Är det tabu att tala om svag begåvning gällande samhällsproblem?

Finns självklart andra orsaker också men nästan 15 procent av elerverna bedöms ha så svag begåvning så de har problem att klara skolans mål.

Fint skrivet men det verkar som att det har gått dig helt förbi att antalet enkla jobb minskar och att de som konkurrerar om dessa jobb är väldigt många. Är man svagbegåvad så är man nog nästan garanterad att få ett tufft liv där man får hoppas på turen att få simpla jobb och att man inte blir ersatt av en maskin.

Förr kunde man redan som barn bli springpojke. Som du säger, det finns inga enkla jobb på det viset nu. Sedan var förra skolplanen bisarr. Hjälpte vid några tillfällen 2 barn i släkten som då var 8-9. De hade jättemycket läxor och texterna kändes akademiska. De hade redan rättstavning på engelska med svåra ord.

Man vill slå ut barn tidigt.

Ja, det känns som de lättare jobben är borta och ett relativt enkelt arbete som man kan leva ett ok men simpelt liv med är få. När jag var ung hade jag ett sådant jobb men idag är jag akademiker med ett relativt välbetalt jobb. Att vara akademiker är ju inte riktigt vad det var förr, men det har ju den fördelen att man får större makt över ens arbetsliv eftersom man har fler och bättre jobb man kan söka.

Vet inte om jag börjar bli gammal och sur, men ibland undrar jag för vems nytta som samhället utvecklas som det gör...människor drivs till att bli stressade specialiserade enheter som bor i myrstackar (stora städer) trots att mycket av detta gör att vi mår dåligt. Kanske hade ett enklare samhälle egentligen varit mer passande för vår existens.

Det har den senaste tiden kommit ett antal artiklar om ”gråzonsbarn” det vill om barn som har för svag begåvning för att klara av grundskolan och inte får behörighet till gymnasiet men samtidigt inte så svagbegåvad att de kvalar in till anpassad grundskola.

Lärare vittnar om att det är känsligt att lämna fram till föräldrar att man misstänker att avkomman har svag begåvning utan det blir att ”finna” andra anledningar och åtgärder som inte leder någon vart när man inte vågar prata om elefanten i rummet.

Detta har blivit tydligare när betyget F infördes tidigare gick dessa vidare i livet och kunde skaffa arbete efter trots sin låga studieresultat. Idag blir dess i större utsträckning än tidigare ett kostsamt samhällsproblem. Vi kan konstatera att personer utan gymnasiekompetens är överrepresenterade i arbetslösheten och lär inte minska då enklare jobb bli allt färre. Nu för man inte statistik av arbetslösas begåvning men lär vara en av flera anledningar till att man hamnar långt i från arbetsmarknaden.

Så vad göra åt detta problem? Går det att lösa då vår arbetsmarknad blir allt mer komplex och inte rymmer alla.

Och framförallt, är ämnet för känsligt för att tala klarspråk om detta i det offentliga rummet?