Nä, många missar sarkasm. Har också noterat det. Tror att det beror på att jag missar minspelet. Folk har lite svårt att förstå om jag skämtar eller menar allvar. Försöker minska på det.
Påverkar din autism dig i vardagen?
Om du träffar många sådana personer som sätter diagnoser på dig? Är det sådana du dejtat eller kompisar? Är det vid bråk eller tjafs eller från ingenstans?
Nej folk sätter inte diagnoser på mig. Inte vad jag vet . Jag berättar heller inte vad jag har. Ingen undrar om jag har något heller. Det kan komma fram i något mindre skämtsamt sammanhang, t ex ”nej jag är inte trevlig, jag har autism haha!”. Kompisar/kollegor, träffar inga killar.
När jag var ung och dejtade sa jag hade ADHD. (Det var det enda jag hade fått då, autism kollades aldrig eftersom jag var socialt kompetent). Orkar inte höra att jag inte alls hade det, det hade inte de märkt osv. Fast de visste ju om att misslyckades i skolan hoppade av och hamnade i missbruk. Vad är det som inte märks…?
Så det är allt. Jag tjafsar inte med andra. Jag är en vägg att tjafsa med, det är ingen idé. Det är tydligen väldigt mycket mer provocerande...? 🤨
Vill man göra mig irriterad så är det genom att stinka äcklig öl och gammal pissfylla ur munnen medan man är otrevlig. Vill inte ha med äckliga alkisar att göra, och lyckligtvis är det mest de som bråkar. Jobbigt när en sådan kommer på jobbet bara. Låter dem få som de vill så jag slipper deras odör i min näsa. Det här bevisar ändå att det går att reta upp mig . Men tjafs: nej
__________________
Senast redigerad av Mowidax 2025-12-26 kl. 19:28.
När jag var ung och dejtade sa jag hade ADHD. (Det var det enda jag hade fått då, autism kollades aldrig eftersom jag var socialt kompetent). Orkar inte höra att jag inte alls hade det, det hade inte de märkt osv. Fast de visste ju om att misslyckades i skolan hoppade av och hamnade i missbruk. Vad är det som inte märks…?
*Så det är inget jag skulle säga om det inte är relevant
Nej folk sätter inte diagnoser på mig. Inte vad jag vet . Jag berättar heller inte vad jag har. Ingen undrar om jag har något heller. Det kan komma fram i något mindre skämtsamt sammanhang, t ex ”nej jag är inte trevlig, jag har autism haha!”. Kompisar/kollegor, träffar inga killar.
När jag var ung och dejtade sa jag hade ADHD. (Det var det enda jag hade fått då, autism kollades aldrig eftersom jag var socialt kompetent). Orkar inte höra att jag inte alls hade det, det hade inte de märkt osv. Fast de visste ju om att misslyckades i skolan hoppade av och hamnade i missbruk. Vad är det som inte märks…?
Så det är allt. Jag tjafsar inte med andra. Jag är en vägg att tjafsa med, det är ingen idé. Det är tydligen väldigt mycket mer provocerande...? 🤨
Vill man göra mig irriterad så är det genom att stinka äcklig öl och gammal pissfylla ur munnen medan man är otrevlig. Vill inte ha med äckliga alkisar att göra, och lyckligtvis är det mest de som bråkar. Jobbigt när en sådan kommer på jobbet bara. Låter dem få som de vill så jag slipper deras odör i min näsa. Det här bevisar ändå att det går att reta upp mig . Men tjafs: nej
Haha, underskatta inte vad folk säger bakom din rygg! Men sådant är skit samma. Det är vad de har stake till att säga framför en som räknas.
Ja, det kan säkert uppfattas som provocerande om du inte påverkas av tjafs. Det är provocerande för många. För min del gillar jag lugn och ro, så det är en personlighet som passar mig. Jag är normalt sett väldigt fridfull.
Vi tog ungefär samma bana i livet då även om jag undvek missbruket med en hårsmån. Läste igen skolan senare. Mycket tror jag det beror på att det tog några år extra för mig att behärska det sociala. Var vad man ska säga? Rätt klumpig socialt sett som yngre. Hamnade i mycket trubbel.
Du måste ju lyckats rätt bra med att byta bana i livet som jag förstår?
Haha, underskatta inte vad folk säger bakom din rygg! Men sådant är skit samma. Det är vad de har stake till att säga framför en som räknas.
Ja, det kan säkert uppfattas som provocerande om du inte påverkas av tjafs. Det är provocerande för många. För min del gillar jag lugn och ro, så det är en personlighet som passar mig. Jag är normalt sett väldigt fridfull.
Vi tog ungefär samma bana i livet då även om jag undvek missbruket med en hårsmån. Läste igen skolan senare. Mycket tror jag det beror på att det tog några år extra för mig att behärska det sociala. Var vad man ska säga? Rätt klumpig socialt sett som yngre. Hamnade i mycket trubbel.
Du måste ju lyckats rätt bra med att byta bana i livet som jag förstår?
Nä det måste vara att man klarar av att behålla lugnet. Eller hur…?
Jag var inte socialt klumpig men blyg. Vågade bara inte prata med folk som jag inte kände. Kunde undra något men vågade inte fråga. jag bröt den där spärren för ett antal år sedan nu.
Alltså jag satt mest hemma själv för 20 år sedan också, trivs bättre med det. ändå vill folk tro att man var helt galen känslostyrd bimbo eler ngt på den riden.
Nej vill man nu stifta bekantskap med mig får man börja med att tro vad man ser framför sig. Sedan får man fortsätta vara den enda som tar alla initiativ osv .
Jag är exakt likadan nu. Ointresserad av andra människor. Känner lite mindre hat nu mot dem.