Fanatism

Antingen är man en sån som observerar verkligheten och tänker "Jaha, nä men då är det väl så då.", det må vara tråkigt att världen i stor utsträckning är en jämmerdal men det enda rimliga är att agera baserat på vad som fungerar i den värd vi har istället för vad som skulle fungerat i den mycket bättre värld vi hade önskat. Eller så är man en sån som vägrar godta sinnesintrycken som tydliggör att verkligheten är som den är, med mängder av tråkiga begränsningar, och blir helt sinnessjuk av massa fantasier om skapandet av en utopisk tillvaro som aldrig nånsin varit möjlig och aldrig nånsin kommer bli möjlig i den här världen. Det förstnämnda är ett nyttigt verktyg, att erkänna rena självklarheter och förhålla sig till dem, inget som genererar fanatism hos nån. Det sistnämnda är religiösa fantasier hos folk som tror de kan förvandla världen till vad de vill att den ska vara om de kör tillräckligt hårt, mer eller mindre definitionen av fanatism.

I konflikt mellan folk som har sina åsikter för att det mest bara är det praktiska och rationella förhållningssättet och folk som är totala fanatiker angående sina åsikter kommer de sistnämnda totalt köra över de förstnämnda. Vänstertomtarna och multikultimupparna har kunnat förstöra västvärlden till stor del för att deras motståndare aldrig varit i närheten av att matcha dem vad gäller fanatism. Hur åtgärdas denna svaghet?

Så du tror:

1. Att det är människor på "marknivå", engagerade i vänsterpartier/parlament/etablissemang som har förändrat västvärlden?

2. Att det handlar om vilja för att åstadkomma något?


Nej, nej, Världen ser ut som den gör för att människor på hög internationell position med makt, kapital önskar detta.

Det handlar inte om vilja, det hänger på att ha makt eller inte.
Fanatism ändrar inte på någonting om man inte har makt att förändra. De fanatiska kommer inte köra över någonting om de inte har makt och möjlighet att så göra.

1. Det skrev jag inte.
2. Utan vilja blir det svårt.

Vad menar du då med vänstertomtar och multikultimuppar? Vilka är det du syftar på?

Som sagt, vilja i sig hjälper inte. Saknar man möjlighet att genomföra förändringar spelar det ingen roll hur starkt man vill någonting.

Det fanns en tid då makten utgjordes av folk vars åsikter var "rasistiska" och de utmanades av fanatiker. Men de med makten att bevara sakernas tillstånd var återhållsamma, samtidigt som deras utmanare var fanatiska. Nu när meningsfränderna till de som en gång utmanade har makten är de fortfarande fanatiska samtidigt som meningsfränderna till de som förlorade makten och nu måste utmana fortfarande är återhållsamma.

Jag menar vänstertomtar och multikultimuppar vare sig hur mäktiga eller obetydliga de varit. Och jag menar att i princip alla som ogillat deras stollerier, oavsett hur mäktiga eller obetydliga de varit, har varit så lätta att köra över eftersom de varit raka motsatsen till vänstertomtar och multikultimuppar vad gäller vilja och fanatism.

Du nämner att ha eller inte ha makt som nåt frikopplat från de som konkurrerar om den, att ta sig till den, behålla den och återerövra den är svårt med fanatism, och betydligt svårare utan.

Hade talibanerna lyckats stå emot USA så pass länge och väl som de gjorde utan vilja och fanatism?

Målmedvetenhet och produktivitet är viktigare än fanatism.

Om fanatism görs till ett egenvärde skapar man en kultur där folk tror att de har åstadkommit någonting bara för att de har starka åsikter. Dygden vänds inåt och blir bortkopplad från prestation, vilket lätt leder till passivitet och dumdryghet.

Hylla i stället förmågan att faktiskt få vettiga saker uträttade. Fanatiker kommer alltid att finnas, men de allra flesta saknar både omdöme och initiativförmåga, så de blir bara viktiga i den mån någon annan lyckas ordna något vettigt för dem att göra.

Exakt, man ska vara försiktig med att sammanblanda fenomen som vilja vs fanatism och målmedvetenhet vs fanatism. En målmedveten vilja som långsiktigt skapar produktivitet inom grupper är viktigare än fanatism, eldsjälar är viktiga inom starten för en verksamhet, men långsiktigt bränner deras fanatism ut sig själv och skapar oftare tillfälliga uppgångar och sedan en ofrånkomlig nedgång inom verksamheten.

Istället för att leta ett ljus som snabbt bränner ut sig bör man hitta droppen som urholkar stenen.

Med fanatism menar jag inte direkt att vara fradgatuggande och allmänt besinningslös. Jag tar dock inte per definition avstånd från det, vem vet. Jag vill inte ens vara fanatisk, jag vill bara ha fördelarna fanatism genererar. Frågan som avslutade trådstarten var trots allt "Hur åtgärdas denna svaghet?", inte nåt om hur vi själva blir fanatiska. Syntetisk fanatism, kanske vi kan säga.

Det känns som att det är en evig konflikt mellan personlighetstyper. På ena sidan har vi de psykologiskt milda som utmärks av förmågan att förlika sig med verkligheten så som den är, rationalitet snarare än fanatism och villighet att ta det piano angående att andra lever på sätt man själv inte finner tilltalande. På andra sidan har vi de psykologiskt bångstyriga som vägrar acceptera verklighetens beskaffenheter, är totala fanatiker och till varje pris kräver att alla andra ska anpassa sig efter deras krav på hur livet ska levas, till och med verkligheten själv ska anpassa sig efter vad de kräver. Kan inte kopiösa mängder av eländet i vår historia spåras till att de psykologiskt bångstyrigas beskaffenheter är ideala för köra över fiender och de psykologiskt mildas beskaffenheter är dåliga både för överkörning och att skydda sig mot att bli överkörd?