8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

I en brottutredning så filmas barnsamtalen och de som arbetar med barnsamtal får hela tiden feedback i sitt arbete och det granskas löpande externt.

Men när det gäller socialtjänsten och deras barnsamtal, så går det till så här och inget spelas in:

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/fick-adam-att-svartmala-sin-pappa-med-kritiserade-nallekorten

Helt fucking sinnes.

Både mamman och styvpappan är socionomer , hon jobbade som skolkurator och han som handläggare för barn och unga innan de blev heltidsassistenter till flickan , både borde vara helt medvetna om att brister kan finnas hos föräldrar inom alla delar av samhället

Ja vi vet ju vad ditt enda engagemang på detta forum handlar om, så det är klart att du landet i den slutsatsen.

Men det kan ju finnas alternativa berättelser om samma fall, nämligen föräldrarnas perspektiv på vad som hänt.

Det skulle ju exempelvis kunna finnas påhittade "brister" från socialtjänstens sida, som exempelvis att mamman borde förstått att ett läkemedel hade för låg dos.

Hon borde alltså enligt den utredande socialsekreteraren haft specialistläkarkompetens och höjt dosen på eget bevåg? Eller krävt att läkaren skulle höja dosen? Skälet är att hon skrev en 21-sidig IVO-anmälan, så hon har då bevisat att hon har en specialistläkares kompetens enligt den utredande socialsekreteraren.

Alltså ser du inte att det här är rena rama kafka-anklagelserna mot mamman?

Alltså hur sjuka är inte ni systemriddare som inte ser absurditeterna i anklagelserna mot mamman och även pappan?

Den som läst några LVU-domar ser direkt mönstret. Det här är inte unikt. Precis så här absurda anklagelser riktar socialtjänsten mot föräldrar och får tyvärr igenom LVU, med den här typen av absurditeter.

Du tycker alltså att de som är utbildade socionomer och som jobbat som skolkurator och handläggare ska uttrycka sig med orden att det är "en viss typ av människor som drabbas av detta "

Ja det är olämpligt eftersom vem som helst kan drabbas av socialtjänstens fullkomliga rättsröta.

Jag undrar vad drivkrafterna bakom den totala oviljan för somliga, framförallt inom socialtjänsten själva, att ta till sig det faktum att det inte är tillfredsställande rättsäkerhet bakom beslut gällande lvu.
Vad är det som får dem att instinktivt slå ifrån sig varje påpekande om att det kanske finns mycket mer att önska i en process där barn rycks ifrån sina föräldrar och hamnar gud vet vart.

Där de verkligen borde utreda lämpligheten är ju på HVB-hemmen, men nä, där tillåts kriminilla organisationer erhålla ersättning under tiden de rekryterar gängmedlemmar.
Det är verkligen ingen optimal ordning, det ser ju vem som helst men attityden är ju i princip att vi står ungefär mittemellan gud och människan så vi har i stort sett alltid rätt.
Ända tills vi gör fel, men då vägrar vi erkänna det och håller käften istället

De vet nog innerst inne att deras utredningar inte är rättssäkra för fem öre, men det finns andra drivkrafter än att göra vad som är rätt och riktigt som är viktigare för socialtjänstens tjänstemän. Och den värsta synden är om något barn faktiskt far illa och de inte ingrep. Det är mycket värre för dem än att ingripa felaktigt. För det senare kan man "rätta till" och lämna tillbaka barnet till föräldrarna.

Att barnet blev traumatiserat av behandlingen är helt sekundärt och är en annan historia. Finns det inga straff för fabriceringar i utredningar och vi har att göra med det synsättet så hamnar vi där vi är idag.

Lägg till den ekonomiska komponenten och att det är miljardbelopp som läggs ut på placeringar av barn så är det inte så svårt att lista ut vart vi hamnar.

Det här var ju på nyheterna idag. Familjehemsförmedlarna drar in mångamiljonvinster på barnen.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/foretaget-saljer-familjehem-och-koper-travhastar-gor-samhallet-en-tjanst

Ja den mycket skadliga prestigen som driver dem? De tål inte att ha fel och erkänner aldrig fel. De behåller hellre barn placerade än erkänner att barnen är felplacerade. Så pass illa är det.

Ja det är direkt kontraproduktiv verksamhet och bara drivhus för ännu värre sociala problem och kriminalitet längre fram.

Ja men det räcker med att svenska folket vaknar och förstår vad det är som sker bakom sekretessen, samt vad detta kalas kostar. Det är helt sinnessjuka pengar som hade kunnat gå till betydligt bättre och produktiva stödinsatser istället i familjernas egna hem i många fall.

Håller helt med. Det är härligt att se att du, Uglo mfl orkar hålla ställningarna mot allt upprepat svammel i tråden.

Om man ska hårddra det så är ju inte det största felet att omhändertagandet blev akut när situationen drogs till sin spets utan snarare att orosanmälan borde ha gjorts långt tidigare i förloppet i takt med att diskrepansen mellan den beskrivna bilden och det faktiska måendet började målas upp.

Det är tämligen enkelt att se varför domstolem bedömde som de gjorde utifrån den bild som framkommer i domarna. Tyvärr så kommer raljerandet från somliga här att fortsätta även om tydliga bevis skulle framkomma.

Soc är inte felfritt. Mänskiga faktorn kan se. Det finns säkerligen en del att förbättra när det kommer till sekretessen gentemot alla parter. Men i just detta fall så talar väldigt mycket mot mamman. Det blir nästintill religiöst när man tänker att barnet tänkte bort sin sjukdom för att hon ville hem istället för att misstänka att mamman kan ha varit en del av symtombilden.

Det som oroar mig mest är att pappan fortsatt verkar lita på mammans version fullt ut enligt artikeln i Aftonbladet.

Du hyllar alltså just nu en debattör som menar att man i ett demokratiskt land ändå kan anses skyldig, trots att en domstol har avskrivit misstanken om ett allvarligt psykiatriskt tillstånd. I vilka länder har man det tankesättet? Inte i demokratiska rättsstater.

I ett demokratiskt land gäller att man är oskyldig tills motsatsen bevisats i domstol. Här har domstolen dessutom avfärdat teorierna om MBP som först fördes fram. Jag kan inte hitta någonstans i den dokumentation som finns tillgänglig att mamman skulle visa tecken på detta, eller ens ha uttryckt något som pekar åt det hållet.

Det framstår som en helt bisarr anklagelse, precis som flera av de andra påståendena som riktats mot mamman. Den som har läst några LVU-domar och utredningar känner igen både språkbruket och logiken direkt. Det här är tyvärr inget undantag, utan ytterligare ett exempel på hur märklig LVU-processen kan bli i praktiken och varför den behöver göras om i grunden så att föräldrar faktiskt får en rimlig chans att försvara sig i domstol.

Mitt intryck är att mamman framstår som vilken annan mamma som helst i en svår situation. Hon har varit djupt orolig för sin dotter, sett hur tillståndet försämrats och slagit larm upprepade gånger utan att få gehör. Samtidigt har vården gjort fel under lång tid, något som också har erkänts. Ändå verkar domstolen inte ta in vidden av dessa misstag, utan lutar sig som så ofta mot socialtjänstens uppgifter och bedömningar.

Så frågan kvarstår: kan ni som driver den här linjen peka på någon konkret, verifierbar fakta som visar att mamman uppvisat tecken på MBP? För utifrån det som faktiskt finns dokumenterat framstår det som helt grundlöst.

Snarare borde man ifrågasätta det akuta omhändertagandet, som framstår som både felaktigt och tveksamt utifrån hur orosanmälan faktiskt var formulerad, där det uttryckligen framgick att det inte rörde sig om ett akut läge. Det här låter mer som en försiktighetsåtgärd från vårdens sida för att skydda sig själva, i kombination med en socialtjänst som överreagerade på den informationen.

När barn omhändertas enligt LVU tappar föräldrarna i praktiken kontrollen över dokumentationen, samtidigt som socialtjänsten kan styra hela narrativet. I det här fallet spärrades dessutom journalerna för mamman, vilket innebar att hon inte ens kom åt de bevis hon behövde för att kunna försvara sig.

Att det ändå blev ett reportage i Kaliber beror i princip helt på hennes egen kunskap om hur socialtjänsten fungerar och hur LVU-processen ser ut. Det kan i praktiken vara skillnaden mellan att Elsa får komma hem till sin familj eller inte. Utan tillgång till journalerna hade hon i princip stått helt utan försvar.

Det är inte värdigt ett demokratiskt land att ha en så pass allvarlig rättsprocess utformad på det här sättet.

Den bild som framkommer i domarna bygger i praktiken på den utredande socialsekreterarens anklagelser mot mamman. Det är inte helt lätt att ens följa resonemangen, eftersom den här domen, liksom många andra, kryllar av cirkelresonemang utan några som helst konkreta bevis.

Var är bevisen?

Det är inte bara den mänskliga faktorn som gör att det blir fel. Många fel begås fullt medvetet, eftersom socialtjänsten vet att domstolarna i praktiken sällan faktagranskar uppgifterna och att föräldrarna alltför sällan gör det heller.

Det finns inga tydliga konsekvenser för fel som kan skada barn för livet, samtidigt som det anses värre att missa ett barn som far illa än att ingripa felaktigt och orsaka skada. Lägger man ihop allt detta är det inte svårt att förstå vilken kultur som kan växa fram inne på socialkontoren.

Lägg därtill att allt sker bakom sekretess. Barnsamtal återges, tolkas och vinklas men spelas inte in. I stället förväntas man lita på socialsekreterarens ord. Många har dessutom inte ens en gedigen utbildning i att hålla barnsamtal, utan använder egna metoder utan förankring i forskning eller vetenskap, som tejpning och nallekort.

Det mest problematiska är att sådant ibland behandlas som bevismaterial, vilket det knappast är. Ändå ser vi gång på gång hur domstolar accepterar det som läggs fram och i praktiken stämplar det som tillräckligt, oavsett kvaliteten på utredningen.

Förstår du inte vad som händer med barn som utsätts för den här typen av trauma? I breven framgår det tydligt att hon ville hem och var helt förtvivlad. Barn i ett sådant tillstånd kan ta till ganska drastiska strategier för att hantera situationen, det handlar i grunden om att försöka överleva.

Det är därför inte särskilt långsökt att tänka sig att Elsa började äta igen som ett sätt att öka sina chanser att få komma hem till sina föräldrar.

Vi ska inte heller glömma att hon tvångsomhändertogs under sommaren, en period då hon enligt uppgifterna hade mindre problem. Att tillståndet förbättrades kan alltså lika gärna handla om säsongsvariationer och inte nödvändigtvis om att placeringen i sig gjorde henne frisk.

Det är just det här som är själva cirkelresonemanget. Ni systemriddare verkar läsa domen som om den vore liktydig med fakta. Men LVU-domar har ofta väldigt lite med faktisk bevisprövning att göra i praktiken, utan de bygger på socialtjänstens berättelse, en berättelse som i princip inte får störas.

Den förälder som försöker ta reda på vad som faktiskt står i socialtjänstens journaler riskerar i stället att anklagas för "bristande insikt", som är kanske det vanligaste cirkelresonemanget som återkommer gång på gång i barnutredningar.

Och precis samma mönster syns även i det här fallet.

Men mamman har ju fått felaktig information från vården under lång tid, det framgår svart på vitt i domen. Det är alltså inte en spekulation, utan något som faktiskt erkänts i domstol.

Ändå ser vi hur hela processen faller tillbaka på samma gamla mönster: eftersom vården saknar en självständig roll i själva utredningen, blir det i praktiken den utredande socialsekreterarens version som styr. Och vad består den av? Jo, en rad standardiserade anklagelser som återkommer gång på gång i LVU-mål. Klassiska cirkelresonemang.

Det är här det stora systemfelet blir tydligt. LVU-processen hanteras inte av medicinska experter, utan av socionomer, nämndpolitiker och domstolar som i grunden är beroende av det underlag de får presenterat. Ingen i kedjan gör en faktisk medicinsk eller vetenskaplig prövning av innehållet.

Och vem kontrollerar underlaget och styr hela showen? Jo den utredande socialsekreteraren.

I praktiken innebär det att samma person kan forma berättelsen, välja vad som ska lyftas fram, vad som ska utelämnas och samtidigt sätta ramarna för hur allt ska tolkas. Då blir rollen inte bara utredare, utan också i viss mån både åklagare och normgivare för domstolens bedömning.

Tittar man närmare på barnutredningar ser man också ett tydligt mönster: de är ofta selektiva. Fokus läggs på vissa områden som inte nödvändigtvis är relevanta ur ett medicinskt eller vetenskapligt perspektiv, men som passar narrativet. För att knyta ihop det hela används återkommande formuleringar och resonemang, sådana som känns igen från ärende till ärende.

Det är just därför det här borde granskas på djupet. För när samma typer av anklagelser återkommer i mål efter mål, börjar det likna en mall snarare än en individuell och objektiv bedömning.

Och det är en fråga som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än den får idag.

Jag rekommenderar en titt på det senaste avsnittet av uppdrag granskning så ser man svart på vitt vad som är problemet med LVU-processen ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Det som hamnar på domstolens bord är socialsekreterarens TOLKNING av vad ett barn har sagt i korta minnesanteckningar.

Kolla hur polisen gör istället, deras förhör spelas in och alla frågor och svar dokumenteras tydligt. Domstolen friar föräldern från misshandel, men socialtjänsten DÖMER föräldern ändå trots att föräldern är helt friad från brottsmisstankar.

Det är just detta ni systemriddare aldrig kan begripa. Det ni läser i domen bygger på den information den utredande socialsekreteraren lämnat över till nämnd och domstol och dennes TOLKNING av vad som hänt och berättats av exempelvis barnet. Det är inte fakta. Det är en berättelse och TOLKNING: När ska den polletten trilla ner?



https://www.facebook.com/reel/770800146114928

Jag hinner inte bemöta allt du skriver, men jag bedömer fortsatt att du inte har förståelse för grunden till anmälan. Bilden som mamman presenterar är ett typiskt mönster för den typ av problematik som hon anklagades för. En mycket insatt individ som mer eller mindre frivilligt fastnar vid en viss diagnos och manipulerar eller domderar vårdkontakter. Jag är inte överraskad att hon skrev en IVO anmälan på 21 sidor, detta är snarast förväntat vid denna typ av problematik.

Även "bristande insikt" vilket hon med all sannolikhet de facto har.

Du får tycka vad du vill, men försök se bortom dina förutfattade meningar om soc och se till fallet i sig.

Vården har gjort vissa fel men förutsättningarna att göra rätt försvårades enormt av mammans beteende och handlingar. Dessa fel bedömer jag inte ligga till grund för händelseförloppet.