiv, en fredens härskare. Så ock de flesta andra namn, som Gunhild (krigsbatalj), Sven (pojke, tjänare) med flera.

Men namn kunde även vara adjektiv, som Fröråder (kvicktänkt), FrawaradR på runor.

Bara som gissning tror jag att namn först var substantiv eller adjektiv, eftersom våra egna namn är det fast på annat språk och/eller i forntid.

Kan tänka mig att naturnamn kanske kom först. Och saker som förknippades med positiva egenskaper.

Man kanske hette Träd, Sand, Sol, Vacker, Stark.

Det är ett prejudice på substantiv och har ingen anledning att existera som substantiv därav och dess implementerade resurs finns i claw (c=Christian) utan och innan.

OK, försökt förstå vad det är du menar och läst igenom texten fem gånger nu. Kan du ta om det för nån som inte är lingvistik för fem öre och låtsas att jag är 10 år gammal?