Rationellt självmord

Fast vi har inget behov av de där sakerna i sig själva. Vi strävar bara efter en ny upplevelse om vi inte är nöjda med den nuvarande situationen, d.v.s. om vi inte trivs.

Om vi vore tillfredsställda som det är så skulle det per definition inte finnas någon anledning eller motivation att ändra på något, att sträva efter något. Vi kan alltså bara sträva efter något för att slippa ifrån en situation som vi inte trivs med.

En stor del av filosofihistorien bygger på idén att människan kan drivas av överskott snarare än brist: nyfikenhet, skaparglädje, kärlek, lek, kreativitet och strävan efter excellens. Det är därför fullt möjligt att förbättra sitt liv utan att det innebär att man varit missnöjd med det man redan hade.

Jag älskar mitt hem men så här i sommartider så lockar naturen, bad och utflykter.
Precis som jag är supernöjd med mitt jobb som består i utveckling och forskning, nyfikenhet är en av sakerna som driver mig att pröva nya lösningar.

Osv.

Att någonting lockar betyder att du har ett begär efter det, och får man inte utlopp för sina begär så lider man. Hur hade du känt om du ständigt varit förhindrat att åka på utflykter? Fortfarande utmärkt eftersom du älskar ditt hem? Knappast, du åker inte på utflykter eller söker nya lösningar i ditt jobb för att det utgör ett plus i kanten på en redan komplett tillvaro. Du gör det för att du skulle bli frustrerad av bristen på variation om du inte gjorde det, d.v.s. för att hålla lidandet borta.

Arthur Schopenhauer ligger nära ett sådant synsätt, där människan ständigt drivs av ouppfyllda begär. Men det finns många filosofer som skulle invända.

För Nietzsche är människans drivkraft inte främst att fly från obehag utan att uttrycka sin skaparkraft, övervinna sig själv och växa. Att skapa konst, forska eller anta en utmaning behöver inte bottna i brist, utan kan vara ett uttryck för livskraft.

Samma invändning finns i modern psykologi. Inom självbestämmandeteorin, utvecklad av Edward Deci och Richard Ryan, visar decennier av forskning att människor inte bara motiveras av att minska obehag. Vi drivs också av inneboende motivation – nyfikenhet, lust att lära, känslan av kompetens, autonomi och samhörighet. Små barn utforskar världen långt innan de kan sägas vara missnöjda med den. De utforskar därför att utforskandet i sig är motiverande.

Dessutom finns forskning som visar att människor ofta söker utmaningar just när de mår bra. Vi väljer aktiviteter som kräver ansträngning och koncentration inte för att fly från ett missnöje, utan därför att de upplevs som meningsfulla och engagerande.

livet kännetecknas av en inneboende strävan att bevara och förbättra sina förutsättningar, snarare än av en inneboende vilja att fly från missnöje. Detta gäller såväl för växter som högre däggdjur.

Det enda som upplevs som meningsfullt och engagerande är sådant som får oss att må bättre, för det är det enda vi någonsin bryr oss om. Att det enda vi faktiskt är intresserade av är vårt eget välmående är ett odiskutabelt faktum. Vi kan bara göra något för att det känns bättre än att inte göra det.

Vilket inkluderar att tillfredsställa våra biologiska behov. Vi måste tillfredsställa våra behov för att kunna må bra. Vi utforskar alltså inte på grund av att utforskandet i sig är motiverande, utan för att tillfredsställandet av vårt behov att utforska är motiverande.

Att inte tillfredsställa sitt behov känns inte bra. Och vi vill inte att det inte ska kännas bra. Det är alltså det att det inte känns bra som motiverar oss att tillfredsställa vårt behov. Eftersom det känns bra först när behovet är uppfyllt så är det inte denna känsla som motiverar oss att tillfredsställa behovet. Vi motiveras nämligen alltid bara av den känsla vi har i nuet.

Jag skulle nog säga att det är frågan om en större procentsats. Väldig mycket blir svårare i livet efter 30 och speciellt ensamhet kan enkelt bli permanent då det bara blir svårare och svårare att skapa meningsfulla kontakter när många är ovilliga och skeptiska mot personen. Till och med terapeuter låter bli att hjälpa folk som är HELT utan sociala relationer då det ofta ses som en omöjlig sits. Kanske välfärdstjänster kunde hjälpa de som inte självmant kan skapa meningsfulla sociala kontakter, men det krävs väldigt mycket resurser (ordnade, garanterade aktiviteter med och engagemang med andra) och väldigt få skattebetalare är villiga att betala för ett sånt system.

Själv tycker jag att det inte behöver finnas någon vettig orsak att fortsätta leva, oavsett om man har plågor eller lever i eufori. Vill man inte existera så ska man inte behöva det, men kan ju tycka att det är lite överdrivet så länge man är i relativt gott skick, kan unna sig njutningar och lever i ett fungerande samhälle.

Precis, man ska inte tvingas till att leva trots att man inte vill. Livet är orättvist och vissa sjukdomtillstånd går inte att bota.
Och de människor som har oturen att drabbas ska såklart få samhällets stöd kring dödshjälp.
Det är bara inhumant att tvinga en mycket sjuk människa att leva.

"det enda vi bryr oss om är vårt eget välmående" kallar du ett odiskutabelt faktum. Men detta är omdiskuterat inom både filosofi och psykologi. Aristoteles, Nietzsche, Viktor Frankl och modern motivationsforskning utgår från att människor också drivs av nyfikenhet, kompetens, relationer, mening och självförverkligande – inte enbart av en önskan att minska obehag.

du blandar ihop två olika saker: orsaken till ett beteende och den känsla som kan följa av beteendet. Att en handling upplevs som belönande betyder inte att syftet med handlingen är att undanröja ett obehag. Ett barn som spontant leker eller utforskar gör det inte därför att det lider av att inte utforska, utan därför att utforskandet i sig aktiverar ett evolutionärt utvecklat motivationssystem.

Evolutionsbiologiskt är det svårt att reducera allt till missnöje. Naturligt urval har gynnat organismer som proaktivt utforskar, lär sig och tar vara på möjligheter innan någon brist uppstår. En fågel bygger bo innan äggen finns där. Ekorrar samlar föda långt innan svälten inträder. Människor sparar pengar och utbildar sig för framtiden. Dessa beteenden handlar inte främst om att fly från ett aktuellt obehag, utan om att förbättra framtida förutsättningar.

Samma sak gäller frågan om mening. Om all motivation reduceras till välmående blir mening bara ett annat ord för en behaglig känsla. Men forskning visar att människor ofta är beredda att uthärda smärta, uppoffringar och lidande när de upplever att det finns ett meningsfullt syfte. Viktor Frankl byggde hela sin existensfilosofi på detta, modern forskning skiljer mellan lycka (hedoniskt välbefinnande) och mening (eudaimoniskt välbefinnande). Vi söker alltså inte bara det som känns bäst för stunden, utan också det vi uppfattar som värt att leva för – även när det kostar.

därför är det mer rimligt att se människans motivation som bestående av både undvikande av negativa tillstånd och sökande efter positiva möjligheter. Att reducera all motivation till missnöje blir en alltför snäv modell för att fånga hur människor – och många andra organismer – faktiskt fungerar

Poängen jag gör är inte att självmord skall förbjudas hur det nu skulle gå till. Jag är för dödshjälp i vissa fall tex.

Min poäng är att när någon är självmordsbenägen så är det svårt, förmodligen omöjligt att själv veta om man är rationell eller om man hamnat i en djup depression, psykos eller ångest.

Det rationella blir helt enkelt att ta hjälp utifrån för att kunna förstå varför man reagerar som man gör.
Sedan kan lösningen vara olika, jag vet att inte alla kommer lyckas få hjälp.

Ensamheten du tar upp är ett bra exempel. Här borde man hjälpa människor innan det går så långt som du beskriver. Det rationella är att upptäcka problem och försöka lösa dem så tidigt som möjligt.

Det är fysiskt omöjligt att göra något som inte känns bra att göra i stunden, eller åtminstone känns bättre än alternativen. Det är den enda motivationen vi i grund och botten har. Den enda mening som någonting i grund och botten har. Om du ställer dig frågan varför du gör något så kommer du oundvikligen fram till svaret att det i slutändan bara handlar om att det känns bra.

Fråga dig själv varför du bryr dig om någonting, varför du finner det värt att sträva efter ett meningsfullt syfte, varför du är beredd att utstå lidanden och uppoffringar. Det enda svaret du kan komma upp med är att det känns bättre än att inte göra det. Det är den enda motivation vi har för att göra något, det enda syfte vi har för att göra något.

Du för ett cirkulärt resoneman. Du definierar all motivation som "det som känns bäst", och då blir slutsatsen sann per definition.
Men det är inte samma sak som att ha visat att det faktiskt är så.

Dessutom blandar du ihop motiv med känslor. Människor väljer ofta det som känns sämst i stunden därför att de drivs av kärlek, ansvar, nyfikenhet eller mening. Att något upplevs som värt att göra är inte detsamma som att det känns behagligt att göra det.

Modern psykologi skiljer också mellan hedoniskt välbefinnande (att må bra) och eudaimoniskt välbefinnande (att leva meningsfullt). Om all motivation bara handlade om att maximera välbehag skulle det vara svårt att förklara varför människor frivilligt väljer uppoffringar, lidande och stora utmaningar när de upplever dem som meningsfulla.

Sedan vill jag bara påminna om ditt första inlägg:
”Det är alltid bättre för en medveten varelse att inte existera än att existera.

Det enda som driver oss i livet är att undvika lidande. Det är det absolut enda syftet med någonting vi gör. Till och med roliga saker gör vi bara för att undvika lidande, inte för att de är roliga utan för att vi mår dåligt av att inte göra dem.

Vi strävar alltså hela tiden bara efter att komma så nära ett tillstånd helt fritt från lidande som möjligt, d.v.s. det tillstånd man befinner sig i när man inte är medveten om någonting.

Alla som dör vinner alltså på att göra det. De uppnår till slut det tillstånd som de eftersträvat hela livet.”

Som sagt inkonsekvent och en alltför primitiv analys.

Att människor väljer det som känns sämst i stunden är inte bara ett falskt påstående utan ett direkt ologiskt sådant.

Varför skulle man någonsin välja ett alternativ som känns sämre än ett annat? Om man väljer ett alternativ som går i linje med ens drivkrafter så innebär det per definition att man väljer det alternativ som känns bäst.

Om det kändes dåligt att göra någonting utifrån kärlek, ansvar, nyfikenhet eller mening så skulle man naturligtvis inte göra det. Det skulle inte finnas någon anledning att göra det.