8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Lisa Magnusson: Cosmic kopplas till sju dödsfall, hittills – och cheferna gömmer sig

Du menar det här journalsystemet?

En ännu värre Kafkalik mardröm är att arbeta inom vården eller socialtjänsten och möta dig…

Där kom projiceringskortet, Totius.

Jag frågade vem som levde i en kafkalik mardröm: socialsekreteraren som skrev utredningen och gick hem efter jobbet, eller mamman som fick sitt barn hämtat av polis och inte fick veta var hon var. Du svarade inte på frågan. Du flyttade i stället fokus till mig.

Men jag har aldrig mött någon socialsekreterare eller läkare i det här ärendet. Jag sitter på Flashback och läser domar, granskningar och en JO-anmälan. Om det är en mardröm för vården och socialtjänsten att någon läser deras egna handlingar och jämför dem med vad de faktiskt skrev, då säger det mer om handlingarna än om mig.

Så frågan står kvar: vem befann sig i den kafkalika situationen? Den som hade all makt och all information, eller den som hade ingen av delarna?

Ja, men de problem som du googlat fram är så högt över huvudet på dig att det är ett helt annat universum. Försök inte ens. Det har inte ett dugg med Fallet Elsa att göra.

Alla som försöker resonera med dig möter en intellektuell mardröm.

lol verkligen?

Samma jornalsystem som dräpt minst 7 pers kan inte medverkat i Elsas vanvård menar du?

Klart du anser det journalsystemet som dugligt.

Om 40% är 900 kcal så betyder det att dom 60% så som du pratat om år 1350 kcal..... så redan där föll ditt räkneexempel...

Nej, men din retorik är oduglig, du är en idiot och jag är bara intresserad av att diskutera med folk som kan sin sak. Är det svårt att förstå för dig?

Systemridderi har inte så mycket med att “resonera” att göra. Det handlar snarare om att:

1. Projicera, som du gjorde nyss. När argumenten tar slut flyttas fokus från sakfrågan till den som ställer den.

2. Lägga ut dimridåer. “Vi kan inte veta.” “Vi har inte journalerna.” Men bara när det gäller det som talar för föräldrarna. Det som talar emot dem är plötsligt “ett faktum”.

3. Läsa innantill ur domar och lagtext, utan att ta till sig ny information. Domen från juli 2025 gäller för evigt, även när Elsas egen läkare har bekräftat att vårdens siffra om droppet var fel.

4. Plocka russinen ur kakan. Samma dom är ett bevis när den talar för systemet, men måste “bevisas” när den säger att misshandelsanklagelsen var grundlös.

5. Göra ifrågasättandet till beviset. Den som inte håller med saknar probleminsikt. Den som är påläst påverkar vården. Den som klagar är i konflikt. Det finns inget svar som inte bekräftar anklagelsen.

6. Vända på bevisbördan. Det är inte myndigheten som ska visa att det fanns en påtaglig risk. Det är föräldrarna som ska visa att det inte fanns någon.

7. Avfärda varje oberoende granskning. Lex Sarah-rapporten är “bagatellartad”. Den externa granskningen saknar medicinsk kompetens. Specialistläkaren är en “kompisdoktor”. Centrum för rättvisa har missförstått. Och när inget annat återstår, får vi “invänta JO”.

8. Kalla allt man inte kan bemöta för något annat. Gish gallop, AI-hallucinationer, monolog, en intellektuell mardröm.

Så nej, Totius. Det är inte att resonera. Det är att försvara en slutsats som man bestämde sig för innan man läste underlaget.

Det är dina tröttsamma åsikter. Vi som vill gå vidare från ruta noll tänker ungefär såhär: Det som medierapporteringen helt missar är det lagstadgade ansvaret hos LSS-utföraren. Enligt LSS och patientsäkerhetslagen är personal och verksamheter skyldiga att genast dokumentera och rapportera missförhållanden till vårdgivaren. Att i efterhand – när barnet väl har omhändertagits enligt LVU – gå ut i medier och klaga på mångåriga missförhållanden i vården håller inte juridiskt. Om bristerna var så allvarliga, varför gjordes inte de obligatoriska rapporterna och Lex Sarah-anmälningarna när det faktiskt skedde?

I Elsas fall flyter föräldraansvaret och LSS-ansvaret ihop. Domstolen fann uppenbarligen ingen anledning att gå längre än basalt föräldraansvar. Men för resten av samhället är ansvarsfrågan kring LSS av fundamentalt intresse när det gäller ”välfärdsstaten”.

Mediernas klavertramp i Fallet Elsa är flerfaldigt olyckligt: 1) Det skrämmer människor från att söka vård för sina barn, 2) det spelar LVU-kampanjen rätt i händerna och 3) det lämnar barn med LSS-insatser fortsatt skyddslösa.

Barnfamiljer vågar inte söka vård – Fallet Elsa skapar oro
https://www.na.se/orebro/barnfamiljer-vagar-inte-soka-vard-fallet-elsa-skapar-oro/

Totius, du länkar till NA-artikeln “Barnfamiljer vågar inte söka vård – Fallet Elsa skapar oro”. Läs den. Ingressen säger att familjerna “känner oro, om de vågar lita på vården”. Oron gäller alltså vården, inte medierna. Och orsaken är det som hände i fallet. Föräldrar till sjuka barn har sett att en mamma som sökte vård för sitt barn, och ifrågasatte behandlingen, fick barnet omhändertaget. Det är inte medierna som skrämmer dem. Det är det medierna berättar.

Artikeln nämner dessutom att Universitetssjukhuset i Örebro nu ändrar sina uppgifter om Elsas näringsdropp, och att det kan få följder för assistansersättningen. Så din egen källa bekräftar att det var vårdens uppgifter om droppet som var fel.

Lex Sarah i LSS gäller missförhållanden i LSS-verksamheten, alltså i assistansen. Den är inte ett verktyg för att anmäla felbehandling i sjukvården. Och det viktigaste: man kan inte rapportera ett fel som ingen känner till. Enligt JO-anmälan stod det i vårdens egna journaler och i orosanmälan att droppet täckte i princip hela näringsbehovet. Felet upptäcktes först när en specialistläkare gick igenom journalerna under processen i kammarrätten, och bekräftades sedan av Elsas egen läkare. Vården själv visste inte om det. Hur skulle assistenterna ha kunnat rapportera det “när det faktiskt skedde”?

“Att i efterhand gå ut i medier håller inte juridiskt.” Det finns ingen regel som säger att kritik mot vården blir ogiltig om den inte först har anmälts via Lex Maria. Och felet har inte bara lyfts i medier. Det lades fram i kammarrätten i september 2025, av föräldrarnas ombud, och bekräftades i förvaltningsrätten av Elsas läkare.

“Det spelar LVU-kampanjen i händerna.” Den enda som pratar om en LVU-kampanj är du. Det som granskar fallet är en extern granskare, socialtjänstens egna handläggare och juristerna på Centrum för rättvisa. Kallar du dem också en LVU-kampanj?

“Det lämnar barn med LSS-insatser skyddslösa.” Barn med LSS-insatser skyddas inte genom att man lägger skulden för vårdens fel på deras föräldrar och assistenter. De skyddas av att vården gör rätt, och av att fel granskas när de upptäcks.

Och du skriver själv att domstolen inte fann någon anledning att gå längre än till det grundläggande föräldraansvaret. Domstolen tog alltså inte upp LSS-frågan. Varför ska vi andra då göra det till huvudfrågan?

Och därför måste missförhållanden GENAST dokumenteras och rapporteras enligt lagkraven för LSS. Nu har detta upprepats hundratals gånger för dig – upplever du aldrig att du blir tjatig och tröttsam?

Mediernas klavertramp i Fallet Elsa är flerfaldigt olyckligt: 1) Det skrämmer människor från att söka vård för sina barn, 2) det spelar LVU-kampanjen rätt i händerna och 3) det lämnar barn med LSS-insatser fortsatt skyddslösa.

För att gå vidare med punkt 3:
Det som medierapporteringen helt missar är det lagstadgade ansvaret hos LSS-utföraren. Enligt LSS och patientsäkerhetslagen är personal och verksamheter skyldiga att genast dokumentera och rapportera missförhållanden till vårdgivaren. Att i efterhand – när barnet väl har omhändertagits enligt LVU – gå ut i medier och klaga på mångåriga missförhållanden i vården håller inte juridiskt. Om bristerna var så allvarliga, varför gjordes inte de obligatoriska rapporterna och Lex Sarah-anmälningarna när det faktiskt skedde?

Totius, du frågar om jag aldrig upplever att jag blir tjatig. Du har just klistrat in samma inlägg för andra gången i rad, ordagrant. Men låt oss ta det en gång till, långsamt.

Angående medierna: Du skjuter budbäraren. Det är inte medierna som har fått föräldrar att tvivla på vården. Det är vården och socialtjänsten själva, genom det som hände Elsa. Medierna berättade bara om det. Och misstron är fullt befogad, efter allt som har kommit fram: en misshandelsanklagelse som domstolen avfärdade som grundlös, en siffra om droppet som var fel i vårdens egna handlingar, och en Lex Sarah-rapport från socialtjänstens egna handläggare. Om du vill att föräldrar ska lita på vården, rikta kritiken dit felen gjordes, inte mot dem som berättade om felen.

Om att rapportera GENAST: Jag har förstått din paragraf. Problemet är att den kräver en tidsmaskin.

Enligt vårdens egna journaler och orosanmälan täckte droppet i princip hela Elsas näringsbehov. Det var vad alla trodde: föräldrarna, assistenterna och vården själv. Felet upptäcktes först när en specialistläkare gick igenom journalerna under processen i kammarrätten, och det bekräftades sedan av Elsas egen läkare.

Så enligt Totius-lagen skulle assistenterna “genast” ha rapporterat ett fel som ingen kände till, i en ordination som vårdens egna handlingar beskrev som korrekt, flera år innan vården själv upptäckte det. Det är inte LSS. Det är tankeläsning.

Och när felet väl upptäcktes, rapporterades det. Till kammarrätten, av föräldrarnas ombud, i september 2025. Snabbare än så går det inte.