Män och kvinnor med höga krav som gifter sig sent eller inte alls.

Man skall befinna sig i mitten "kvalitetsmässigt". Den gruppen är störst. Det blir svårare för de som befinner sig på ytterkanterna.
Kräsna och riktigt bra män har svårt att hitta någon som duger åt dem.
Lite som det är svårt för någon som är 220 cm lång att hitta kläder som passar.
Sedan kan det handla om andra saker än utseende. Det kan t.ex handla om karaktär.

Ny trend nu - kvinnorna har kk eller schmakar massa olika schnablar så länge det går.

Merparten av männen sitter vid datorn o rullar skinn - de har tröttnat på krog pub o nattklubbar.

Sen slutar många i var sina bostäder o evig ensamhet

Långvariga familjebildningar har varit i downward spiral i decennier

Ja var och en gör ju sitt val eller så väljer verkligheten åt en medan man själv ägnar sig åt nån typ av skärm, vilket kanske är det vanligaste. Den dystra biten är väl att det sällan blir några barn gjorda, eller möjligen ett, väldigt sent i livet och inte som ett resultat av romantisk kärlek, åtrå och längtan att bygga en framtid med partnern utan mer av en ren barnlängtan när biologiska klockan nästan tickat klart. Det är bra när det ändå lyckas men det är ju dessvärre enbart kvinnor som har det valet.

Ungkarlar, gammpojkar, ungmör och nuckor har ju alltid funnits men de kanske varit mer vanliga förr (folk födda före andra världskriget) respektive nu (folk uppvuxna vid en skärm men utan hyresrätt) och mindre vanligt däremellan? Och ja numera ser jag synbart hetero, synbart uppenbara kap till partners som ändå "inte hittar nån" eller hittar de kanske nån när de behöver men inte förmår ge sig hän i ett förhållande.

Blir lite orolig för vad som händer när dessa eviga fjortisar av båda kön plötsligt inser att endera biologin eller samhället anser att de är för gamla. För vad ni än inbillar er... Dinosaurierna har redan provat det där med att inte skaffa barn

Samtidigt som jag anser att en viktig del av att bli vuxen är att inse att "la dolce vita"-drömmen man hade i tonåren och säg första halvan av tjugoårsåldern var orealistisk, och att kunna växa tillsammans bortom sina brister är viktigare än att försöka hitta någon "felfri". Att acceptera någon annans brister (i rimlig omfattning) är en väsentlig del i att hitta någon som accepterar ens brister.

En sak som slår mig är att många som är singel stor del av unga vuxenlivet ("kräsna") har väldigt klar bild av vad de vill ha i en partner (oavsett om dessa krav är realistiska eller inte), samtidigt som deras begränsade erfarenhet av förhållanden gör att de vet för lite om sina egna fel och brister.

Fast det är ändå konstigt att det finns vackra, intelligenta, socialt mogna och bra människor som inte parbildar även om de egentligen vill.
För vissa män är det en torka vad gäller kvinnor på deras nivå.
Vissa av dessa kvinnor väljer tom. hellre någon slusk eller kriminell.

Den som gjort videon önskar förståss att det finns en "djupare psykologi", men det gör det givetvis inte.
Min erfarenhet är att de allra bästa och mest långvariga förhållanden inleds när människor är unga och dumma. Den absolut viktigaste faktorn för ett långvarigt förhållande, är att man bestämt sig för att vara kvar i förhållandet, och att man är beredd att göra uppoffringar för det.

Den som letar efter sin "perfect match" är egentligen inte intresserad av att vara i ett förhållande, och kommer aldrig vara en bra livspartner. Hela föreställningen om en "perfect match" är narcissistisk till att börja med. Det innebär att man tänker på sig själv som felfri, solid och konstant, och att den andra (dvs en tänkt partner) ska vara flytande och flexibel. Hen ska anpassa sig till dina egenheter, och till din person.

Det är ofta där narcissisten hamnar - ensam, vandrande i världen i väntan på den perfekta partnern, bättre vänner eller en chef som inte ger dig tillsägningar. Då är självsmekande, pop-psykologiska youtube-videos självklart något som kan lindra smärtan och tvivlet.

Alltså det behöver ju inte vara en perfect match, men det är väl helt rimligt att önska något som i alla fall är ens like lite grann. Om både finner varandra fysiskt tilltalande. Om de kan sparra intellektuellt och få ut något av det. Om de båda känner att den andra är en bra och främst pålitlig person.
Inte för mycket att begära.
Är man då hög på samtliga staplar då blir det svårare att hitta någon eftersom det naturligt blir så att det finns färre av de individerna. Man skall vara precis medelmåttlig på allting, då har man jättemånga potentiella lämpliga partners.

Alltså de där unga. Jag har jättemånga sådana vänner. Ofta är de ganska ojämna de där paren.
Alltså det är som att en av dem borde höjt kraven lite.
Det är också samma par som jag känner där de går årtionde efter årtionde och tänker den tanken att dom "settled". Nöjde sig. Lite för snabbt. Vissa säger tom. det rakt ut. Andra märks det på.
En av dem minns jag sa "Jag hade gått singel för länge. Vi träffades på en pubrunda. Han får duga. Fan vad naiv jag var".
En annan sa. "Han var den enda som var troende på den arbetsplatsen." Alltså de var båda kristna.
Så hon tog liksom den här mannen för att på just den arbetsplatsen var han den enda troende personen. I en världs med hundratals miljoner troende. Det paret är jävligt olyckliga idag. Hon är professorsmaterial. Han är både otrevlig dum som få.
Sett motsatsen också. Män som köper ner sig rejält.
Det kan bli väldigt synd om både kvinnan och mannen. Tänk att spendera sitt liv med någon man någonstans i bakhuvudet tycker är sämre än vad man kunde fått. Den ena kanske är supersmart, vacker, moraliskt kongruent osv. Den andra bara super och bedrar och köper smink eller kollar fotboll.

Jag har inga krav alls. Det hjälper inte.
Till och med en tjej med äckliga fötter går bra

Du underskattar dig själv.
De överskattar sig.

Oavsett om det är AI eller inte så är frågan relevant. Tror du att det är just ‘höga krav’ som gör att folk väntar, eller handlar det mer om att äktenskapet tappat sin funktion?

Ja, alltså jag minns att det var vänner till mina föräldrar som frågade mig redan när jag var 19 när jag skulle gifta mig och redan då svarade jag att jag hellre är ensam än med fel person.
Att komprimissa har liksom aldrig varit ett alternativ.
Kanske är jag dum i huvudet, men för mig var det så.
Kanske får man kompromissa om man vill ha familj. Det är kanske det klokare, men jag kanske inte är klok. Sedan tycker jag ofta de mediokra kan vara lika eller till och med mer kräsna än de betydligt mer kvalitativa kvinnorna.

Vad jag har förstått så är en gift man en riktig man.
Om han inte är gift så är han inte en riktig man. Ej vuxen. Inte på riktigt. Och så är han inte lika attraktiv som en gift man är.
Vad är det för fel på honom som inte kan få en kvinna?
Varör har han inte bundit sig till en kvinna?

Äkta man = Gift man
Äkta = Gedigen, riktig
Är han inte en äkta man så är han en oäkta man. Falsk, oren.
Han var otillräcklig i kvinnors ögon, så det är därför han aldrig blev en vuxen och riktig man.