Om man vågade vara sig själv i alla situationer.

Jag tycker inte att det är så självklart när man är "sig själv" tillsammans med andra.

Jag började fundera på det här för några år sedan när jag umgicks i väldigt olika kretsar. Så stod jag och snackade med en från krets X när en annan som jag kände från krets Y kom fram och hälsade. Och jag tänkte "Jäklar, vem ska jag vara nu?" Jag blev medveten om att jag visade rätt olika personligheter beroende på umgänget. Olika delar av mig själv.

Det handlar inte om något avsiktligt, utan om att jag helt enkelt ändrar mig lite beroende på omgivningen. Så länge jag inte känner att jag måste anstränga mig för att "bli" någon annan tycker jag att det är helt OK.

Sen finns det ändå tillfällen när jag anstränger mig även om jag känner att jag då inte riktigt är mig själv. På en del arbetsplatser har det varit nödvändigt, framför allt med kollegor som jag har tyckt varit knepiga. Jag skule aldrig ha umgåtts med dem privat, men har man dem på jobbet måste man se till att det funkar. Utan att för den delen göra alltför mycket våld på sig själv. En balansgång.

Andra tillfällen när det är OK att anstränga sig är när jag t.ex. träffar kallpratande grannar. Såna relationer som egentligen inte betyder något, och som man kan undvika om de känns alltför jobbiga. Där kan jag lika gärna säga i alla fall något neutralt om de ska gaffla om det "fina" (dvs. äckelvarma) vädret, etc. Lite handlar det om vanlig hyfs. Att inte alltid vara "sig själv" om det skulle ske på bekostnad av andra, och spelar mindre roll i det egna livet.

Så: jag tror att man kan ha olika roller/personligheter i olika omgivningar där man ändå känner att man är sig själv. Det man ska undvika är att hela tiden spela en roll, att känna att man går emot den man vill vara.

Hur är man inte det

Du har helt rätt, men jag tror att det är svårt att nå den insikten när man är ung. Själv är jag excentrisk på vissa sätt och får helt enkelt acceptera att jag inte alltid kan vara öppen med mina åsikter och mitt privatliv. I slutändan måste man trots allt vara praktisk och se till att livet går ihop.

Drivkraften att skapa sin egen identitet kan vara både mycket positiv och mycket negativ. Ibland kan man få en fix idé att man ska vara på ett visst sätt. Själv var jag t.ex. lagd åt det nazistiska hållet när jag var ung. Det i sig själv ledde inte till någonting positivt, men när jag bestämde mig för att bli en tvättäkta alfahanne flera år senare förbättrade det mitt liv radikalt.

Det är också lätt att inte ta detta på så stort allvar när man redan har lyckats skapa barn. Det innebär att man är tacksam även för sina misstag, för utan misstagen hade trots allt ens barn inte existerat.

På vilket sätt är du snäll mot folk? Hur kastar de skit i ansiktet på dig? Du verkar inte vara den snälla typen när man läser dina inlägg på Flashback, så jag blev ganska nyfiken nu.

Haha.

Det får väl vara ett mysterium för dig då om du nu inte kan se det själv.

Borde du inte försöka motbevisa mig när jag säger att du inte verkar vara särskilt snäll? För det är trots allt inte särskilt snällt att inte tillfredsställa min nyfikenhet .

Det börjar med att du är sann mot dig själv. Vem är jag? Sen utvecklar du och försöker vara dig själv i alla situationer. Inte alltid man faktiskt kommer på vem man är alla gånger. Kan ta lång tid och så utvecklas man genom livet.

Jag kunde inte bry mig mindre om din nyfikenhet

Om du vågade detta skulle ni växa och må mycket bättre, samt att det är jävligt viktigt att aldrig kompromissa med den vidriga dumma massan. För den dagen ni gör det har ni förvandlats till ett kryp.

Tyvärr vilar frågans utgångspunkt på en implicit och i grunden ohållbar premiss: föreställningen att det skulle vara möjligt att inte vara sig själv. En sådan möjlighet är logiskt och existentiellt utesluten.

Det man istället kan tala om är inte en binär skillnad mellan att vara sig själv och att inte vara det, utan en dynamisk variation i hur jaget manifesterar sig under olika psykiska och emotionella tillstånd... tillstånd som kan vara mer eller mindre gynnsamma, begränsande eller frigörande i en given situation.

Det som i vardagligt språk brukas kallas att vara sig själv tenderar att sammanfalla med tillstånd präglade av inre trygghet, ro eller förankring, medan tillstånd av rädsla, osäkerhet eller yttre press upplevs som avvikelser från detta autentiska "jag".

Trådtiteln pekar exempelvis på just ett sådant kontrasterande tillståndspar (om man vågade): rädsla kontra mod, osäkerhet kontra trygghet. Premissen bygger dock på en vanlig men vilseledande identifikation: att jaget är tillstånd.

Inom den konventionella kulturella och språkliga praktiken tenderar vi dock att likställa oss själva med de transienta tillstånden vi befinner oss i, vi är arga, är rädda, är glada etc... och uttrycker oss därefter, det vill säga direkt identifierar oss själva i de tillstånd som i olika situationer manifesteras.

Men denna identifikation bör betraktas som en konventionell sanning, inte en absolut eller ontologisk sådan. På samma sätt som vi säger att "solen går upp och ner", därför att det fenomenologiskt stämmer med vår upplevelse, trots att vi vet att jorden roterar kring solen, så är också jagets identifikation med sina tillstånd en praktisk och kommunikativ förenkling, inte en metafysisk slutgiltighet.

Att grundligt genomskåda och internalisera denna distinktion, att skilja mellan jaget som varande och de tillstånd som tillfälligt uppkommer i medvetandet, utgör en central frigörelseprocess. Det innebär inte att negativa tillstånd som rädsla eller osäkerhet nödvändigtvis upphör att existera, de kommer fortsatt att uppstå i det vakna livets växlande omständigheter.

Vad som istället kan odlas är en högre ordningens förmåga: modet att vara rädd, tryggheten att vara osäker, närvaron att fullt ut uppleva det som är utan att för den skull identifiera sig med eller förlamas av tillståndet.

På så vis blir "att vara sig själv" inte längre ett idealtillstånd som endast inträffar när yttre och inre omständigheter är optimala, utan en grundläggande ontologisk förankring som kan bibehållas oavsett vilka transienta tillstånd som råkar passera genom medvetandet.

Och detta, om jag ska uttrycka det med det konventionella språkbrukets termer, betraktar jag i dess sannaste och djupaste bemärkelse just det som betyder att vara sig själv.

Jag tror det mer är så här att det finns alltid folk som inte tycker om en. Och då är det bättre att de tycker illa om en för något man är, än något man spelar.

Men då talar jag om människor som nästan utplånar sig själva för att passa in. Men samtidigt så är ju självutplånandet då ett personlighetsdrag de har och en rädsla att bli övergiven som är starkare än rädslan att tappa bort sig själv.

Men även om man uttrycker det man vill som det ofta handlar om, så finns det ingen anledning att ta bort alla filter. Man behöver ju inte säga rakt ut det man råkar tänka. Man kan ju välja att säga saker som bygger upp. Självklart ska man stå upp för sig själv, men det betyder ju inte att man ska vara elak mot andra.

Man kan debattera att man kanske är i sin natur orolig och därför inte bjussar på sig själv. Fastän man vet att det skulle vara bättre om man var avslappnad.

Egentligen är det ju helt skitsamma vem man anser att man är, så länge ingen försöker gå över de gränser man har, då måste man ju stoppa det. Folk är väldigt lika varandra. De flesta vill ha vänner, bli uppskattade och ge uppskattning.

Jag umgicks som yngre mycket med en person som verkligen försökte vara alla till lags, och som bytte åsikt beroende på vem han umgicks med, och som nästan aldrig kunde stå för något. Som betraktare tyckte jag det såg så löjligt ut när han gav uttryck för en åsikt eller syn på något inför en person, och en annan inför en annan person. Han var mån om att behålla vänner och när vissa ibland upptäckte hur han ändrade sig beroende på umgänge, så förlorade han dessas förtroende, eftersom han var en så uppenbar kameleont.

Det var där jag bestämde mig för att försöka vara så rak och uppriktig jag kunde och vågade mot folk, oavsett vilka jag pratade eller umgicks med. Med resultatet att jag i början förlorade en del vänner, eftersom jag inte upplevdes som så "socialt smidig", men med tiden började folk uppskatta att jag vågade vara så rak och ärlig, och med tiden lärde jag mig också uttrycka mina åsikter och uppfattningar på ett ödmjukt sätt och inte förarga andra i onödan.