Hur ofta träffar vanliga svenskar sina släktingar?

Jag är själv babbe och det är som du säger, det är mycket hierarki. Man träffar sällan släktingar för att man vill det utan för att man helt enkelt måste enligt massa jobbiga regler. Jag skulle inte säga att invandrare generellt har starkare släktband än svenskar. Utan att man har mindre valfrihet. Oftast är det kärnfamiljen som är viktiga precis som hos svenskar. Resten av släkten umgås men oftast bara med för att det förväntas av en. Är jag på en stor middag med mina föräldrar och syskon och släktingar från båda sidor och vi kanske totalt är 50 personer så är det alltid minst 2-3 som hatar varandra otroligt mycket där smockan nästan hänger i luften hela tiden.

Intressant, så var det bland oss svenskar också för 100 år sedan.

Ett annat missförstånd tror jag är begreppet kusiner. T ex när en svensk berättar att någon invandrare han känner umgås med sina kusiner varje vecka. Det är inte oftast då inte som han tror att umgås med barn till sina föräldrars syskon. Utan kusiner används ofta för att beskriva lite vad som helst. Det betyder ofta bara att man är släkt på något sätt. Det kan vara vad svenskar skulle se som inte släkt alls. T ex din någon som riktig kusin till frun till din farbrors barn.. Alltså väldigt långt från dig. Oftast har man lärt känna dessa för att man bor i närheten. Så egentligen är detta samma sak som att en svensk umgås med sina barndomsvänner han växte upp med. Att man är släkt har här väldigt lite med saken att göra. Det hade egentlgen varit rimligare att säga barndomsvän eller vän istället för kusin.

Många svenskar brukar också prata om att invandrare alltid ställer upp för varandra. Det stämmer till viss del men detta är inget positivt enligt mig. Det är väldigt sällan det är nära släktingar som man faktiskt tycker om som behöver hjälp. Utan det är folk man i praktiken aldrig träffat förr som behöver en tjänst. Dessa tjänster ställer nästan alltid till det för dig och man får sällan något större tack tillbaka. Här kan man bli väldigt utnyttjad om man har otur. Åt andra hållet är det inte bättre heller. T ex om man behöver låna pengar av någon finns det alltid någon som ställer upp men det kommer kosta dig på flera olika sätt. Du kommer få betala tillbaka genom olika gentjänster och du kan få höra om detta i flera år att X lånade ut sina pengar och därför måste du göra detta åt honom. Det kan nästan bli så att du blir någons prison bitch för resten av livet om du behöver låna pengar en gång.

Jag bor i samma stad som mina föräldrar.
Vi ses ungefär var tionde dag.

När jag bodde långt bort från dem, så sågs vi kanske någon gång i månaden.

Min relation till dem har verkligen inte varit enkel. Min farsa är väldigt upptagen med sina egna känslor, och har ingen vidare moralisk kompass. På senare år har jag förstått att han själv vet om det, och gör så gott han kan. Det är en väldig tillfredsställelse i att kunna ha en god relation med honom, trots att det ibland tar emot.
Minsta motståndets lag är ingen vidare livsregel.

Aldrig

Träffar mamma(som bor nära) nån gång i veckan, pappa(som bor lite längre bort) några gånger per halvår, dottern träffar honom oftare dock. Släkten några timmar bort träffar vi några gånger per år, mormor oftare än kusinerna(som jobbar och inte alltidnär hemma när vi är i krokarna). Släkten utomlands kanske vartannat år(när de kommer till Sverige). Makens syster med familj träffar vi i alla fall en gång i månaden. Ena brodern är typ eremit, så det blir inte att vi ses så ofta. Den andra brodern har mer eller mindre dumpat sin familj och umgås bara med fruns familj, så sällan där med. Svärföräldrarna träffar vi väl några gånger i halvåret, de är inte så sällskapliga av sig.