Känner ni er ofta som en kass förälder?

Kan ni beskriva hur dessa känslor gestaltar sig och vid vilka situationer de brukar dyka upp?

Hoppas i alla fall att de känslorna dyker upp när Halaltarzan skakar på huvudet, byter plats och säger "dåliga gener" när någon unge lever en hel djävul på tuben.

Aldrig.

Nej faktiskt aldrig. Känner tvärtom att jag är en otroligt bra förälder. Är stolt över mig själv, min man och våra fem barn. Vi har tagit bra beslut och alltid satt familjen först. Ibland har det varit svårt såklart att gå emot normer och moderna ideal men det är så värt det. Vi har trygga, väluppfostrade, kloka och framförallt väldigt lyckliga barn.

***Och med en pipa i munnen

På den tiden när jag drack alkohol kunde jag ju ibland känna skam om jag inte kunde hämta dem eller var seg på morgonen och inte gjorde en bra frukost på lördagsmorgonen.
När jag var skittrött efter jobbet och inte riktigt var på hugget med att hjälpa till med matten och samhällskunskapen till 100% - då kände jag ju skuld vid läggdags ibland.
När det var viktigt att passa en tid hos en uppdragsgivare och ngt av barnen inte ville ta på sig vinterkläderna å man la dessa i en kasse å körde till dagis blev man ju irriterad ngn gång
---
Men kass....nä.

Inte kass men jag tror jag alltid kommer känna, att jag kunde ha gjort mer.

Så känner jag dock inom de flesta områden, studier, yrkesliv, vänskapsrelationer, finansiellt sparande, familjerelationer.

Jag är väldigt självkritisk.

Hela ditt sätt att uttrycka dig samt kommentaren ”gå emot normer och moderna ideal” sätter en enorm varningsflagga.

Bland de "bästa" föräldrarna så kommer många tvivla på sitt föräldraskap.

Bland de "sämsta" föräldrarna så kommer knappt någon tvivla på sitt föräldraskap.

Dåliga föräldrar som kanske ynglat fram 5 barn där allt är kaos och inget fungerar kommer glatt svara att "nej - vi är väldigt bra föräldrar - aldrig varit några problem!!!"

Varför? Normen idag är att sätta barnen på förskola innan de kan gå, dela på föräldraledigheten för att det är ”rättvist”, låta barnen bära blöja tills de börjar skolan och bli skärmberoende. Föräldrar satsar hellre på sin karriär och sitt eget självförverkligande än sina barn. Vuxna människor skiljer sig när barnen är små för att de inte är ”nykära” längre och hellre har barnen varannan vecka. Förstår verkligen att många föräldrar känner sig som dåliga föräldrar idag. För det är de.

Detta.

Tvivlar man inte det minsta på sig själv och om man gör rätt, så kommer man inte märka när man gör fel. Och alla som växt upp med en förälder som "aldrig gjort fel", vet hur jävla kul det är.

När jag gått på föräldramöten, så har det varit lätt att känna sig usel. Den där trojkan med duktiga mammor som har koll på ALLA prov, och vet precis vilket kapitel barnen läser i matteboken just nu, kan vara svåra att förhålla sig till. De som lagar all sin mat från grunden, kör fem veckor Thailand per år och som utan att blinka lägger tre tusen på en "höstjacka" åt sitt barn.
De umgås privat med varandra, och kör elbil.

Deras ungar är så hårt pressade av sina föräldrar vad gäller skolresultat och fritidsaktiviteter att de utvecklar IBS och ångestsyndrom, men ändå får de MIG att känna mig som en slashas som inte bryr mig.

Men kanske behöver jag dem i mitt liv, för perspektiv.

Jag har tre ungar som har vuxit upp nu. Kände aldrig att det var speciellt intressant att hålla på och leka barnlekar och aktivera dem på lekplatser etc när det var små, så frugan tog de bitarna mestadels. Det kan jag idag känna var lite kasst av mig. Att jag inom det området inte riktigt var närvarande och så engagerad som kanske förväntas av en småbarnsförälder. Jag blev under barnens uppväxt istället den tråkiga föräldern som satte gränser och regler och barnens mor blev den spontana lekledaren, som säkerligen var mycket roligare för en unge att växa upp med. Så att…lite halvkass känner jag mig överlag.