Vad tycker ni om fredsförslaget, har Ryssland vunnit?

Ja alltså nu har ju USA:s hegemoni cementerats helt och fullt då Ryssland faktiskt tvingas till en fred som helt och hållet är dikterat av amerikanska intressen, och den sker helt och fullt på amerikansk nåder. Ryssland kunde inte vinna av egen kraft och blev därför helt beroende av USA:s goda vilja. Är du emot amerikansk hegemoni borde du verkligen inte glädjas åt att Ryssland nu i praktiken agerar som en vasallstat till USA genom dessa 28 punkter.

Lätt! Det finns ingen större njutning än att äga ut er Putinrunkare med fakta och logik eftersom jag, liksom många andra, ser er som Sveriges största avskum som vill öppna dörren vidöppen för Ryssland och ni har ingen respekt eller lojalitet till den västliga civilisationen som skapat ett samhälle som är starkare och bättre än någonsin tidigare i historien utan ni vill se allt det våra förfäder slagits för – frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, yttrandefrihet, osv – raseras och bli som skitlandet Ryssland. Och ni gör detta enbart för att ni vill känna er rebelliska och tuffa, inte för att ni baserar er fabläs för Ryssland och Putin på rationella och logiska grunder, och därför är det extremt skönt för själen att sätta er på plats och påminna er om vad ni är: samhällets bottenskrap vars dyrkan av Putin existerar enbart för att era miserabla liv inte är värt något och således förlorar ni inget på en mer ociviliserad och mer rutten värld, likt den Ryssland vill ha. Att få er att påminnas om detta ger en skön känsla i själen.

Däremot, det där med att Ryssland tar mark är rätt intressant. Enligt er Putinrunkare går Rysslands avancemang som tåget och Ryssland har 100% råd med ett långvarigt utnötningskrig, kanske t.o.m. i flera år framöver. Men varför är det så viktigt att få till en fred just nu på nåder av USA? Jag menar hela syftet med kriget var ju att bryta den amerikanska hegemonin i Östeuropa och nu helt plötsligt är Ryssland helt beroende av USA för att få stöd i fredsförhandlingarna. Varför ska det behövas en tredje part som Ryssland vill få bort från Östeuropeiskt inflytande om nu Ryssland ändå har den fenomenala kapaciteten att vinna en fantastisk seger i detta krig? Varför måste deras ärkefiende gå in och medla?

När ska du åka ner och växa solrosor för ditt älskade primitiva ryzzhelvete?

"Artikel 5-liknande skydd" vad betyder det ens?

För att installera en App på telefonen behöver man godkänna 5 st A4 papper av extrem lagriktig text skriven av jurister medans här har vi bara lite lösryckta citat än så länge?

Ja, det var med redan i något kompromissförslag (mellan Trump och Brysselgänget) i somras. En typisk luddig formulering utan tydligt gripbar kärna, trots att det Zelensky vill ha är idiotsäkra garantier, i stort sett juridiskt bindande för USA. Washington kommer naturligtvis aldrig att gå med på ett upplägg som skulle låsa dem vid att rycka in med eget flygvapen och egna skarpa marktrupper ifall Ukraina, England, Danmark och andra "hjälpsamma länder" som antas ha skickat truoper lyckas provocera fram en situation på randen till helt öppet krig mellan Ryssland och NATO i närheten av Ukraina. Även Biden och Blinken vägrade att ge så långtgående garantier,

Nu snackar du totalt med skit. Denna tråd startade du för lite mer än en månad sen:
(FB) Varför är dagens politiker fega med att använda fysiskt angrepp?
På detta vill du ha en världsordning där den starkes rätt råder och där du själv förespråkar att vi ska slopa internationell rätt. Så du är i allra högsta grad för krig och för att vi ska ha en världsordning där krig ska lösa internationella relationer, så du om någon är den som bör åka ner. Och återigen, vad har du att förlora? Du som arbetslös och en horknullande torsk utan vare sig kvinnor eller vänner och som lever på samhället utan att bidra med något har inget att missa här hemma i västvärlden. Seså nu, stick ner och visa att du vågar, så som du vill att våra politiker ska agera och bidra till den värld du vill leva i.

Nu tillbaka till sakfrågan. Du hävdar att Ukraina störskade upp sig och detta ledde till kriget. Vad exakt gjorde Ukraina? Var det deras NATO-ansökan? Låt mig förklara (och vi börjar med det mest uppenbara): Rysslands officiella narrativ om att kriget i Ukraina skulle vara en nödvändig försvarsåtgärd mot en aggressiv och expanderande NATO-allians kollapsar fullständigt när man lägger fram det enkla, men avgörande, historiska faktumet: Ukraina har aldrig någonsin i modern tid attackerat Ryssland. Denna sanning blottlägger omedelbart den ryska ledningens brist på legitimitet. Det är obestridligt att Ryssland, eller dess föregångare, det ryska imperiet och Sovjetunionen, har utsatts för förödande invasioner från väst, särskilt av de stora europeiska stormakterna under historien. Napoleons Frankrike 1812 och, framför allt, Hitlers Nazityskland under Andra världskriget lämnade djupa och traumatiska ärr i det ryska kollektiva minnet. Dessa historiska angrepp, även om de skedde i en tid som bär väldigt lite likhet med dagens demokratiska Västvärld och NATO, har skapat en rotad, historisk paranoia i Moskva, som Kreml effektivt utnyttjar för att motivera sin utrikespolitik. ​Men just denna historiska rädsla misslyckas totalt med att rättfärdiga attacken mot Ukraina. Ukraina, i motsats till dessa historiska aggressorer, har aldrig varit ett existentiellt hot mot Ryssland, och det har aldrig skett någon attack, kränkning eller invasion av ryskt territorium från ukrainskt håll som på något vis skulle kunna motivera den fullskaliga aggressionen 2022. Ukraina var inte utrustat för, eller intresserat av, att anfalla en kärnvapenmakt som Ryssland. Den militära uppbyggnaden Ukraina genomfört sedan 2014 var uteslutande defensiv, utformad för att försvara dess egen suveränitet från rysk-stödda separatister. ​Detta skapar en fundamental logisk brist i Putins resonemang. Om man gör en jämförelse med andra konflikter, som Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023, ser man att Israel, även om man kan ha starka invändningar mot deras efterföljande militära respons i Gaza, agerade till följd av en tydlig, förödande och oförsvarlig gränsöverskridande attack. Det fanns en omedelbar och odiskutabel händelse som startade kriget. I Rysslands fall mot Ukraina finns ingen motsvarande utlösande händelse. Invasionen var en aggressionshandling baserad på rysk paranoia, imperialism och ideologisk avsky mot Ukrainas självständighet – inte på en faktisk attack. Att hävda att Ryssland måste kriga för sin existens mot en granne som de själva hade säkerhetsgarantier med, och som de själva hade tvingat att ge upp sina kärnvapen, är därför inte bara en lögn, utan en totalt bristande och absurd logik. Ryssland är angriparen, inte offret, och den historiska frånvaron av ukrainsk aggression kommer alltid att vara det starkaste beviset mot Kremls krigspropaganda.

Ryssland hävdar att dess största orsak till att anfalla en fredlig granne är för att NATO expanderar. Men detta argument går att totalt pulvrisera och krossa hur lätt som helst. Först och främst är själva begreppet ”expansion” felaktigt eftersom det inte rör sig om en expansion utan det rör sig om överenskommelser länder emellan. Det som dock har hänt är att länder i Rysslands närhet har valt att ingå in ett försvarssamarbete tillsammans med många länder i väst, med USA som centralpunkt. Problemet för Rysslands del är att de själva är orsaken bakom denna så kallade ”expansion”, och jag ska här nedan förklara varför. Det är avgörande att förstå att NATO-medlemskap aldrig har påtvingats någon stat; det är en frivillig ansökningsprocess grundad i staters suveräna rätt att välja sina egna säkerhetsarrangemang, en princip som är grundläggande i internationell rätt och som Rysslandsjälva skrivit under genom att vara en del av FN:s säkerhetsråd. De nationer som sökt medlemskap, såsom Polen, de baltiska staterna, och senast Sverige och Finland, har gjort det som ett direkt svar på en upplevd aggression och hot från Ryssland, vilket gör NATO-utvidgningen till en konsekvens av Rysslands agerande, inte orsaken. En blick på kartan visar dessutom att Ryssland har en betydligt längre gräns mot NATO-medlemmen Finland och tidigare mot Estland och Lettland, ändå har dessa gränser aldrig utgjort ett direkt militärt hot. Det verkliga testet på Rysslands påstådda oro kom 2022 när Finland, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, ansökte om medlemskap och därigenom dubblerade NATOs landgräns mot Ryssland med över 1340 kilometer; Ryssland svarade då med relativt måttliga och rentav apatiska hot, vilket visade att det verkliga problemet för Kreml inte är geografisk närhet, utan ryska ledningens oförmåga att acceptera demokrati och suveränitet i stater som man anser tillhör den egna intressesfären. Hade NATO varit ute efter att attackera Ryssland, hade den finska gränsen varit ett logiskt och effektivt mål för "inringning", men Kremls agerande bevisar att deras "existentiella hot" är mer retoriskt än faktiskt.

​De flesta av de länder i Östeuropa som ingår i NATO är endera forna Sovjetstater (Estland, Lettland, Litauen, osv) eller ingick i forna Warszawapakten (Polen, Rumänien, Bulgarien, osv). Detta i sig är ett grovt underkännande av Rysslands internationella förtroende eftersom det innebär att länder som tidigare varit Ryssland allierade nu valt att alliera sig med deras forna fiender. Faktum är att det mest naturliga vore om alla dessa länder efter Sovjetunionens fall fortsatt ingå i en allians med Ryssland eftersom de har långt mycket starkare historiska, kulturella, politiska och lingvistiska band till Ryssland än till Västvärlden. Åtminstone när det gäller den moderna historien (tiden efter industrialismen). Men dessa länder väljer trots det att vända ryggen mot Ryssland och ingå i en allians med en främmande värld. Detta går att jämföra med att Australien och Nya Zeeland hellre skulle ingå i en försvarsallians med Kina än med England, d.v.s. att det skulle sakna all form av logik. Men i detta fall finns det faktiskt en väldigt logisk förklaring till varför i stort sett alla Östeuropeiska länder vänt Ryssland ryggen, nämligen Ryssland beteende gentemot deras grannar, både i historisk tid men också i nutid. Dessa nationer minns mycket väl vad "ryska intressen" innebar under 1900-talet, vilket manifesterades genom tvångsmässig inkorporering (Baltikum 1940), massiva förtryck, och den så kallade Brezjnev-doktrinen, som legitimt hävdade Sovjetunionens rätt att intervenera militärt i alla Warszawapaktsländer som försökte avvika från kommunismen. Specifika traumatiska historiska händelser, som krossandet av upproret i Ungern 1956, Pragvåren i Tjeckoslovakien 1968, och de ständiga hoten mot Polen under Solidaritet-rörelsen, skapade en permanent misstro. När Berlinmuren föll och Sovjetunionen kollapsade, såg dessa länder inte en möjlighet att fortsätta ett broderligt samarbete med Moskva, utan snarare en unik historisk chans att uppnå verklig suveränitet och oåterkalleligt undkomma den ryska kontrollsfären. Deras val av NATO och EU var därmed inte ett ideologiskt ställningstagande mot Ryssland, utan en försäkringspremie mot Ryssland, garanterad av Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget. Detta säkerhetsbehov har dessutom ständigt bekräftats av Rysslands agerande under 2000-talet: Kriget mot Georgien 2008 och annekteringen av territorier där, annekteringen av Krim 2014, och det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina 2022. Dessa handlingar har bevisat för länder som Polen, Lettland och Rumänien att deras rädsla var välgrundad och att NATO-medlemskap var det enda effektiva sättet att skydda deras nyvunna självständighet från en regim som explicit nekar sina grannar rätten att välja sin egen politiska och militära väg.

Artikel 5 är definierat på 5 rader på nato.int .

Om Slovakien blir angripet kan vi i princip skicka en ubåt utan att vi rent formellt hade kunnat bevisas ha brutit vår plikt. Det är onekligen märkligt underspecificerat. Antagligen för att det är från en tid då alla tog det som självklart att det skulle bli den slutliga kraftmätningen mellan kapitalism och kommunism, och om man inte gav allt så skulle man bli uppäten av vinnaren efteråt.

Ryssland har attackerat och fört direkta militära aggressioner mot Ungern, Polen, Georgien, Ukraina, Finland, Tjeckien och Slovakien sedan andra världskrigets slut 1945. De har bedrivit massmord på befolkningen i Ukraina (Holodomor), tvångsintegrering mot Polackerna före Polen blev självständigt, fört blodiga utrensningar mot folket i Baltikum och mördat miljontals minoritetsgrupper i Ryssland. Detta skulle dock kunnat bli ett avslutat kapitel och dess relationer med dess grannar skulle kunnat tina om de faktiskt visade att de lärt sig en läxa genom att först och främst komma med en offentlig ursäkt, likt det Tysklands regering gjorde efter andra världskriget. Men Ryssland har envisats med att de inte vill erkänna exempelvis Holodomor som en människoskapande katastrof, skapad av Josef Stalin för att plåga det ukrainska folket. Holodomor, svälten 1932–1933, ses av Ukraina och över 20 andra länder som ett folkmord riktat mot den ukrainska nationen för att krossa böndernas motstånd mot kollektiviseringen och den ukrainska nationalismen, med uppskattningar på mellan 3 och 7 miljoner döda. Ryssland har aktivt försökt förneka denna tolkning och reducerar det till en generell sovjetisk svältkatastrof, vilket är ett direkt hån mot Ukrainas nationella minne. Förutom Holodomor har Ryssland heller aldrig erbjudit någon formell ursäkt för massdeportationerna av hundratusentals civila från Baltikum (Estland, Lettland, Litauen) till Gulag-läger under och efter andra världskriget, eller för Katyn-massakern 1940, där tusentals polska officerare mördades av NKVD. Denna vägran att axla ansvar för Sovjetunionens brott, och istället ofta glorifiera den sovjetiska makten som en symbol för rysk storhet, har skapat en oöverstiglig mur av misstro. Men även detta skulle kunna bli överspelat om Ryssland visade att det är en ändrad nation som har fredliga avsikter. Men Ryssland har inte visat minsta tecken på att de har fredliga avsikter gentemot sina grannar genom att respektera deras territoriella autonomi och självständighet. Istället har Ryssland fört aggressiva utrikespolitiska aktioner mot Georgien och Ukraina. År 2008 invaderade Ryssland Georgien, officiellt för att skydda separatister, och har sedan dess ockuperat och erkänt de georgiska regionerna Abchazien och Sydossetien som oberoende stater, vilket utgör cirka 20% av Georgiens territorium. Dessutom har de inte heller visat några intentioner att försöka respektera internationella överenskommelser, vilket de om inte annat visat sedan 2014 i Donbassregionen, men framför allt genom att bryta mot Budapestmemorandumet från 1994. I detta memorandum lovade Ryssland, tillsammans med USA och Storbritannien, att garantera Ukrainas suveränitet och territoriella integritet i utbyte mot att Ukraina frivilligt gav upp sin kärnvapenarsenal (den tredje största i världen vid tidpunkten). Rysslands annektering av Krim 2014 och den fullskaliga invasionen 2022 är direkta och monumentala brott mot detta bindande säkerhetslöfte. Med allt detta sagt är det inte ett dugg konstigt att dess grannar söker skydd hos NATO för att freda dess gränser och nationella självständighet. Jag tror att de flesta förstår varför, men för att få de lågintelligenta Putinrunkarna att förstå så ska jag dra en liknelse: Om en kvinna blir misshandlad av sin man hon varit gift med i trettio år, och sedan åker han in i fängelse och hon passar på att lämna honom. Är det då konstigt att hon söker sig till en annan man som kan beskydda henne från honom den dagen han kommer ut? Så NATO:s så kallade ”expansion” är helt och hållet Rysslands förtjänst. Att sedan Ryssland försöker ljuga om att dessa länder enbart valt NATO för att de blivit mutade av USA är inget annat än en ren lögn där man helt och håller bortser från Rysslands eget ansvar över att de gjort sina grannar osäkra.

Men nu kommer det mest intressanta i detta, nämligen att argumentet om ”NATO:s expansion” inte stämmer när det kommer till Rysslands krigsföring. Hade Ryssland på allvar varit rädda för NATO hade de redan före 2004 inlett militära aktioner mot länder i deras grannskap, inte minst Baltikum som blev medlemmar av NATO så sent som 2004. De hade troligtvis återtagit kontrollen över dessa länder runt millennieskiftet och gjort som de gjort med Belarus och centralasiatiska länderna, och mer eller mindre skapat vasallstater i Baltikum. För då hade de både den militära kapaciteten att göra detta, men också, om de nu seriöst var oroade för NATO:s expansion, ingenting som kunde stoppa dem. De hade också stöttat separatistgrupper i exempelvis Litauen, men det gjorde de aldrig. Faktum är att under 1990-talet, då Ryssland var militärt och ekonomiskt svagt, kunde de ha utnyttjat den interna instabiliteten i Baltikum som fanns efter Sovjetunionens fall, men valde att avstå. Att de lät Baltikum ansluta sig till NATO 2004, trots Putins växande makt och ökade retorik, bevisar att tröskeln för att starta ett fullskaligt konventionellt krig mot en stat skyddad av Artikel 5 var och förblir alldeles för hög. Om det existerade ett direkt militärt hot från NATO mot Ryssland skulle de dessutom ha fokuserat sina begränsade resurser på att förstärka sina nordvästra militärdistrikt och Östersjöflottan, inte att dekapitera en icke-NATO-stat i söder. Också idag kan man tydligt se att Ryssland ljuger om att NATO är deras största hot, och det ser man om man använder sig av gammal hederlig logik (något som i och för sig är svårt för lågintelligenta Putinrunkare). Om nu NATO var Rysslands värsta skräck, varför tog de då trupper från gränser till Baltikum och använde dem i Georgien och sedermera också Ukraina? Före den fullskaliga invasionen i februari 2022 hade Ryssland betydande militära tillgångar, inklusive delar av 6:e och 20:e gardesarméerna, stationerade i närheten av de baltiska staterna. När Ryssland inledde invasionen omplacerades stora delar av dessa styrkor, inklusive många av dess bäst utrustade enheter, till striderna i Ukraina, vilket i praktiken lämnade NATOs frontlinje i norr avsevärt nedprioriterad och militärt uttunnad. Varför skickade de inte mer militära medel och styrkor till Belarus innan 2022, då Belarus har en lång landsgräns mot NATO (Polen, Lettland och Litauen)? Och varför sätter de inte in större militära styrkor längst den finska gränsen nu när Finland blivit medlemmar i NATO? Även efter Finlands NATO-inträde har den ryska militära responsen i praktiken varit symbolisk, mestadels bestående av äldre utrustning och begränsade truppförflyttningar, vilket står i skarp kontrast till den massiva mobilisering som krävdes för att attackera Ukraina. Egentligen behöver jag väl inte förklara detta vidare utan man kan enkelt konstatera att Putin inte heller tycker att NATO är ett så stort hot med tanke på att han förflyttat trupper till ett land som inte är medlemmar i NATO. Dessutom, man kan säga mycket om Putin. Han är en äcklig människa som jag hoppas brinner i helvetet den dagen han dör (bara Gud kan döma). Men en sak är han inte: ointelligent. Han är väldigt uträknande i allt det han gör och han har alltid haft en enorm förmåga att kunna dupera sin omgivning väldigt väl, exempelvis genom att göra Västeuropa beroende av rysk gas och olja genom strategiska långtidskontrakt och infrastrukturprojekt som Nord Stream. Hur i helvete skulle en man som var så uträknande inte kunnat räkna ut att kriget i Ukraina faktiskt skulle leda till att fler länder i dess närhet skulle ansluta sig till NATO? Detta visste han om. Putin har själv uttalat sig i det förflutna att han inte ser på Ukrainas NATO-medlemskap som ett direkt hot utan snarare som ett problem om militär infrastruktur placeras där, vilket indikerar att hans verkliga oro inte är en invasion från väst, utan snarare Ukrainas förlust av rysk kontrollsfär och dess integration i den demokratiska västvärlden. Kriget var alltså inte en försvarsåtgärd mot NATO, utan en offensiv för att förhindra Ukrainas oberoende val. Så därför är argumentet om att NATO expanderat så extremt fel på så extremt många plan, då det ryska agerandet konsekvent motsäger deras egna påstådda motiv.

Ett av de starkaste bevisen mot Rysslands påståenden är deras eget beteende gentemot Ukraina före invasionen. I december 1994, efter Sovjetunionens fall, undertecknade Ryssland, USA och Storbritannien det så kallade Budapestmemorandumet. I utbyte mot säkerhetsgarantier gick Ukraina med på att ge upp sin kärnvapenarsenal, som då var världens tredje största, bestående av cirka 1 900 strategiska kärnstridsspetsar och tillhörande missilsystem. Ryssland lovade i avtalet att respektera Ukrainas oberoende, suveränitet och territoriella integritet och att avstå från att använda våld eller hot om våld. Memorandets syfte var att garantera en fredlig övergång och demilitarisering av en av de största kärnvapenägarna, vilket var en monumental seger för det globala icke-spridningsregimen (NPT). Från Ukrainas sida var detta ett enormt förtroendekapital som gavs till stormakterna, grundat på förhoppningen om en ny era av internationell rätt och säkerhet. Ryssland, genom att bryta mot detta avtal, har inte bara skadat Ukrainas säkerhet utan också underminerat hela det globala icke-spridningssystemet. Genom att annektera Krim 2014 och inleda det fullskaliga invasionskriget 2022 har Ryssland visat att skriftliga säkerhetslöften från en stormakt är värdelösa när de kolliderar med imperiala ambitioner. Detta skickar en tydlig och farlig signal till stater världen över – särskilt till "tröskelländer" som Iran, Japan, Saudiarabien och Sydkorea – att den enda pålitliga garantin för en nations överlevnad och säkerhet är att behålla, eller utveckla, egna kärnvapen. Denna handling av cynism ökar risken för global kärnvapenspridning exponentiellt, vilket är en direkt och oåterkallelig skada på den internationella ordningen som Ryssland har åstadkommit. Genom att invadera Ukraina 2014 och 2022 har Ryssland brutit mot alla dessa åtaganden. Detta visar inte bara att Ryssland är villigt att ignorera sina egna internationella löften, utan det bevisar också att den ryska statens handlingar, och inte Natos utvidgning, är den verkliga källan till regional osäkerhet. Ryssland attackerade inte ett land som de kände sig hotade av, utan de attackerade ett land som de själva hade lovat att skydda i utbyte mot att landet gav upp sina kärnvapen, och vars geografiska läge i sig inte utgjorde något omedelbart militärt hot. Denna handling är inte bara ett brott mot folkrätten och FN-stadgan, utan utgör också ett sällsynt och cyniskt svek mot en av de mest grundläggande principerna för internationell stabilitet. Kriget i Ukraina är därmed inte resultatet av ett NATO-hot, utan av Rysslands medvetna beslut att riva upp internationella avtal och använda militärt våld för att uppnå en utrikespolitisk agenda baserad på intressesfärer och imperiala nostalgier. Det är ett svek som avslöjar den verkliga naturen av Rysslands utrikespolitik som opportunistisk, aggressiv och totalt respektlös mot sina egna skriftliga åtaganden, och som har långtgående konsekvenser för global säkerhet långt bortom Ukrainas gränser.

Och exakt hur är NATO ett hot mot Ryssland? NATO har aldrig attackerat Ryssland. NATO har aldrig hotat Rysslands territorium. Och NATO har aldrig uppvisat några som helst tecken på att de skulle vilja ha något med Ryssland att göra över huvud taget, frånsett kanske som medlem en gång i tiden (på 1990-talet). NATO är en försvarsallians, inte en anfallsallians, och detta är inte bara en retorisk formulering utan kärnan i dess grundläggande dokument, det Nordatlantiska fördraget. Alliansens mest kända artikel, Artikel 5, handlar uteslutande om kollektivt försvar: en attack mot en medlem anses vara en attack mot alla, vilket utlöser en skyldighet att bistå den angripna parten. Det finns ingenting i NATO:s stadgar som säger att om ett NATO-land attackerar ett icke-NATO-land måste alla NATO:s medlemmar delta i en sådan invasion. Faktum är att fler NATO-länder har gjort militära attacker på grannländer, inte minst Turkiet och USA, utan att NATO blandat sig i. Exempelvis utförde Turkiet en invasion av norra Cypern 1974, och USA har genomfört en rad militära interventioner, utan att Artikel 5 eller NATOs kollektiva styrkor aktiverades för att understödja dessa offensiva operationer. Alliansen har inga mekanismer för att tvinga medlemsstater att delta i offensiva krig som de inte själva ställt sig bakom. Så om vi låtsas att Polen skulle få för sig att anfalla Belarus (vilket de aldrig gjort trots att de har kapaciteten till det) så skulle inga andra NATO-länder ha krav på sig att delta i en sådan konflikt. Tvärtom skulle en sådan attack strida mot alliansens principer, och om Belarus skulle attackera Polen tillbaka, är det bara i försvaret av Polen som Artikel 5 skulle kunna utlösas. NATO har därför aldrig varit ett hot mot Ryssland annat än på det ideologiska planet, som en framgångsrik modell för liberal demokrati och marknadsekonomi som Ryssland fruktar ska sprida sig till deras grannskap. Men detta var ändå under det kalla kriget och sedan dess har NATO knappast varit aggressiva vid Rysslands gränser. Det är faktiskt först nu som NATO på allvar börjat stärka gränser mot öst genom att upprätta Enhanced Forward Presence (EFP)-styrkor i Baltikum och Polen, och genom att koordinera det militära stödet till Ukraina, men det beror i synnerhet på att Ryssland anfallit Ukraina. Hade de aldrig gjort det är det föga troligt att NATO skulle agerat som de gör; i själva verket har NATO under lång tid fram till 2014 försökt bygga partnerskap med Ryssland, vilket inkluderade Nato-Rådet och inbjudningar till gemensamma övningar, men det var Ryssland som systematiskt nedmonterade dessa relationer. Detta måste också Putin ha förstått skulle bli ett resultat av kriget i Ukraina. För om man fyllt 5 år och inte är lågintelligent (vilket Putinrunkarna är) förstår man att ett anfall mot Ukraina, en suverän nation, skulle leda till ökad militär närvaro och djupare allianser från NATO i Rysslands omedelbara närhet, i länder som Polen, Baltikum, och särskilt Finland. Med tanke på att Putin knappast kan klandras för att vara ointelligent – vilket bevisas av hans långsiktiga manipulativa strategi att utnyttja Västeuropas energiberoende – är det helt osannolikt att han inte skulle förstå detta. Den logiska slutsatsen blir att Putin medvetet accepterade en stärkt och utökad NATO-närvaro som en konsekvens av invasionen. Detta bevisar i sin tur att hans primära motiv inte var att skydda Ryssland från ett påstått NATO-hot, utan att förhindra Ukrainas suveräna väg mot väst och etablera en rysk kontrollsfär. Om NATO verkligen vore ett existentiellt hot, skulle Putin aldrig ha förflyttat det strategiska fokus och de militära resurserna från gränsen mot NATO-länderna till Ukraina, och än mindre ha utlöst den finska och svenska NATO-anslutningen, vilket är den största geopolitiska förlusten för Ryssland i modern tid. Kriget i Ukraina är därmed inte ett försvar mot NATO, utan ett självförvållat strategiskt misstag som har stärkt just den allians som Ryssland påstår sig frukta.

Det kanske bästa argumentet för att Putin inte är rädd för NATO är väl egentligen det enkla faktum att Ukraina inte är medlemmar av NATO, och det fanns ingenting som tydde på att Ukraina skulle bli en del av NATO någon gång inom den närmaste framtiden. Varken Turkiet eller Ungern skulle troligtvis godkänt Ukraina som NATO-medlemmar om de väl hade kommit på tal eftersom dessa länders äckliga ledare har tysta allianser med Putin, och de använder sina vetorätter för att främja sina egna, ofta Rysslandsvänliga, intressen. Denna interna oenighet inom NATO hade i praktiken skapat en långsam kvarn som sannolikt skulle ha förhindrat Ukrainas inträde i decennier framöver, även om processen formellt hade inletts. Dessutom, även om Ukraina hade beviljats en Membership Action Plan (MAP), är processen utdragen och hade krävt omfattande institutionella reformer. Före 2022 fanns det inget akut tryck från vare sig Kiev eller Washington att forcera fram ett medlemskap. Så om detta vore det starkaste argumentet, varför gav de sig på Ukraina innan de ens inlett en NATO-process? Svaret är ganska enkelt: Det har aldrig handlat om NATO eller dess så kallade expansion, utan detta krig handlar om något helt annat. Krigets timing pekar tydligt på att Putins verkliga motiv var kopplade till Ukrainas framgångsrika demokratiska och nationella utveckling efter Euromajdan 2014. Ukraina hade under åren fram till 2022 börjat närma sig Väst i termer av politiska och ekonomiska reformer, uppvisade en växande nationell identitet som alltmer avvisade rysk dominans, och utvecklade ett allt starkare militärt samarbete med västliga stater genom utbildning och materielköp.

Vill ingenting. Att den internationella världsordningen inte gäller längre är inget jag kan rå för. Jag förklarar bara hur världen ser ut objektivt. Fritt från fantasier som du och andra svenska politiker för fram. I händelse av konflikter är jag för fred. Svårare än så är det inte. Du däremot vill elda på och kasta mer pengar och bränsle. Så nej, det är du som ska åka ner, inte jag.

Ja, vad gjorde Ukraina? Tänk på den du. Att öppna famnen för NATO-infrastruktur i ett land där Ryssland har territoriella dispyter med det landet, med dess historiska och kulturella koppling, med den stora ryska minoritetsgruppen, är givetvis ett hot. Ryssland accepterade inte detta, reagerade, fick NATO att inte ta in Ukraina i "värmen" eller ens införa flygförbudzon, just för att Ryssland är för starka och har makt i den regionen.

Nu kom den igen. "Suveräna rätt att..." Det finns ingen suverän rätt att bli medlem i en krigsallians om en allt för stark part motsäger detta. Svårare än så är det inte. Sen får du pladdra bäst du vill.

Ingen bryr sig om länder som Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien gått med i NATO. Inte minst Ryssland. Även om Putin gärna hade sett Warzawapakten och Sovjetunionen anno 2025, så är han pragmatisk och förstår att de förlorade kalla kriget. Hade Ryssland av någon konstig anledning ritat en röd linje för finskt NATO-medlemskap, så hade Finland idag inte varit NATO-medlemmar.

Buhuhuhu cry me a river.

Ukraina förlorar. Ryssland får ett fredsavtal serverat på silverfat av självaste USA. EU bölar och får sitta på åskådarläktaren. Sverige får inte ens plats på den åskådarläktaren.

Fortsätt skriv romaner. Jag älskar att ödsla din tid.

Bra att du erkänner. Precis samma skit som de säkerhetsgarantier Ukraina har sen tidigare.

Jävla tur ukraina tackat nej redan.

Du vet att det inte blir nåt va?