Kvinnofällan – samhällsstruktur eller självvalt?

Vi hade ett problem på 60-talet. Kvinnor som stannade hemma fick ingen pension. JA, det var ett reellt problem för oss omtänksamma svenskar.

Samtidigt gjorde man en gigantisk undersökning där man frågade kvinnorna om de ville ut i arbetslivet. Det blev ett rungande nej. (De enda som inte ville vara hemma med barn var högljudda kvinnor med autism som helt saknar normalt behov av närhet och kärlek. Skolexempel - Alva Myrdal.

Men istället för att lösa ett problem gjorde man om hela samhället. Sverige var då europas rikaste land tillsammans med Schweitz och det hade varit en baggis att införa pension till kvinnorna, en del hade finansierats med att männen fick skjuta till en del och en del kunde samhället skjutit till.

Men istället så gjorde våra rubbade politiker om hela samhället för att lösa ett mindre problem. Man tog bort sambeskattningen och tvingade alla kvinnor ut på arbetsmarknaden (alltså mot kvinnornas vilja). MAn beslutade att bygga dagisfabriker för barn även det emot samtliga remissinstanser. Det fanns inga remissinstanser som tyckte det var en bra ide att ta små barn från hemmet (vi pratar läkare, psykologer, socialvetare). 50 år senare, med facit i hand finns det fortfarande ingen vetenskap som stöder att ta barn före 3 års ålder från hemmet utan man hävdar fortfarande att det är skadligt för barn.

En barnfamilj har i snitt 7,5 timmars obetalt service arbete i hemmet. Ett arbete som i princip var gjort när mannen kom hem från arbetet. Och man hade nu tid att tex. äta ihop och umgås.

Även om en familj idag delar solidariskt på det obetalda arbetet så har man bytt 7,5 resp. 8 timmars arbete mot 11,25 timmars arbete för båda. När skall man ha tid för sin 4-åring? En 4-åring som alltså dessutom är trött av att ha varit på dagis en hel dag.
Det är svårt att tro att politiker såväl som medborgarna är så här dumma i huvudet och inte ens kan räkna.

Vi fick en generation kvinnor som försökte göra båda men barnen till dessa har ju helt logiskt dragit i handbromsen och skaffar inga barn.
Det är fysiskt omöjligt att göra båda och dessutom ha tid för en 4-åring.

För att inte tala om den psykiska ohälsan hos kvinnor och barn.

Men på många sätt är det rätt åt. Man får skylla sig själ man har röstat för det.

Och det finns fler negativa effekter. Kvinnornas intåg på arbetsmarknaden har enligt forskningen haft större tryck på lönerna neråt än såväl invandring, och håll i er nu, automation.

Tack för det arbetarpartier!

Många par gör detta. Men sen händer någonting. Rent statistiskt kan heteropar leva helt jämställt i sin relation och dela jämbördigt på ansvar, ekonomi, sysslor osv. Men så fort barn kommer in i bilden så blir relationerna skeva i princip direkt med en massa outtalade förväntningar. Par kan ha pratat igenom att t.ex dela lika på föräldraledigheten, att båda ska uppfostra barnet osv. Men sen när barnet väl äntrar världen så sker ett skifte, plötsligt vill mannen inte vara borta från jobbet, kvinnan förväntas sköta barn, hem och hushåll helt ensam "för hon går ju ändå hemma" osv. Kvinnan är stressad över pensionen och less på att alltid få ta vabb och organisera allt som har med barnen att göra. Mannen tycker hon gnäller.

Sett detta bland alla mina bekanta. Innan barn: Båda är helt överens, dom har pratat igenom allting tusen gånger, kompromissat och hittat en bra lösning för båda två, ofta med män som anser sig själva vara jämställda och att det är "självklart" att mannen ska pitcha in lika mycket vad gäller barnuppfostran och hushållssysslor. Sen hamnar lösningarna i papperskorgen direkt barnet lämnar livmodern. Och ja, det slutar ofta med skilsmässa initierad av kvinnan. Antagligen för att det är det bästa av två dåliga alternativ att vara "ensamstående mamma" varannan vecka jämfört med att ta hand om både barn, hem och(!) en man samtidigt som karriär och socialt liv helt sätts på paus.

Tillägg: Jag tror inte felet egentligen är en könsfråga. Det är inte "mäns fel" eller "kvinnors fel" att det blir som ovanför. Det är ett SAMHÄLLSproblem. Jag tror att vi inbillar oss att vi kommit längre än vad vi faktiskt har i dom här frågorna. Det som händer är att när barn sätts till världen kickar samhällets (och omgivningens) förväntningar in som kan vara svåra att bryta sig loss ifrån. Ett par kan i teorin söka efter jämställda lösningar, men redan när ungen bakas i magen så börjar omgivningen ställa olika krav på hur paret ska agera i framtiden. Påverkan som kommer från familj, släktingar, vänner, arbetsgivare, kollegor, folk man knappt känner, politiken, media. Familjebildning präglas av extremt(!) starka och seglivade normer fortfarande 2025.

Det här en av största frågorna inom psykologin, politiken och filosofin - är vi en produkt av systemet, eller är systemet en produkt av oss?

Som jag ser det, så är det liv du lever en produkt av dina egna val, men också av din kapacitet.

Vad gäller att "halka efter" med lön, så är det ganska självklart att du inte kan visa framfötterna på jobbet om du inte är där. Ska vi ha helt "rättvisa löner", så är enda vägen ditt att ha fasta löner för olika yrken, och en trappa för hur många år man varit i yrket. Men då är det tveksamt om det ens är fråga om en marknadsekonomi längre.

Jag menar, vad skulle det göra för din motivation, om din kollega som varit sjuskkriven, vabbat och varit föräldraledig i flera år, fick samma löneutveckling som dig?

Vad gäller "kvinnofällan" så tycker jag att möjligen att pensionssystemet borde kompensera den som tagit hand om barn medan deras partnern varit på arbetet, även om de inte tagit ut föräldrapenning eller liknande. Där skulle man kunna göra något i politiken.

Frågan om "vems fel" något är, och vilket personligt ansvar man har för sina egna handlingar, är egentligen ganska ointressant, har jag insett efter 53 år i livet. Det är en fråga om personlighet, huruvida man anser sig kunna påverka sin livssituation eller inte. De som inte tror att de kan det, kommer aldrig låta sig övertygas om något annat. De kommer alltid hitta syndbockar, och anse sig vara offer för normer/strukturer/maktutövande osv.

Flera studier och officiell statistik visar att föräldraskap drabbar kvinnor ekonomiskt (lägre inkomst, sämre karriärutveckling och större pensionsnackdel). Det kallas ofta motherhood/child penalty och är väl dokumenterat även i Sverige. Vill du ha källor så slänger jag upp dem isåfall.

Så vad är då lösningen på det här? JO, det ska jag berätta. Vara föräldralediga lika länge, dela upp ansvaret hemma 50/50, dela upp lämningar och hämtningar på förskolan ex en hämtar och en lämnar. Problemet LÖST. Sedan om man som kvinna vill vara hemma mer med barnen och sköta hemmet osv så fine då får man göra det antingen på bekostnad av fördelar såsom karriär, pension osv eller så får man göra en juridisk överenskommelse med avtal mm ekonomiskt med sin man.

Vad är alternativet ska människor inte skaffa barn och fortplanta sig?

Det råkar vara så att män kan inte bli gravida.

Nä det är inget "smart och logiskt" beslut att välja bort familj. Det är bara "smart och logiskt" om man prioriterar kortsiktig materialism och pengar framför att ha familj.

Ja såklart. Varför fortplanta sig om man blir fattigare? Nä ni kan inte bli gravida men ni kan ta 50% av ansvaret så blir vi gärna gravida

Hur kommer det sig att de flesta människor kan fortplanta sig men inte svenskar?

Du hör aldrig en arabkvinna snacka den typ av skit att hon inte har tid för familj för hon måste jobba.

Om svenskar inte kan fortplanta sig så kommer de försvinna och du kan se fram emot en framtid där Sverige befolkas av araber och somalier som klarade av att skaffa barn. Tillsammans med svenskarna så kommer så kallad "jämställdhet" också att försvinna.

Skaffa dig en arabkvinna då om de är så mycket bättre! Nej juste, du ville ju inte ha sådana i Sverige. Då får du kanske skapa en sekt eller en influencerkarriär där du sprider ditt budskap. Jag tar då inte något ansvar för Sveriges framtid. När jag är trött på Sverige flyttar jag till något varmt och skönt land.

Kanske kan män ta mer ansvar hemma så fler kvinnor vill skaffa barn?

Ok lycka till med dina stora pengar och prylar som du ska skaffa dig istället för barn och relationer hoppas det gör dig nöjd med tillvaron.

Känns som kvinnor inte vet hur det är at tvara mamma och ha barn innan det händer.
Kvinnor borde prioritera att va mamma först, fru sen, och arbetare sist

Elegant formulerat. En av dom få discipliner som tar frågan på allvar är statsvetenskapen. "Vad är makt?" A. Att påverka - vår postmoderna maktsyn... eller B. att kunna beordra lydnad... den gamla auktoritära synen. Det är en växelverkan, unga politiker vill först, i 20-årsåldern, förändra inifrån, och upptäcker 25 år senare att det är systemet som förändrat dom, dom kompromissar och anpassar sig efter opinionen. Nu är dom en del av etablissemanget.

Oftast när det gäller stress och överbelastning är det för att man möter situationer som är krångliga och nästintill omöjliga att pussla ihop.

I Sverige har man satsat på att ge frikostigt med bidrag, så att skillnader i inkomster inte blir alltför stort när kvinnan jobbar istället för mannen. Man har också förskolor som gör att båda kan jobba nästan hela dagen.

Det finns även flextid på väldigt många arbetsplatser och även möjligheter att jobba hemifrån.

Nämnda exempel löser upp många svåra situationer såsom att kunna lämna och hämta barnen på förskolan utan stress (men disciplin krävs fortfarande!).

Vi har också splittad mamma/pappaledighet och barnen lämnar i praktiken hemmet redan vid 1-2 års ålder som standard, vilket gör att antalet timmar man lägger på sina barn minskat kraftigt.

Så jag hävdar att kvinnofällan är mycket mindre nu än den var förr.

Men absolut, det finns många män som inte tar ansvar. De smiter undan att umgås med barnen när de är hemma. De tar inte disken, maten eller tvätten. I viss mån har man kunnat minska på den belastningen också genom att det finns diskmaskiner, tvättmaskiner och även fabrikatmat och mikrovågsugn. Många har även råd att köpa hem färdig mat eller gå på restaurang hela familjen. Många äter på lunchrestaurang. Så väldigt mycket tid har man sparat den vägen.

Vad man däremot inte har gjort så väldigt stor skillnad på är arbetsveckans timmar, 40 timmar fortfarande och det i kombination med att många tvingas bo långt från sina arbetsplatser har gjort att man tappar tid. Det är inte alls ovanligt att man sitter med 2 timmar restid varje dag. Det gjorde man inte förut på samma sätt då de flesta hade råd att bo nära sin arbetsplats.

I väldigt stor mån är alltså kvinnofällan en samhällstruktur skapad av det faktum att man placerar inte bostäder nära arbetsplatser.

Idag sitter barnen väldigt mycket vid skärmen. Det sparar också tid för föräldrarna som ibland inte ens behöver uppmärksamma barnen på en hel dag förutom mat och kläder. Förr var det ofta så att barnen var ute och lekte, medan de idag kanske saknar kompisar. Det ökar belastningen på en del föräldrar som då även måste vara barnens lekkamrater.

Som ni märker så kan man resonera fram och tillbaka var man vinner tid och var man förlorar tid. Kvinnofällan finns där främst genom lägre löner och en lat man.

Lägre löner det handlar mycket om att kvinnan är frånvarande från jobbet i form av olika ledigheter, mammaledigt, VAB och har ibland kortare arbetsdagar för att hinna med lämna och hämta barnen och så vidare, medan mannen har sina stadiga 8 timmar om dagen. Detta är ett problem som nog bäst löses genom att införa 6-timmars arbetsdag.

Med 6-timmars arbetsdag finns ingen som kan klaga på att de blir stressade. Kan man även flytta arbetsplatserna närmare bostäderna så vinner man ytterligare minst en timme.

Vilket för många arbetsgivare också skulle bli en vinst. Istället för att man tar 3 timmar ledigt för att kunna hämta barnen i tid så kanske bara en halvtimme behövs innan man jobbar vidare fast hemifrån eller tillbaka på kontoret om det är nära.

Det är ingen kvinnofälla i sig, mer en tidsfälla när avstånd mellan bostad, förskola, skola och arbetsplatser är för långa. En tidsfälla jag tror många trillat ner i med tanke på den svåra bostadssituationen som vi haft senaste 30 åren.

Sedan kan man förstås lägga till att när tid frigöras så används den till något annat. Många vill tyvärr inte spendera sin tid med barnen eller i hushållet utan hellre spela dataspel, vara ute på krogen eller gå till gymmet. Det finns en uppsjö av aktiviteter som folk prioriterar där de inte har "barntid".

Jo, sedan som ytterligare en punkt om att få tiden räcka till. Många verkar ha en exceptionell förmåga att slarva ner i sin bostad. Alltså jag menar man städar och redan samma dag eller nästa dag så ser det ut som ett bombnedslag igen. Detta handlar definitivt om vanor, tar man fram något så ställer man tillbaka det. Men många verkar alltså bara droppa alla saker de sysslar med rakt ner på golvet eller var det nu hamnar.