Vad är minst illa? Inga vänner eller dåliga vänner

Jag har på många sätt ett liv i balans. Jag har stabilt jobb, bra utbildning, ett aktivt liv, tränar och så vidare.

Men en del i mitt liv känner jag brister väldigt mycket och så har det varit under i princip hela mitt vuxna liv (är i fyrtioårsåldern nu). Jag tycker mina vänskapsrelationer känns så himla bristfälliga. Det finns ingen vän i mitt liv jag verkligen kan förlita mig på.

Det här kastar någon form av skugga över mitt liv och jag skulle gärna åtgärda problemet. Men grejen är att det inte är enkelt. I vuxen ålder är det betydligt svårare att träffa nya privata vänner än vad det var när man var ung och gick i skolan. När jag var yngre, under skolåren, hade jag alltid vänner. Jag är en person som aldrig har haft MÅNGA vänner, helt enkelt för att jag inte har haft behov av det, utan jag fördrar få men nära.

Som det ser ut idag har jag två personer i mitt liv som "nära vänner". Dessa vänskaper känns dock allt mer påtagligt bristfälliga.

Jag kan ge exempel.

Ena vännen, bekant sedan ca 15 år, känns på många sätt i grunden ganska olik mig. Hon är extrovert och statusintresserad. Jag är introvert och eftertänksam, inte statusfixerad, i alla fall inte genom ytliga attribut som hög lön, snygg bostad och dyr bil etc. Jag kan känna att hon inte är empatisk gentemot mig när jag berättar om personliga saker. Hon svarar slarvigt, är inte intresserad av att lyssna, glömmer bort stora livshändelser man berättar i förtroende. Jag har rent av varit med om att det blivit uppenbart att hon skvallrat om mina sårbarheter för en annan vän och raljerar över detta när vi träffas alla tre. Ofta i våra konversationer försöker hon ta över samtalen till att handla om sig själv hela tiden. Jag fattar att man ska lyssna också, men det är jobbigt när man inte kan berätta något för att den andra personen bara vänder allt till sig själv.

Den andra vännen har jag känt i snart 20 år. Men vi blir aldrig vänner "på riktigt". Vi umgås väldigt frekvent, jag gissar att jag är den vän hon träffar mest av alla sina vänner. Men ändå är hon i grunden kall mot mig. Hon är till skillnad från den första jag beskrev mer lik mig: eftertänksam och bra på att lyssna och ha personliga och djupa konversationer med, något jag uppskattar. Haken i den här relationen är istället att det känns som att hon i grunden inte tycker om mig. Det känns ibland som att det rent av finns ett subtilt underliggande förakt gentemot mig. Relationen känns inte varm. Trots att vi känt varandra så länge och ses varje vecka, kostade hon inte på sig ett "grattis" till mig när jag fyllde 40 år(!).

Man kan glömma bort födelsedagar, men när en annan gemensam bekant, som hon umgås med betydligt mindre än mig, fyllde år (inte jämnt) så var hon noga med att komma ihåg födelsedagen, hon sa att hon har det i sin kalender. Jag har ALDRIG fått ett grattis av henne, under hela vår 20-åriga vänskap. Ibland, som veckan innan jag fyllde 40 år, så pratade jag också om min kommande födelsedag.

Det kanske låter som en skitsak, men jag vet att andra som har riktiga vänner, så bryr sig vännerna om saker som stora födelsedagar. Och jag vet att denna vän bryr sig om andras födelsedagar, även när de inte fyller jämnt.

Men det här handlar inte om en födelsedag heller. Det är bara ett symtom i raden bland väldigt många andra. Just det där med 40-årsdagen blev lite av en droppe som fick bägaren att rinna över. Men dessförinnan har det varit en jättemängd av oräkneligt antal andra droppar som har fått mig att känna mig sårad och ifråsätta om vi ens är vänner över huvud taget trots att vi umgås på veckomässig basis. Jag kan såklart inte redogöra för varje enskild droppe här, det blir alldeles för långt.

Det cirkulerar många tankar i huvudet på mig om jag helt enkelt bara borde sätta punkt för dessa relationer, för man kan känna sig mer ensam i sällskap med människor som inte värdesätter en o dyl än att bara förlita sig på sig själv. Samtidigt är min upplevelse att det är så svårt att hitta nya vänner att jag drar mig från att sätta punkt, för resultatet kanske blir att jag blir helt utan vänner och det är tveksamt om det heller är något man mår bra av i längden.

Relationer är också sällan svartvita. Här ovan har jag beskrivit det dåliga i dessa relationer, jag känner att de brister i själva fundamentet, men ändå finns det såklart bra aspekter även i dessa relationer. T.ex. den kompisen jag berättade om sist. Vi träffas ändå regelbundet och har djupa samtal och de i sig känns givande. Men såklart kastar det en skugga över hela relationen att man känner att den andra av någon anledning inte riktigt tycker om en eller uppskattar en. Det känns som att hon har mig i sitt liv av bekvämlighet och i brist på annat, snarare än att hon faktiskt uppskattar mig. Den första vännen som jag beskrev, hon som är extrovert, kanske inte är världens bästa lyssnare, men å andra sidan känner jag inte att hon i grunden föraktar eller tycker illa om mig.

Varje högtid har jag problem med vad jag ska hitta på, ingen av dessa så kallade vänner bjuder in mig, trots att det vet att jag alltid har ångest inför vad jag ska hitta på när t.ex. nyår närmar sig.

Detta blev lite långt.

Kärnfrågan i detta är: Är dåliga vänskapsrelationer bättre än inga relationer? Särskilt om man som jag upplever det som svårt att hitta nya privata vänner.

Jag skulle också uppskatta hur ni tycker jag ska förhålla mig till dessa specifika relationer och hur jag ska hantera hela min livssituation relaterat till vänner. Ni kanske har personliga erfarenheter att dela med er av?