Citat:
Ursprungligen postat av
Undersnusk
Vardagen på Sagsjön kvinnofängelse är på ytan lika ordnad som ett excelark: uppstigning, sysselsättning, behandling, rast, inlåsning. Allt i en rytm som ska signalera kontroll, struktur och rehabilitering. Men under den putsade ytan finns en annan verklighet, en som sällan ryms i Kriminalvårdens broschyrer. Det är en vardag där kvinnor med ofta komplexa livsöden pressas in i ett system som är byggt för att fungera – inte nödvändigtvis för att hjälpa.
Man talar gärna om “självförvaltning” och “behandling”, som om dessa ord i sig vore lösningar. Men i praktiken innebär det ofta att kvinnor med trauma, missbruk, våldsutsatthet och psykisk ohälsa förväntas navigera ett system som knappt klarar av att hantera sina egna köer. De ska delta i program, arbeta i anstaltsverkstäder och samtidigt hålla ihop relationer med barn och familj, trots att kontakten ofta är reducerad till schemalagda samtal och korta besök. Sagsjön har visserligen besökslägenheter där barn kan sova över, men det förändrar inte grundproblemet: att fängelsesystemet är byggt för män, och att kvinnor bara senare har “anpassats” in i det.
Det talas också om att Sagsjön numera tar emot fler yngre kvinnor dömda för grövre brott. Det är sant – men det är också ett bekvämt sätt att slippa prata om varför. För det är enklare att beskriva en ny klientgrupp än att diskutera de samhällsstrukturer som producerar den. Det är enklare att prata om “ökad brottslighet” än om nedskärningar i vård, socialtjänst och missbruksstöd. Det är enklare att låsa in människor än att bygga ett samhälle där färre faller igenom.
Och mitt i detta står kvinnorna själva. De som delar celler på grund av dubbelbeläggning, de som får sin integritet kringskuren av rutiner som ibland är mer till för personalens trygghet än för deras egen utveckling. De som ska “rehabiliteras” i en miljö där konflikter, trångboddhet och brist på resurser är vardag. De som ska lära sig “ansvar” i ett system där nästan allt ansvar tas ifrån dem.
Det är inte så att Sagsjön är värre än andra anstalter. Tvärtom: den har länge setts som en av de mer progressiva. Men det är just det som gör kritiken nödvändig. För om detta är det bästa vi har att erbjuda – vad säger det då om resten av systemet?
Vardagen på Sagsjön är alltså inte bara en fråga om rutiner och avdelningar. Den är en spegel av ett samhälle som gärna talar om rehabilitering men sällan investerar i den. Ett samhälle som gärna moraliserar över kvinnors brott men ogärna diskuterar de strukturer som föregår dem. Ett samhälle som gärna låser in – men sällan låser upp.
Källa:
Länk
- Är Sagsjöns behandlingsprogram verksamma, eller riskerar de att bli en form av administrativ ritual?
- Hur påverkar ökade säkerhetskrav och kontrollrutiner möjligheten till självständighet och förändring?
- Kan en anstalt vara både högsäkerhet och rehabiliterande, eller är det en inneboende motsättning?
Jag håller med om mycket i beskrivningen av vardagen på Sagsjön, framför allt kritiken mot hur kriminalvården gärna talar om
rehabilitering, men i praktiken skär ned på just sådant som faktiskt skulle kunna göra skillnad.
Neddragningar i behandling, meningsfull sysselsättning och fungerande kontakt med omvärlden är reella problem, och de motiveras allt oftare med ”säkerhet” snarare än resurser.
Där jag däremot inte håller med är när detta ramas in som ett problem som i grunden handlar om att
fängelsesystemet är ”byggt för män” och att kvinnor därför skulle ha ”anpassats in i efterhand”. Den bilden riskerar att bli missvisande.
Mycket av det som beskrivs, begränsade besök, övervakning av kontakter med familj och barn, dubbelbeläggning, passiviserande sysselsättning och långtgående kontroll av vardagen är i dag
minst lika verklighet på mansanstalter. Det handlar inte om ett system som fungerar för män men inte för kvinnor, utan om
ett system som fungerar dåligt för intagna generellt.
När du skriver att intagna ska lära sig ansvar i ett system där nästan allt ansvar tas ifrån dem, är det en
träffsäker formulering. Men återigen:
det gäller alla. Oavsett kön är frihetsberövandet i dag ofta utformat så att individen fråntas möjligheten att fatta vardagliga beslut, ta ansvar för sin tid eller bygga upp någon form av autonomi. Det märks inte minst när
sysselsättningen reduceras till aktiviteter på förskolenivå, utan koppling till arbetsliv, studier eller faktisk rehabilitering.
Det är också viktigt att nyansera bilden av inlåsning.
Tolv timmar i cell är ingen retorisk överdrift, utan den längsta tillåtna tiden för inlåsning vid dygnsvila. Resten av dygnet består inte av fri tid, utan av schemalagd sysselsättning eller vistelse på avdelning.
Utevistelsen är som huvudregel en timme per dag. Samtidigt diskuteras politiskt att ytterligare utöka inlåsningstiderna genom tidigare låsning på kvällen och senare upplåsning på morgonen. Resultatet blir
fler timmar isolerad passivitet, inte ökad rehabilitering.
Här uppstår den verkliga motsättningen, som du delvis berör men inte fullt ut utvecklar: kriminalvården förväntas vara både
högsäker och
rehabiliterande, samtidigt som rehabiliterande inslag konsekvent prioriteras bort med hänvisning till säkerhet.
Det är inte en inneboende motsättning i sig. Andra länder har visat att det går att kombinera kontroll med återanpassning, men det blir en praktisk motsättning när
säkerhet används som svepskäl för nedskärningar.
Det är också värt att notera att Sverige i dag rör sig i
motsatt riktning jämfört med många andra länder. Samtidigt som vi förlänger strafftider, minskar innehållet i verkställigheten och diskuterar mer inlåsning, har flera europeiska länder dragit slutsatsen att
långtgående frihetsberövanden utan rehabilitering är kontraproduktiva. Att Sverige nu hyr fängelseplatser utomlands är i sig ett tecken på ett system i obalans,
inte på styrka.
Sagsjön kan mycket väl vara en av de mer ”progressiva” anstalterna. Men om detta är vad som räknas som progressivt i dag, säger det snarare något
oroande om hela kriminalvårdens riktning. Problemet är inte i första hand att systemet är byggt för män eller kvinnor, utan att det alltmer byggs för
förvaring snarare än återanpassning.