Låta småbarn bestämma allt?

Jag frågade ofta mina barn vad de ville ha till middag, ety fantasin tryter ibland om man inte vill köra samma 5-7 rätter om och om igen. Det är inte samma sak som att de alltid fick sin favoritmat. Det blev folk av dem.

Sant som det är sagt, bygger självkänsla ansvarskänsla och självfötroende. Att föräldern hjälper till och bestämmer ibland bygger teamwork och att om lär sig att man kan följa ibland också.

De två sistnämnda missade dom när Trump växte upp :P

Plus att det är en inledning till att dom följer med och handlar och eller hjälper till med maten. Eller lär sig beställa sin mat på krogen. Så att det inte bli ett våp som inte kan något när dom blir stora.

Jag menar bara att TS alltså har observerat en mamma och hennes unge, mamman försöker tjata på ungen att välj nu ett bord. Du får välja vilket som helst. Bara välj något av dem. Skiter i om du pekar på ett bord tvärs över gatan, då har du i åtminstone tagit ett beslut.

Och TS drar av någon egendomlig anledning slutsatsen att "Oj vilken bortskämd unge. Hon bestämmer säkert precis allt hela dagarna över den stackars familjen". Det har han ju ingen aning om. Det kan lika gärna vara precis tvärt om. Ungen kan aldrig ta ett beslut.

Barn blir inte narcissister av att få välja bord när de är ute. Självklart ska barn få välja de också ibland och då allt ifrån vad man ska äta, vad man ska göra, vilken film man ska se till vad de ska ha för färg på olika saker, kläder, mm.

Sedan är ett nej, nej. Jag är en strängare person och kan säga till på skarpen till sist om ett barn motsätter sig allt eller inte "accepterar" att jag bestämt något. Att ungar då får fatta en rad beslut lär dem snarare att deras vilja är betydelsefullt för dem omkring dem samtidigt som de också ska anpassa sig när de inte kan få som de vill. Att sedan släppa på saker som inte är viktigt är inte att skapa en narcissist utan att förebygga att barn blir brottsoffer i framtiden. Att de lär sig att dominans inte är det naturliga utan att människor tar hänsyn till dem och vad de vill.

Vuxna som är oberäkneliga och hela tiden ger efter och sedan exploderar eller än värre, slår barnen när de sedan inte kan hantera saker skadar deras utveckling- inte de som frågar vilket bord de ska sitta vid eller vad barnet vill äta.

Samma sak med narcissism. Vuxna som försummar barn och sedan höjer dem till skyarna och levererar en svartvit bild av andra människor, påtvingar barnet egenskaper och roller samt inte lär dem sociala spelregler utan istället skambelägger, är aggressiva oavsett om det är öppet eller passiv aggressivt och omigen präntar in grandiosa föreställningar- skapar narcissistiska barn- inte de som låter dem välja bord på en restaurang.

Vissa barn har även autistiska personlighetsdrag eller tvångsmässiga och mår då bra av att man låter dem välja fram tills dess att de släpper sina vanor. Barn kan även må bra av att saker är som de är vana vid i miljöer utanför hemmet.

Kan ta ett exempel. Jag skulle köpa en Bamsemugg till en unge som fick välja alla fritt i butik. Jag föredrog en grön iom att mitt kök går i grönt. Barnet ville ha en ljusblå mugg. Köpte såklart bägge två. Barnet vägrade sedan hela året att dricka ur den gröna muggen. Ok de är väl samlarobjekt men även om ungen bara var 3 så visste den uppenbart redan i affären vilken mugg som kändes bäst och som den upplevde som finast. Det var onödigt att köpa två och även om jag köpt fler ur serien så hade de inte kommit till användning så jag borde ha lyssnat i affären. Trots allt var det inte jag som skulle dricka ur muggarna och det var bara de olika blåa som barnet tittade på.

Själv har jag reagerat när mammor och pappor av idag är för mycket lärare med sina väldigt små barn. Minns en liten, liten pojke som satt på tåget och fascinerades av utsikten: himmelen, molnen, tågen och allt vad han nu tittade på genom fönstret. Istället för att låta pojken vara ifred och titta ut alldeles för sig själv och låta sig fascineras och drömma sig bort, påbörjade den ”duktiga” mamman en slags lektion i elementär fysik och astronomi. Det retade upp mig lite minns jag och jag tyckte hon borde ha lämnat pojken ifred med sin fina upplevelse istället för att trycka på honom kunskaper han inte själv bad om i den stunden.

En generations fråga. Av någon konstig anledning främst kvinnor men även en del män så kör dom med det här "Det jag blev utsatt för ska minsann inte mina barn få lida för!" Så nu gäller helt fria tyglar nä men jag fick aldrig slå med gaffeln i bordet så mitt barn ska minsann få göra det..osv osv gäller 80-90 talister.

haha, håller helt med på alla punkter

Fast med autism eller autistiska drag så får man välja sina strider.

Ungen krånglade inte för att vara jobbig utan för att den hade det jobbigt.

Sedan så är utbrotten hos vissa barn som så att de kan hålla på i 40-50 minuter oavbrutet och då måste man vara medveten om vad som kan skapa framtida utbrott och vara mer tydlig (sträng) men även ta hänsyn till att saker inte känns bra och plocka bort situationer och sammanhang som kan leda till affektutbrott.

De barnen mår bädt av att man är lugn och tålmodig, låter dem skrika ur sig utan att man börjar stressa själv kring det utan låter det rinna av dem men är där samt att man är konsekvent med tydlighet kring hur saker är. Vilka regler gäller, när kan barnet få tänkas göra som det önskar (att man ger efter) och när menar man allvar i att nej, är nej.

Mina syskon går att dela upp i gruppen (jag har många syskon och är äldst) där ena halvan av dem skrek tills de spydde, blev nästan våldsamma eller närmast tuppade av. Andra halvan var beskedliga, fogliga och hade istället behövt uppmuntran i att visa mer vilja och framåtanda.

Det enda jag ångrar när jag ser tillbaka är att den ena som alltid höll på och satte spjärn emot allt och trilskades och fick utbrott istället skulle ha lyfts upp mer av mig och jag ångrar att jag inte kramade ungen mer utan höll hårt i "Barn över tre år kan gå själv, lyft på fötterna och skärp dig nu!" Och att den mest beskedliga av ungarna inte heller fick mer uppmärksamhet och blev mer buren och uppmuntrad av mig. Jag var dock själv inte myndig och gjorde så gott jag kunde efter kapaciteten jag hade för de olika barnen.

Du glömmer att även om vi lösgör oss ifrån de negativa bemötanden vi själva fick är vi låsta vid dem när vi försöker navigera oss i hur man uppfistrar barn. Människor överallt var mycket stränga med mig. När jag ser tillbaka så var det även väldig överdrivet då jag inte var ett barn i behov av stränghet och disciplin överallt. Men det färgade givetvis mig i att jag själv var mer sträng i att det jag säger, gäller.

Jag är medelålders idag och ser inte poängen med varför barn måste lyda hela tiden. Jag var givetvis mycket varm och kärleksfull också med barn och det är det som mest präglade mina relationer till dem men ändå.

Finns pedagogiska fördelar
som att lära sig att ta beslut, värdera olika alternativ, de känner sig inkluderade mm
Det är när det får ta alla beslut. Som man blir en curlingförälder

Minnen från en museal Handelsbod som sålde lösgodis i papperstrutar: Mamma eller pappa kommer in genom dörren med sina barn och säger: Nu barn ska ni få köpa en strut godis som man gjorde förr i tiden och ni får välja precis själva vad ni vill ha! Familjen kommer närmare köpmandisken och barnet pekar på glasburken med Kungen av Danmark. Nej, den tycker du inte om säger mamma. Barnet pekar då på fruktspiraler. Nä, dom äter du aldrig upp, säger pappa. Och så fortsatte det ända tills att mamma eller pappa slutligen bestämmer att struten skall fyllas med geléhallonen. Det slog liksom aldrig fel! Bättre att föräldrarna då bestämmer istället för att barnen känner sig lurade på löftet att få göra sitt eget val och själva ta konsekvenserna av det valet.

Ja men man låter inte de bestäms utan att vara med och bestämma. Tex om man satt sig ner, och barnet då säger jag vill sitta där istället. Då får ju barnet motivera, sen bestämmer man som vuxen.

Tex jag vill sitta på det bordet, de har bättre utsikt/ det är jämte lekhörnan etc.