En dag bakom murarna i Göteborgs kvinnofängelse Sagsjön

Vardagen på Sagsjön kvinnofängelse är på ytan lika ordnad som ett excelark: uppstigning, sysselsättning, behandling, rast, inlåsning. Allt i en rytm som ska signalera kontroll, struktur och rehabilitering. Men under den putsade ytan finns en annan verklighet, en som sällan ryms i Kriminalvårdens broschyrer. Det är en vardag där kvinnor med ofta komplexa livsöden pressas in i ett system som är byggt för att fungera – inte nödvändigtvis för att hjälpa.

Man talar gärna om “självförvaltning” och “behandling”, som om dessa ord i sig vore lösningar. Men i praktiken innebär det ofta att kvinnor med trauma, missbruk, våldsutsatthet och psykisk ohälsa förväntas navigera ett system som knappt klarar av att hantera sina egna köer. De ska delta i program, arbeta i anstaltsverkstäder och samtidigt hålla ihop relationer med barn och familj, trots att kontakten ofta är reducerad till schemalagda samtal och korta besök. Sagsjön har visserligen besökslägenheter där barn kan sova över, men det förändrar inte grundproblemet: att fängelsesystemet är byggt för män, och att kvinnor bara senare har “anpassats” in i det.

Det talas också om att Sagsjön numera tar emot fler yngre kvinnor dömda för grövre brott. Det är sant – men det är också ett bekvämt sätt att slippa prata om varför. För det är enklare att beskriva en ny klientgrupp än att diskutera de samhällsstrukturer som producerar den. Det är enklare att prata om “ökad brottslighet” än om nedskärningar i vård, socialtjänst och missbruksstöd. Det är enklare att låsa in människor än att bygga ett samhälle där färre faller igenom.

Och mitt i detta står kvinnorna själva. De som delar celler på grund av dubbelbeläggning, de som får sin integritet kringskuren av rutiner som ibland är mer till för personalens trygghet än för deras egen utveckling. De som ska “rehabiliteras” i en miljö där konflikter, trångboddhet och brist på resurser är vardag. De som ska lära sig “ansvar” i ett system där nästan allt ansvar tas ifrån dem.

Det är inte så att Sagsjön är värre än andra anstalter. Tvärtom: den har länge setts som en av de mer progressiva. Men det är just det som gör kritiken nödvändig. För om detta är det bästa vi har att erbjuda – vad säger det då om resten av systemet?

Vardagen på Sagsjön är alltså inte bara en fråga om rutiner och avdelningar. Den är en spegel av ett samhälle som gärna talar om rehabilitering men sällan investerar i den. Ett samhälle som gärna moraliserar över kvinnors brott men ogärna diskuterar de strukturer som föregår dem. Ett samhälle som gärna låser in – men sällan låser upp.

Källa: Länk

- Är Sagsjöns behandlingsprogram verksamma, eller riskerar de att bli en form av administrativ ritual?
- Hur påverkar ökade säkerhetskrav och kontrollrutiner möjligheten till självständighet och förändring?
- Kan en anstalt vara både högsäkerhet och rehabiliterande, eller är det en inneboende motsättning?

Är det inte likadant för män?

Och så all denna ordbajs:
Det är också värt att notera att Sverige i dag rör sig i motsatt riktning jämfört med många andra länder. Samtidigt som vi förlänger strafftider, minskar innehållet i verkställigheten och diskuterar mer inlåsning, har flera europeiska länder dragit slutsatsen att långtgående frihetsberövanden utan rehabilitering är kontraproduktiva. Att Sverige nu hyr fängelseplatser utomlands är i sig ett tecken på ett system i obalans, inte på styrka.

"andra länder har dragit slutsatser" men inte agerat?
sverige har väl också dragit slutsatser.

Med allt sämre läsförståelse missar man sådana saker som att "länder dragit slutsatser" vm i ordbajs som betyder inget.

Du verkar blanda ihop att ”dra slutsatser” med att faktiskt ändra politik.

Poängen var just att flera länder har agerat på sina slutsatser, medan Sverige trots samma kunskap förlänger straff, minskar innehåll i verkställigheten och ökar inlåsningen.

Att kalla det ”ordbajs” utan att bemöta sakfrågan säger mer om din läsförståelse än om texten.

Och ja, det är likadant för män. Det är därför problemet är systemiskt, inte könsbundet.

Är det inte likadant för män?

JA, var också första frågan jag ställde. Är inte deras liv lika komplexa?

Såg en dokumentär från hinseberga. Många var zigenare som höll sig för sig själva i den dokumentären.

Och så all denna ordbajs:
Det är också värt att notera att Sverige i dag rör sig i motsatt riktning jämfört med många andra länder. Samtidigt som vi förlänger strafftider, minskar innehållet i verkställigheten och diskuterar mer inlåsning, har flera europeiska länder dragit slutsatsen att långtgående frihetsberövanden utan rehabilitering är kontraproduktiva. Att Sverige nu hyr fängelseplatser utomlands är i sig ett tecken på ett system i obalans, inte på styrka.

"andra länder har dragit slutsatser" men inte agerat?
sverige har väl också dragit slutsatser.

Med allt sämre läsförståelse missar man sådana saker som att "länder dragit slutsatser" vm i ordbajs som betyder inget.

Nej, jag är läskunnig. Att dra slutsatser innebär inte att man handlar eller agerar. Det står inte i texten någonstans att någon land faktiskt ändrat sitt agerande på ett mätbart sätt.

Det jag gör kallas källkritik.

Jag ifrågasätter också meningen "att flera länder rör sig i motsatt riktning". På vilket sätt då? Genom att arbeta med ökad rehabilitering eller genom att förkorta straffen och släppa ut dom?

Jag är dessutom van att diskutera vänsterns lögner inom kriminalpolitiken.

Längre straff ger mindre brott. All vetenskap är entydig. MAn har ingen annan forskning som visar på det motsatta i andra länder. Samtliga länder vilar på samma kunskap.
Anledningen är enkel. Om man sitter i fängelse kan man inte begå nya brott.

Detta vet vänstern. Därför kör man alltid det ohederliga att "ingen blir bättre av att sitta i fängelse".

Men detta vet vi också. Det finns nämligen ingen vetenskaplig metod för att få kriminella mellan 15-28 år att upphöra med brott.
Å andra sidan slutar de oftast självmant efter 28 års ålder.

Andra länder sitter inte med någon annan kunskap.

Jag känner igen vänsterns ordbajseri om kriminalvården lång väg och här bara det stinker lång väg.

Efter att ha skrivit detta upptäcker jag i en annan tråd att du försvarar en kriminells rätt till socialbidrag efter att gripits på en flygplats med 42,000. Vad förvånad man blir