EU-ländernas hårt pumpade ambitioner att försöka "fullfölja vad USA gjorde tiodigare" samtidigt som de ändå vill ha USA (dvs Trump) med på båten, påminner om en historia jag en gång läste i en s k självhjälpsbok av en psykolog (och som alltså byggde på verkliga personer):
Annie är sekreterare på mellannivå inom ett större företag-. hennes man, som jobbar på samma ställe men på en högre nivå, rasar oavbrutet mot sin kollega Jimmy och beskriver honom som jobbig, intrigerande och en person som inte vill samarbeta riktigt. Eftersom Annie litar på sin man färgar det också hennes egen bild, hon håller med och blir själv engagerad i att försöka "avslöja Jimmy" och hans fasoner. Men en dag kommer hennes man plötsligt hem och är förtjust över Jimmy, han uttrycker sig hjärtligt och översvallande om dennes kapacitet och vill inte kännas vid att han tidigare var negativ. "Jättebra jobbat av Jimmy, nu ska vi ta hem det här!". Annie blir konfunderad, men orsaken är förstås att de båda männen nu har ett projekt på hög nivå ihop, de är inte längre konkurrenter utan har ett gemensamt game att förhålla sig till.
För Annie är det förbryllande, hon känner sig utanför - men dessutom tar hennes egen karriär stryk., Jimmy är nämligen medveten om att hon har "baktalat honom" internt på företaget, olch därför ser han till att hon inte får det jobb som var vikt för henne och inte avancerar. Annies man tar förstås Jimmys parti. Det är så business-logiken ser ut.
Annies oreflekterade steg att bara haka på vad hennes make säger, utan att fundera över bakgrunden, motsvarar litet löst Europas blinda lojalitet mot USA under Ukrainakriget - och hur man fortsätter i samma spår trots att det nu sittet nya personer i Vita huset, med en annan syn på Ryssland.