Citat:
Ursprungligen postat av
GhostofDemocracy
Det är något konstigt med svenska tv-traditioner som just
Kalles jul.
Till att börja med rör det sig om ett
amerikanskt tv-program, som inte ens är någon jultradition i Amerika, hur det nu bäst definieras, eller?
Detta anknyter till svenskt julfirande och svenska traditioner i allmänhet men till den amerikanska importen i synnerhet: blåa jeans, viss läskedryck, viss dryckestomte och mat, m.m.
Det amerikanska tv-programmet, med nästan människolika, halvnakna ankor, möss, syrsor, ekorrar, hundar och diverse sagor, har alltså sänts i SVT sedan år 1960?
Vissa scener har klippts bort, p.g.a. ja vadå?
Är det verkligen rimligt att SVT årligen visar ett amerikanskt tv-program, som jultradition?
Det spelar kanske ingen roll varifrån tv-programmet härrör eller gör det det, om det handlar om tänkt svensk kultur och jultradition?
Det, som spelar roll, är att
just det tv-programmet tycks få Sverige att stanna upp. Sedan 1960?
Som rörde det sig om någon viktig slalomåkare eller tennisspelare.
Jag borde egentligen inte svara, eftersom denna ledsamma debatt dyker upp varje jul, men konstaterar ändå att traditioner uppstår på många olika sätt, ibland genom inflytande utifrån. Nu är detta en jultradition, gilla det eller inte. För övrigt var det just argument som att ”detta är inte en svensk jultradition” som den gamla hatvänstern alltid använde mot det här programmet.
För egen del minns jag Kalle på julafton som en ljuspunkt under barndomen på 70-talet, i en tid då tecknad film var kraftigt censurerad i svensk TV. Amerikansk klassisk tecknad film förekom otroligt sällan, SVT:s barnredaktion var sanslöst vänstervriden och det förekom nästan bara tecknat skit från östeuropa. Innan videon fanns var vi barn som gillade tecknat så svältfödda att man nästan tittade på den tecknade vinjetten till ”Anslagstavlan” på fullt allvar. De som växt upp senare fattar inte hur bedrövligt Sverige var på 1970-talet.
Varje år gapade vänstervridna kulturkoftor högljutt om hur Kalle Anka borde tas bort och varje år tittade svenskarna troget på programmet. Det är nästan så man tror att många gjorde det som en motståndshandling, ungefär som att många idag röstar på Israel i melodifestivalen trots att de egentligen inte bryr sig om vem som vinner, bara för att jävlas tillbaka mot gaphalsarna till vänster.
Kalle Anka-hatarna borde nöja sig med nöjet att konstatera att de klassiska filmerna i programmet numera är sönderklippta närmast till oigenkännlighet, på grund av skitnödiga påståenden om att de innehöll ”farliga våldsinslag”.