Minskad antisemitism om fler judar öppet protesterar mot Israels krig och handlingar?

Så länge Israel beskriver sig som den judiska staten och kritik mot Israel som antisemitism kämpar de i uppförsbacke. I Sverige tycks judarna väldigt kluvna och det var omöjligt med judiska centralrådet att komma med någon kritik mot Israel:
https://www.dn.se/sverige/de-svaltande-barnen-splittrar-svenska-judar/

"Församlingarna däremot har en annan roll, säger han. Inte minst genom de skrivningar som samtliga har i sina stadgar om en ”förbundenhet” till Israel."

Hur definierar vi “offerstatus” i internationella konflikter, och kan en grupp som historiskt varit offer också hållas ansvarig som förövare för senare handlingar?

Ja självklart, om det är genuint vill säga och så får du ha tålamod, förtroende bygger man inte på några dagar, det kan ta många decennier. Sen behöver fler ta avstånd från bedrägerier, pedofili och annat tjafs de håller på med. Tro fan att de är bannlysta i 109 länder som de beter sig, samt att ingen någonsin tar avstånd från beteendet.

Att det var lika mycket antisemitism innan Israel bildades. Läs Koranen, den påstår att judar är grisars och apors avkomma och det värsta av alla djur, värre än boskap.

Du gör samma tankefel igen: du blandar moralisk analys av stater med kollektivt ansvar för människor.

Ja, stater kan vara både offer och förövare över tid. Det är okontroversiellt.
Nej, det följer inte att människor, än mindre 3–6 generationer senare bär något arvsskuldsansvar för vad en stat gör i dag. Det resonemanget är inte “nyanserat”, det är bara kollektivism med akademiskt alibi.

“Offerstatus” i internationella konflikter gäller aktörer här och nu: regeringar, militära beslut, institutioner. När du börjar bokföra skuld över generationer har du lämnat folkrätten och klivit rakt in i blod-och-jord-logik, oavsett hur sofistikerad du tycker att den låter.

Historiskt lidande förklarar konflikter – det legitimerar inte att du börjar dela ut ärvd skuld som om det vore släktgårdar.

Här har du en bunt prominenta judar som redan 1948 protesterade mot hur sionisterna agerade:
https://libcom.org/article/1948-einstein-arendt-letter-new-york-times

Vi hade en grupp som protesterade i Stockholm nyligen och för det vart kallade för "odjur" av moderaternas gruppledare.

Menar majoriteten, precis som vi ser bland vanligt folk. Inte det vanliga standardsvaret bestående av en lång text av gibberish som varken besvarar frågan eller bevisar poängen. Att en av många miljoner "tar avstånd" enligt en 1000 sidor lång text med gibberish är inget att skryta om. Det borde vara normen vem du än frågar. Snarare så stödjer många beteendet. Bra försök dock.

När Israel-förespråkare slutar blanda ihop staten Israel med judars historiska lidanden i Europa för 80 år sedan, och slutar blanda ihop staten med religion, kan vi troligtvis börja föra en mer förnuftig dialog.

"Majoriteten" hörs inte oberoende av vilken sida de står på. Det jag länkade till var en kort insändare till New York Times och du ser den texten som "1000 sidor lång" behöver du nog medicinering mot din svårartade ADHD.

Bra, då är vi överens i sak, men då gäller det konsekvens.

Om det är fel att blanda ihop judars historiska lidanden med staten Israels handlingar i dag (vilket det är), då är det lika fel att kräva att judar i allmänhet ska agera moraliskt korrekt för att dämpa hat som i grunden riktas mot dem som grupp.

Antingen skiljer vi på stat, religion och människor eller så gör vi det inte alls.
Man kan inte åberopa historien selektivt, bara när den passar den egna argumentationen.

Antingen är kollektiv skuld fel alltid eller så är det inte ett argument, utan ett känsloverktyg.

Såg inte en muslim som protesterade mot slakten den 7:e oktober, tvärtom så firade man som om man vunnit VM-guld.

Ser inte riktigt anledningen varför judarna ska protestera?

Jag håller med om principen att man inte ska lägga kollektiv skuld på människor för vad en stat gör. Men då måste samma princip gälla åt båda håll i praktiken, inte bara i teorin.

Problemet uppstår när “hat mot judar” används som etikett utan att visa att kritiken faktiskt handlar om judar som grupp, och inte om Israels stat, regering, militär eller konkreta beslut. Om kritiken gäller dokumenterade handlingar (t.ex. krigföring, ockupationspolitik, blockad, bosättningar eller uttalanden från beslutsfattare) så är det inte automatiskt antisemitism, då är det politisk kritik. Att kalla det “hat mot judar” utan belägg blir ett sätt att blanda ihop kategori och ansvar, och det gör debatten ohederlig.

Samtidigt ser man ofta en annan kortblandning: när det passar dras judisk historia, identitet eller religiösa anspråk in för att legitimera statliga krav (“folket”, “löftet”, “rätten”), men när samma stat kritiseras krävs plötsligt strikt separation mellan stat, religion och människor. Man kan inte ha en modell där identitet får fungera som sköld i ena riktningen och sedan kräva total åtskillnad i den andra.

Ofta stämplas Israel-kritik som antisemitism så fort den kommer från icke-judar, oavsett innehåll, men när judiska personer framför samma kritik blir det plötsligt “legitim intern debatt” och antisemitism-kortet tystnar. Det visar att etiketten ibland används selektivt som ett sätt att avfärda budskapet genom avsändaren, snarare än att pröva argumenten i sak.