Givetvis kan man i efterhand resonera på detta sätt och komma till helt andra slutsatser. Tror att det är tuffare att hamna i den slutsatsen för de allra flesta när man har 10 st (eller vad det nu var) som tyckte att situationen gav skäl till oro som egentligen inte var akut och en på toppen som bedömer att det finns en akut fara.
Det blir liksom den allvarligaste som räknas när barns välbefinnande står på spel. En så stark vägg av argument från vården har dessutom socialtjänsten typiskt sett närmare noll förmåga att runda utan att ta så stora risker att göra fel ”åt andra hållet”. Lex lilla hjärtat har haft tydlig inverkan på handläggningen i den meningen.
Det vanligaste är nog dessutom att man låter vården själva förklara allvarligheten för domstolarna eftersom den medicinska kompetensen av naturliga skäl saknas hos socialtjänsten.
Så verkar vara fallet även denna gång, omfattande vittnesmål tyder på att det är så man fört sin talan.
Pappans totala valpighet inför mamman gör att jag förstår att man valde bort det som lösning. Det kan man givetvis ha åsikter om.
Citat:
Ursprungligen postat av
Totius
Vet inte om det är meningsfullt att posta något eftersom tråden fortfarande översvämmas av absurt nonsens på sida efter sida (av de vanliga tre). Men jag provar ett mycket kort svar för att visa principen i hur jag tänker.
Jag pratar INTE om att ”chansa” – jag pratar om en professionell bedömning av Ingrid Segerbergs hypotes. När ett tiotal läkare inklusive Lars Ekstav uttrycker en oro som INTE är akut framstår det omedelbara omhändertagandet som överdrivet.
Man hade exempelvis kunnat ordna så att Elsa flyttade hem till pappan och ge stöd från hemsjukvården under tiden som orosanmälningarna utreddes mer i detalj. Ett annat alternativ hade varit att lägga in Elsa för observation av specialistvården i Uppsala under tiden. Och så vidare.
