Leva isolerad? Vad händer med psyket?

I västvärlden är folk väldigt ensamma idag och lever genom sina kontakter på sociala medier och liknande internetfenomen. Annars på sin höjd umgås de med sina arbetskollegor, som de kallar jobbar"kompisar". Sen går de hem och spelar tv spel.
Staten och kapitalet är familjen i det sammanhanget och då är du aldrig riktigt ensam
Pensionärer i västvärlden idag klagar ofta på total ensamhet, det sitter hemma själva vid köksbordet dricker kaffe och lyssnar på P1.
Barnen hör aldrig utav sig
Det är en himla skillnad imot hur andra civilisationer lever. Där familjen är viktigast

Jag lever precis som du beskriver. OCH JAG MÅR BRA! FATTARU DET ELLER?!

Eremiten har precis lämnat rummet

Lite lågt att rota i någons sjukhusbesök.
Men håller med om att en del människor har lättare för att sålla.
Jag tror att sådana människor känner sig själv rätt bra och vet vem som är välkommen hem.

Ja, ok, menade inte att man ska rota.
Kan stämma som du säger i övrigt.

Nja.

Jag levde isolerad i tio år, helt ensam i en stor lägenhet, utan grannar inpå mig. Det var utan tvekan den bästa tiden i mitt liv. Visserligen såg jag människor under de promenader jag ibland företog till biblioteket, men jag pratade aldrig med någon. Jag ägnade dagarna åt att läsa, läste i snitt en bok om dagen, alla klassiker, men också facklitteratur, fördjupade mig i historia, mysticism och kvantfysik. Dessutom lyssnade jag alltid på musik. Efter några år uteslutande klassisk musik samtidigt som jag smuttade på en whiskey, filosoferade och skrev dagbok om allt jag lärt mig.

Sedan flyttade jag, lärde känna människor, fick flickvän, men nej, det var ingenting för mig och jag saknar verkligen tiden i isolering.

Jag mår jättebra
Dock är jag inte helt isolerad har ju mina dussin katter och inneboende (dock störigt när hon pratar både vaken och i mina drömmar, när flyttadr hon hit??)

hälsar glatt på folket när jag yogar i parken
Brukar ha jävligt kul med cellkamraten när jag hamnar i fyllecell någon gång i veckan

Så inga problem mao

Även jag lever så å jag vill inte byta bort det mot nåt!

Finns det något enkelt sätt att veta att man är psyknormal? Hur mkt deg i månaden? Räknas svart deg?

Jag har inget jobb, har slutat umgås med typ alla mina vänner förrutom en, inga barn och träffar inga kvinnor längre.

Har dock en väldigt nära relation med min familj och känner att det är skönt att veta att alla relationer jag har består av genuinitet. Med min familj är det ovillkorlig kärlek, inga spel och inga masker.

Jag orkar inte vara en del av livets charader längre. Orkar inte sitta och låtsas bry mig om vad kollegan ska göra i helgen eller snacka om vädret. Det är slukande när man hela tiden är medveten om hur vi alla skådespelar i vardagen. Social fobi kallas det, egentligen har jag bara fobi för icke genuina konversationer.

Det går upp och ner. Livet är så vare sig du har jobb, vänner eller flickvän. Men med olika utmaningar.

Jag skulle dock självklart vilja ha ett förhållande, men har avstått pga min levnadsstandard. KK funkar aldrig eftersom kvinnor alltid får känslor och det slutar med att man måste såra någon. Otroligt nog finns det många kvinnor som tror att dom kan "rädda" en. Testade ett sånt förhållande och det höll inte längre än ett år. Så nu avstår jag helt för samvetets skull.

Jag ser inte ljust på framtiden och känner därför att det är egoistiskt att skaffa barn.

Pengar har aldrig vart ett bekymmer för mig, jag är tacksam och nöjd över det lilla. Har fortfarande betalat långt mycket mer skatt än vad jag har tagit ut i bidrag, så jag känner mig inte som en parasit heller.

Man måste nog vara extremt ärlig mot sig själv och om vem man är för att kunna leva detta liv. Om du inte har en djup självinsikt så är det lätt att tappa bort sig. Då är det lätt att man börjar beskylla världen för sina egna bekymmer, det är farligt.

Jag ser trots allt det goda i alla människor. Men om vi ska prata, så vill jag veta vem du är på djupet. Inte vart du ska resa, vad du har för ägodelar eller vilket fotbollslag du håller på.
Vem är du? Dom flesta har inte ens koll på det själva, dom flesta tappar bort sig i masker och charader. Det är sorgligt, tycker jag.

Du låter som en rolig typ. Yoga, det är verkligen något som jag borde göra oftare. Fyllecel har jag aldrig provat, men 1 gång per vecka, låter jävligt ofta. Vill inte moralisera, men skulle dragit ner på det till, max 1 gång per år

Poängen med att leva isolerat är ju att man kan använda ALL tid till hobbyverksamhet. Finns massvis med fritidsintressen som funkar att utföra hemifrån utan andra människors inblandning. Är det så att man inte alls har några intressen så är det snarare den inre tomheten som är ens problem snarare än fysiska ensamheten.