Yikes! Jag tror mitt boendestöd stöter på mig

Det här blir nog lite tjatigt i början men jag vill bara förklara lite bakgrund först.
Har haft mitt boendestöd i ca 6 år nu och vi har alltid fungerat bra. Hon är ca 15 år äldre än mig (runt 50) och har en familj.
Vi är ganska öppna med varandra, hon är väldigt proffsig. Eller ja, hon har väl alltid varit ska jag säga.

Senaste halvåret så har hon börjat ge mig komplimanger angående mitt utseende. I början så tänkte jag Men det är väl så många säger? Att folk i en hjälpande roll vill boosta och bygga upp. Den klassiska fällan.
Som när nån tjej tar åt sig lite för mycket av psykiaterns lovord om att dom ser ut att må bättre och ser bättre ut och faller pladask för nånting som aldrig var någonting.
Jag tänkte säga ”Jag anser mig inte befinna mig i en sån utsatt position längre” tills jag insåg att jag nog visst är i en utsatt position.
Noll självförtroende men ser väl ganska ok ut om jag verkligen får vara lite snäll mot mig själv och vågar tro på dom tjejer jag stött på under årens lopp.
Men jag är usel på att ta komplimanger och dom återkommande depressionerna har verkligen gjort sitt jobb med mig under snart 2 decennier.

Så för 4-5 månader sedan när hon började kommentera mitt utseende så svarade jag oftast i stil med ”Gud jag vet, men tack” och så har vi bara larvat oss som två vänner skulle göra.
Och jag tyckte att det var ganska befriande i en början att kunna connecta med en annan människa. Att det inte var så stelt. Tänkte att det kanske var sunt?

Men hon berättar väldigt mycket privata saker för mig, om sitt förhållande som det knakar ganska rejält om.
Och förra månaden så städade vi lite tillsammans och vi började kolla på mina gamla kort på mina ex och mig. I början var det bara lite kul men hon sa ”Men gud, vad fin du är här” och jag svarade med ett flin.
Men hon fortsatte titta på dom tills jag nästan kände att jag ville ta bort dom från henne. Det blev lite VÄL personligt, även för mig som bjuder ganska ordentligt på mig själv.
Och nu när vi messar varandra om nästa tid att träffas så har hon börjat med en jävla massa emojis. En blomma hit och dit, smiley face, ”tänker på dig ska du veta” som man får runt 23 på en Fredagskväll.
Där började jag undra lite.

Så jag tänkte att kanske jag hade visat för mycket intresse, så jag blev lite mer neutral när vi träffades. Lite tråkigare på messen. Men hon la bara i en högre växel.
Nu förrförra veckan så sa hon ”Men ska du inte träffa någon?? bara lite oseriöst kanske? Det är ju många som bara är ute efter nåt sånt nuförtiden!”

Och jag kan väl erkänna att det definitivt hade gått över gränsen.
Och i Måndags när vi träffades så berättade hon hur trött hon är på sin man. Och jag sa Ja men är det så, barnen är ju vuxna nu, och han verkar ju inte lyssna på dig, du får väl ge det en ordentlig tanke kanske?

Och hon sken upp på ett väldigt creepy sätt och sa ”Jag skulle haft någon som dig…jag vet att du tar det på rätt sätt”
Jag tänkte Ja men ok, nu kände hon att hon gick över gränsen.

Ånej. Glöm det.
Samma kväll får jag ett mess runt 22 som lyder ”Jag föreslog att vi ska skiljas och nu har det tagit hus i helvete” och en pust-emoji på det.
Jag tyckte det var så extremt jobbigt så jag väntade med mitt svar.

På morgonen när jag vaknade så var jag djuriskt kåt och svarade henne ”Kanske lika bra att det skedde? Vad vet jag?”
Någon timme efter jag hade svarat henne så sköljde skammen och ångesten över mig. Vafan håller jag på med?

Jag är noll intresserad av henne. Men är väl kanske lite tänd på hela situationen kanske?
Kanske avsaknaden av romantik, erotik, flörtande i mitt liv.
Jag är definitivt inte ett metoo# offer i det här.
Skulle aldrig någonsin använda det emot henne såvida hon inte skulle bli en obehaglig koka-kanin galning.

Men är det någonting jag vet så är det att jag inte orkar dramatik i mitt liv när jag ganska nyligen har funnit harmoni i mitt liv. Och det värdesätter jag över allt. Tills det jävla testosteronet kickar in.

Och ändå så finns attraktionen till henne där.
Annars skulle jag inte fråga er.

Är det här helt larvigt olämpligt?
Eller är det två vuxna som leker lite?
Är hon en rishög för att hon flörtar med mig?
Då är väl jag lika mycket av en douchebag som fortsätter spela med??

Skulle ni köra på?
Är jag för moralisk?

Jag menar, jag är ju dum i skallen för det här?
Men ensamhet är ganska brutalt efter 15 år av återkommande depressioner.

Vad skulle ni själva göra?
Alla åsikter välkomnas verkligen för innerst inne vet jag ju att det bästa är att droppa det här helt.
Men meningslösheten i mitt liv gör att jag känner att ni andra kanske tycker ”äh sluta övertänka, kör på”
Eller, finns det en chans att jag övertolkar?
Men jag tror inte det för hela mitt liv har jag fått höra av vänner att jag aldrig fattar när en kvinna flörtar eller raggar på mig

Att hon spelat ut sin roll som seriös boendestödjare är ju ganska uppenbart i det här fallet.
Men jag tänker inte ens på det. Antingen ensamheten, eller hormonerna. Eller en kombo av båda

Helvete vad långt det här blev. Stort tack till alla stackare som orkade läsa

Det här blir nog lite tjatigt i början men jag vill bara förklara lite bakgrund först.
Har haft mitt boendestöd i ca 6 år nu och vi har alltid fungerat bra. Hon är ca 15 år äldre än mig (runt 50) och har en familj.
Vi är ganska öppna med varandra, hon är väldigt proffsig. Eller ja, hon har väl alltid varit ska jag säga.

Senaste halvåret så har hon börjat ge mig komplimanger angående mitt utseende. I början så tänkte jag Men det är väl så många säger? Att folk i en hjälpande roll vill boosta och bygga upp. Den klassiska fällan.
Som när nån tjej tar åt sig lite för mycket av psykiaterns lovord om att dom ser ut att må bättre och ser bättre ut och faller pladask för nånting som aldrig var någonting.
Jag tänkte säga ”Jag anser mig inte befinna mig i en sån utsatt position längre” tills jag insåg att jag nog visst är i en utsatt position.
Noll självförtroende men ser väl ganska ok ut om jag verkligen får vara lite snäll mot mig själv och vågar tro på dom tjejer jag stött på under årens lopp.
Men jag är usel på att ta komplimanger och dom återkommande depressionerna har verkligen gjort sitt jobb med mig under snart 2 decennier.

Så för 4-5 månader sedan när hon började kommentera mitt utseende så svarade jag oftast i stil med ”Gud jag vet, men tack” och så har vi bara larvat oss som två vänner skulle göra.
Och jag tyckte att det var ganska befriande i en början att kunna connecta med en annan människa. Att det inte var så stelt. Tänkte att det kanske var sunt?

Men hon berättar väldigt mycket privata saker för mig, om sitt förhållande som det knakar ganska rejält om.
Och förra månaden så städade vi lite tillsammans och vi började kolla på mina gamla kort på mina ex och mig. I början var det bara lite kul men hon sa ”Men gud, vad fin du är här” och jag svarade med ett flin.
Men hon fortsatte titta på dom tills jag nästan kände att jag ville ta bort dom från henne. Det blev lite VÄL personligt, även för mig som bjuder ganska ordentligt på mig själv.
Och nu när vi messar varandra om nästa tid att träffas så har hon börjat med en jävla massa emojis. En blomma hit och dit, smiley face, ”tänker på dig ska du veta” som man får runt 23 på en Fredagskväll.
Där började jag undra lite.

Så jag tänkte att kanske jag hade visat för mycket intresse, så jag blev lite mer neutral när vi träffades. Lite tråkigare på messen. Men hon la bara i en högre växel.
Nu förrförra veckan så sa hon ”Men ska du inte träffa någon?? bara lite oseriöst kanske? Det är ju många som bara är ute efter nåt sånt nuförtiden!”

Och jag kan väl erkänna att det definitivt hade gått över gränsen.
Och i Måndags när vi träffades så berättade hon hur trött hon är på sin man. Och jag sa Ja men är det så, barnen är ju vuxna nu, och han verkar ju inte lyssna på dig, du får väl ge det en ordentlig tanke kanske?

Och hon sken upp på ett väldigt creepy sätt och sa ”Jag skulle haft någon som dig…jag vet att du tar det på rätt sätt”
Jag tänkte Ja men ok, nu kände hon att hon gick över gränsen.

Ånej. Glöm det.
Samma kväll får jag ett mess runt 22 som lyder ”Jag föreslog att vi ska skiljas och nu har det tagit hus i helvete” och en pust-emoji på det.
Jag tyckte det var så extremt jobbigt så jag väntade med mitt svar.

På morgonen när jag vaknade så var jag djuriskt kåt och svarade henne ”Kanske lika bra att det skedde? Vad vet jag?”
Någon timme efter jag hade svarat henne så sköljde skammen och ångesten över mig. Vafan håller jag på med?

Jag är noll intresserad av henne. Men är väl kanske lite tänd på hela situationen kanske?
Kanske avsaknaden av romantik, erotik, flörtande i mitt liv.
Jag är definitivt inte ett metoo# offer i det här.
Skulle aldrig någonsin använda det emot henne såvida hon inte skulle bli en obehaglig koka-kanin galning.

Men är det någonting jag vet så är det att jag inte orkar dramatik i mitt liv när jag ganska nyligen har funnit harmoni i mitt liv. Och det värdesätter jag över allt. Tills det jävla testosteronet kickar in.

Och ändå så finns attraktionen till henne där.
Annars skulle jag inte fråga er.

Är det här helt larvigt olämpligt?
Eller är det två vuxna som leker lite?
Är hon en rishög för att hon flörtar med mig?
Då är väl jag lika mycket av en douchebag som fortsätter spela med??

Skulle ni köra på?
Är jag för moralisk?

Jag menar, jag är ju dum i skallen för det här?
Men ensamhet är ganska brutalt efter 15 år av återkommande depressioner.

Vad skulle ni själva göra?
Alla åsikter välkomnas verkligen för innerst inne vet jag ju att det bästa är att droppa det här helt.
Men meningslösheten i mitt liv gör att jag känner att ni andra kanske tycker ”äh sluta övertänka, kör på”
Eller, finns det en chans att jag övertolkar?
Men jag tror inte det för hela mitt liv har jag fått höra av vänner att jag aldrig fattar när en kvinna flörtar eller raggar på mig

Att hon spelat ut sin roll som seriös boendestödjare är ju ganska uppenbart i det här fallet.
Men jag tänker inte ens på det. Antingen ensamheten, eller hormonerna. Eller en kombo av båda

Helvete vad långt det här blev. Stort tack till alla stackare som orkade läsa